– Det är en viss maktutövning att styra forskningen för att en rik människa tycker det viktigt att forska om något. Den politiska frågan blir då, är det så vi vill ha det? säger han.

Lars Trägårdh har länge bott i USA där traditionen av filantropi är starkare och där man istället för att ge av beskattade pengar ofta ger bidrag som ger rätt till skatteavdrag. I vissa fall menar han att pengarna aldrig ens används till forskning utan är ett sätt att undvika skatt.

– Det handlar om skamlösa rikingar, som genom sin enorma förträfflighet att tjäna pengar också är baddare på att lösa andra problem. De använder sina pengar till en så kallad filantrokapitalism med skattefördelar. Det ser vi också hos svenska entreprenörer som är inspirerade av den anglosaxiska traditionen. Här har vi inte samma förutsättningar rent juridiskt, men det är lite inne och tacksamt för rika människors egon att inte bara tjäna pengar utan också vara hjältar. Sedan har givande också tillfört värdefulla delar av forskningen. Man måste därför vara kritisk men på ett balanserat sätt.

Missgynnar fattiga länder

Per Sundgren, ordförande för stiftelsen Jämlikhetsfonden menar att det finns ett grundproblem med att rika privatpersoner väljer att stötta en viss forskning framför en annan.

– Den stora risken är ju att de som har pengar förmår att påverka det som är forskningens inriktning i stort. Det är en massa donationer som lett till bra forskning så det är inte en enkel fråga men ju mer som styrs av privata pengar desto mer styrs ickedemokratiskt, säger han.

Inom den medicinska forskningen finns många exempel på donationer som lett till att man kunnat ta fram nya läkemedel men även här blottas ojämlikheten, menar Per Sundgren.

– De största donationerna går till de sjukdomar som drabbar oss i den rika världen samtidigt som det finns mängder av sjukdomar som dödar miljontals i fattiga världen. Dit går inte så mycket av forskningspengarna. Privata pengar och intressen hänger alltid ihop.