På Malin och Sven-Olov Sandins lilla gård utanför Sundsvall finns både hund, katter och höns. Och sedan snart två år tillbaka är de även familjehem för en 7-årig pojke. Paret sitter hemma i köket och bjuder på fika. Ett par katter rör sig runt oss. Pojken är i skolan.
– Vi rekommenderar alla som funderar på att bli familjehem att anmäla sitt intresse. Det ger så mycket, säger Malin.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
– Det är häftigt att få vara med på den här lilla människans utvecklingsresa och känna att vi kan hjälpa till, säger Sven-Olov.
Öppnar sitt hem
Att vara familjehem innebär att man öppnar sitt hem för ett barn eller ungdom som av olika skäl inte kan bo hos sina biologiska föräldrar. Placeringen kan göras under kortare eller längre tid och måste alltid prövas av socialtjänsten.
– Vi har ingen komplett bild av hans historia, och det lilla vi vet är inte heller något som vi delar med oss av. Hans historia är hans och är sekretessbelagd. Men när det gäller nutid och framtid är vi som vilka föräldrar som helst som går på föräldramöten och postar bilder på Facebook när han fyller år, berättar Sven-Olov.
Paret har regelbundna träffar med barnets biologiska föräldrar, liksom socialsekreterare och familjehemskonsulent.
– Vi är en del av ett team och har ett skyddsnät som inte andra föräldrar har. När det blir problem eller konflikter så har vi experter som vi kan rådgöra med. Varför blev det så här och varför reagerade han så? Nackdelen är att vi inte har tillgång till hela hans bakgrund och kan kanske inte koppla hans beteende till hans historia, förklarar Sven-Olov.
Tanken om barn
Att bli familjehem började med tanken om barn.
– Vi är ofrivilligt barnlösa. Jag har alltid velat ha barn och sett framför mig en familj med massor av barn, säger Malin och fortsätter:
– Lite slumpartat fick vi via en arbetskamrat kontakt med en familjehemskonsulent som vi pratade lite med och anmälde vårt intresse att bli familjehem.
Paret fick, precis som alla andra som är intresserade av att bli familjehem, genomgå en ordentlig utredning.
I särskilda djupintervjuer fick de, var för sig, bland annat redogöra sin relation, glädjeämnen och motgångar och vad som är viktigt i livet.
Mycket funderingar
De blev godkända och en dag fick de frågan om de kunde ta emot en pojke, som då var fem år gammal. Informationen om honom var knapphändig. De visste inte hans namn och väldigt lite om hans bakgrund, mer än att han inte kunde bo med sina biologiska föräldrar.
– Det var mycket funderingar som snurrade. Vad förväntas av oss, vad kan vi hjälpa till med och erbjuda?
Samtidigt fanns även tvivel. Kommer vi att fixa det här?
– Vi funderade mycket över hur det skulle fungera. Tänk om det bara blir cirkus – hur ska vi klara det? Men det handlar om en liten människa som haft det struligt och som är snabb att anpassa sig, konstaterar Sven-Olov och fortsätter:
– Det här var på vårvintern och vi insåg att det vi kunde bidra med var en trygghet med ramar och rutiner, att vara närvarande och se till att göra saker tillsammans, som grilla korv eller åka pulka.
Utvecklingen har gått bra och i dag är paret glada över att de tog steget och blev familjehem.
– Att få vara hans mamma är jobbigt ibland men ofta tänker jag också vilken tur jag haft, säger Malin.
– Det här har berikat våra liv, och vår familjs och våra vänners liv, inflikar Sven-Olov.
Som en vanlig familj
Som familjehem har de återkommande träffar med socialtjänstens personal men får också handledning, både enskilt och i grupp tillsammans med andra familjehem.
– Det ger oss en trygghet i vardagen och är ett suveränt stöd som ger oss möjlighet att ta upp olika funderingar och problem, säger Malin.
Uppdraget som familjehem innebär att man ska fungera som en vanlig familj, men samtidigt är det ett uppdrag som kan avslutas. Familjen får en ersättning som ska täcka omkostnaderna för barnet, men också ett arvode. Socialtjänsten utvärderar familjehemmet varje halvår och skulle kunna besluta om att barnet ska flytta tillbaka till sina biologiska föräldrar.
– I dag har han fyra föräldrar som bryr sig om honom, men han bor hos oss. Vårt perspektiv är att vi ska övningsköra med honom och få stå utanför skolan med ett studentplakat, men det vet vi inte. Det kan avslutas både från vår sida och mot vår vilja om förutsättningarna ändras.
Pojken brukar berätta för sina kompisar att han har fyra föräldrar.
– Vi är en familj, lite brokigare än vissa andra, men inte så annorlunda egentligen, säger Malin.
