BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

– Jag har bestämt att jag ska prata om hur jag har mått, och hur jag gör för att klara av livet när jag mår dåligt, säger Elena Orrlöv och fortsätter:

– Jag vill inte att andra ska behöva må så dåligt som jag gjorde, och att den som ändå gör det ska förstå att man kan få hjälp. Ingen ska behöva vara så ensam och full av tvivel som jag var.

Historien börjar i Frölunda, där Elena Orrlöv växte upp som delat yngst – hon har en tvilling-syster – i en skara systrar. Redan i lågstadiet tyckte hon om skolan, att prestera och lära sig saker, men hon var blyg och föredrog att leva i sin egen tankevärld och betrakta omgivningen.

– Jag jämförde mig själv väldigt mycket med omgivningen, och det blev grunden till att jag senare mådde dåligt. Jag fick mer och mer prestationskrav och ogillade mig själv mer och mer, säger Elena Orrlöv.

Och kraven hon ställde på sig själv gällde inom alla områden. Hon skulle vara bäst på allt – i skolan såväl som på fotbollen hon börjat med som sexåring och på orienteringen hon upptäckte i elvaårsåldern.

– Jag älskade att orientera. Alla är välkomna där, och eftersom det inte går att mäta kilo-metertid och jämföra siffror och tal, som lätt kan bli destruktivt, så passade det mig bra. Men till slut blev orienteringsträningen destruktiv ändå, säger Elena Orrlöv.

Att vara bäst i skolan handlade för Elena Orrlöv om att ge sig själv de bästa förutsättningarna för framtiden i alla val. Att göra saker för skojs skull eller för att det verkade intressant kom inte på fråga.

– Jag var tvungen att vinna något på allt jag gjorde, för framtidens skull. Och det var jättejobbigt, för jag hade ingen aning om vad jag skulle göra i framtiden, så för att hålla alla möjligheter öppna måste jag ha bästa betyg i alla ämnen, säger hon.

Kraven växte och växte, för att till slut bli övermäktiga. I slutet av gymnasiet, där Elena Orrlöv läste ett utökat naturprogram, var hon dessutom fullt upptagen på fritiden. Hon engagerade sig politiskt, tränade fyra gånger i veckan, tog pianolektioner och gick på möten med en vetenskapsförening.

Trots det höll hon länge betygen på topp – MVG i alla mattekurser och i övrigt idel VG och MVG – men till slut gick det inte längre.

– Jag fick bara VG på sista mattekursen, och kunde inte förstå det. Men så här i efterhand är det ju inte så konstigt. Jag var sjuk, svälte mig själv och var undernärd, säger Elena Orrlöv.

Välputsad fasad

Prestationskraven och självföraktet hade tagit över helt. Löpträningen blev ett sätt att hantera ångesten, tillsammans med andra självskadebeteenden.

– När hela världen är grå och tråkig och allt man kan känna är apati och ångest, försöker man hitta andra känslor. Och att skada sig själv är ett sätt, säger Elena Orrlöv.

Men trots att hon försökte upprätthålla en välputsad fasad, märkte omgivningen att något var fel och försökte hjälpa henne.

– I början var jag inte ett dugg mottaglig, för jag hade ju inga problem. Men i slutet ville jag verkligen ha hjälp, även om jag inte förstod vilken sorts hjälp det skulle kunna vara, säger Elena Orrlöv.

Hon fick en kontakt på ungdomsmottagningen, slussades vidare till psykiatrin och blev till slut inlagd på sjukhus i fem månader.

Tio år och många psykologsamtal senare mår hon bättre, även om det fortfarande går upp och ner. Och hon har accepterat att det är så.

– I början hade jag siktet inställt på att må perfekt, som innan jag blev sjuk. Men när var det? Och hur mår man då?

– Jag kan välja att gå och vara arg över att jag aldrig kommer att må bra, eller så kan jag må så bra det går och acceptera att det är så det är. Det är inte så många som mår hundra procent bra hela tiden, säger Elena Orrlöv.

”Hitta någon att prata med”

Hon har släppt kraven på ett i andras ögon fint, akademiskt yrke, har en trädgårdsmästar-utbildning och jobbar i en blomsteraffär. Hon är även ambassadör för Riksförbundet Hjärnkoll, och en del av det uppdraget går ut på att föreläsa om psykisk ohälsa. I kväll föreläser hon på Majornas bibliotek.

Hennes viktigaste budskap till unga i samma sits som hon själv en gång var i, är att inte hålla allting inom sig.

– Hitta någon att prata med om hur du mår. Det kan vara vem som helst, det viktiga är att få ut det på något sätt, säger Elena Orrlöv.

Det är också viktigt att inse att alla kan bli sjuka, säger hon.

– Jag hade väldigt starka fördomar om hur människor som drabbas av sådana här problem är, och jag passade inte in i den fördomen. Därför kunde jag inte vara sjuk, och då kunde jag inte be om hjälp heller, säger Elena Orrlöv.

– Man är inte en dålig människa bara för att man har problem. Det behöver inte betyda att man är förlorad för alltid.