Evald Sjödahl, ett Göteborgsoriginal, dog med seklet. I folkmun kallades han Sopgubben. Han var lätt igenkännbar även på håll. I mörk yllerock, en vajande konstruktion av flera mössor som fick hans huvud att se för stort ut och med fötter som jättelika björntassar inslagna i paket av tidningspapper manövrerade han en kundvagn överlastad av plast genom staden. Hans huvudverksamhet var flaskinsamling och pant. Det ryktades att Evald Sjödahl var miljonär, och när han dog 1999 visade sig ryktet stämma; enligt taxeringskalendern lämnade han efter sig över 2 miljoner kronor på banken.
Den unge Evald hade slips och kostym och ett hyfsat jobb på en brädgård. Men en dag började han spara, och kunde bara inte sluta. Han blev allt osnyggare. Hans chef försökte snygga till honom genom att ge honom en ny kostym i gåva. Evald kunde dock inte hindra sig själv från att genast sälja den och sätta in pengarna på banken, och blev därmed uppsagd. Ett tag sov han på härbärge för två kronor natten, men så kom han på att det går nästan lika bra att sova ute. Han upptäckte snart hur mycket mat som folk slängde i anslutning till korvkiosker och slutade köpa mat. Han tjänade ungefär tio kronor om dagen och satte in nio av dem på banken. I en intervju med GT från 1971 säger Evald: ”Jag vet egentligen inte varför jag sparar pengar längre. Det har blivit som en hobby. Man ser hur pengarna växer och räntan kommer till”.
Alla orter har sin egen version av Evald Sjödahl. Bonden med miljoner under golvtiljorna men med trasiga tänder, trasiga fönsterglas och smärtsamma köldknölar på händerna.
Jag kommer att tänka på Evald Sjödahl och hans likar när jag försöker sätta mig in i innebörden av det nya finanspolitiska ramverket, som presenterades den 17 oktober. Det är det utan tvekan viktigaste politiska beslut som tas denna mandatperiod. Nu ersätts det så kallade överskottsmålet med ett så kallat balansmål. Det innebär, förenklat, att staten varken ska spara eller låna men att man ska fortsätta att betala av på en av Europas lägsta statsskulder. Det frigör en del pengar till investeringar. Problemet är att investeringsbehoven i Sveriges sönderfallande infrastruktur vida överskrider de pengar som frigörs med balansmålet. Om detta är snart sagt alla överens, från LO till Svenskt Näringsliv.
Den som vill förstå konsekvenserna av beslutet rekommenderas att lyssna på ekonomen Sandro Scocco i podden Scocconomics. I korthet kommer kommuner och regioner att stå med den sönderfallande infrastrukturen i sina händer — bokstavligen vatten- och avloppsrör — och behöva fatta beslut att antingen höja kommunalskatten eller att avkräva invånarna på ständigt högre avgifter. Att medborgare betalar avgifter istället för att staten lånar till investeringar är en kraftfull omfördelningspolitik som effektivt vrider resurserna ur händerna på låginkomsttagare. Det går möjligen att förstå varför det gynnade fåtalets politiska representanter skulle välja en sådan väg framåt.
Men även Socialdemokraterna har ställt sig bakom balansmålet, på tvärs mot ett tidigare kongressbeslut. Den kroniske interne kritikern Daniel Suhonen talar om händelsen som ”en kupp”.
Flera analytiker menar att S förlorade valet 2026 redan den 17 oktober 2024 — för utan en vision om kännbara satsningar på det gemensamma är det svårt att se vad som gör socialdemokratin relevant. Visserligen är det teoretiskt möjligt att Magdalena Anderssons hemliga plan är att gå till val på att laga den trasiga välfärden med hjälp av skattehöjningar, men det är mycket lite som tyder på att så är fallet. Troligare är att vi får en valkampanj full av debatter om betygssystem hit och fotbojor dit som må låta animerade men som bara handlar om att knyta en ny fräschare plastpåse runt tidningspaketen på fötterna.
