BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Platsen är en korridor på en dagvårdsavdelning på Drottnings Silvias barn- och ungdomssjukhus. Någon tyckte det var trist med vitt, ger färg och fria händer åt Elin som under några dagar skapar en bestående fantasi för sjuka barn. De första dagarna får hon idéer av barnen som passerar. Två barn vill se cyklande citroner och fnissar förskräckt när Elin snabbt drar penseln över väggen.
– Jag har alltid tyckt att det är en läskig miljö på sjukhus eller hos tandläkaren. Sjukhus är inte gjorda för barn. Därför vill jag göra något som kanske tröstar och distraherar, men samtidigt inte blundar för det som är jobbigt och gör ont, säger Elin.
Från ett rum längre ner i korridoren hörs ett entonigt jämmer och en tröstmumlande vuxenröst. Med Kendrick Lamar i hörlurarna drar Elin några gula penseldrag över väggen. Håller upp penseln och säger att det finns de som gråter när de ser hennes penslar. Men fin konst kräver inte nödvändigtvis en ateljé där penslarna står prydligt tvättade i sina burkar menar Elin. Idag har hon draperat ett litet rullbord med gröna kirurgdukar, på det satt en kaffekopp, färgburkar och klickat gult, rött och blått på ett vitt papper.
Färger, vad tänker du om dem?
– Lustigt, många brukar fråga om det. På konstskolan hatade jag färglära. Jag ville bara måla och inte tänka så mycket. Bara ta den färg som fanns och måla, säger Elin.
När hon ändå följde reglerna och lärde sig hur färg blandas och blir till nya färger, blev det tråkigt. Så hon gick tillbaka till primärfärgerna, och det blev roligt igen. Hon säger att hon är snabb, att hon är lite snack och mycket verkstad. Målar tills det känns bra, släpper det sedan och går vidare.
– På skolan pratades det ofta om processer, men jag tänker att det är väl bara att sätta igång? Det har jag nog fått från mamma, att inte gå och fundera så mycket utan bara göra, säger Elin.
Idag är Elin 22 år. När hon fyllde 16 år fick hon av sin mamma en ovanlig födelsedagspresent. En gemensam målarvecka på en folkhögskola i Dalsland. Och allt material hon behövde. Hennes mamma målade akvarell, medan Elin tog den stora penseln och gav sig i kast med färgerna i akryl och olja. Och fikade med pensionärerna.
– Jag lärde mig att älska kaffe, men framförallt förstod jag att det var det här jag ville göra. Hur osäker jag än var när jag var yngre visste jag att jag både ville och kunde måla, säger Elin.
Tillbaka hemma efter målarveckan röjde hon ett hörn i källaren och vips! hade hon en egen ateljé. På dagarna gick hon på musikgymnasium, men det var källaren som lockade. Och färgerna. Hon var pank och när dukarna var slut målade hon på vad hon kunde hitta, med händerna om det behövdes. Glömde äta. Vände på dygnet.
"När man växer upp är man besatt av sig själv. Vem är jag egentligen?"
Hon valde konsten före musiken, även om de också hänger ihop på något sätt. Efter några år på olika förberedande konstutbildningar drömmer hon nu om att i framtiden kunna kombinera konsten med läraryrket. Till dess passar det bra att i sommar ha några beställningar på bilder, men samtidigt också ta hand om barnen i Kaninlandet på Liseberg.
– Jag har alltid vetat att jag ska göra något för andra människor, gärna för de små. Mamma finns inte längre, men jag vill sprida vidare glädjen att måla, den som hon gav mig.
Vid första anblick kan Elins konst verka glad och extrovert, med färgerna och de djärva penseldragen, men den rymmer också en svärta som kan anas av den som vill se. Länge har hon gjort otaliga självporträtt, ja nästan knarkat självporträtt säger hon själv.
– När man växer upp är man besatt av sig själv. Vem är jag egentligen? Självporträtten har varit ett sätt att utforska mig själv. Nu gör jag det mer sällan, jag mer intresserad av andra. Jag är väldigt social, älskar att ha människor omkring mig, mina vänner och min familj, men jag har också ett introvert drag. Jag behöver vara för mig själv och måla. Då mår jag som bäst.
