• DN: ”Machokultur leder till fler dödsolyckor”.
• Sveriges Radio: ”Ny rapport: Machokultur på jobbet kan vara livsfarlig”.
• SvD: ”Machokultur orsakar fler dödsolyckor”.
• Du&jobbet: ”Machokulturen ökar risken för olyckor”.

Arbetsrättsexperten Kurt Junesjö hävdar mot denna bakgrund i en debattartikel i Arbetet, att rapporten i fråga bör slängas i soptunnan.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Det vetenskapliga stödet är svagt i svensk forskning för de teser som framförs, konstaterar han.

Arbetsmiljöverkets enhetschef för statistik och analys, Ann Ponton Klevestedt, svarar i samma tidning något väldigt viktigt: ”Maskulina kulturer handlar inte om män i sig, eller att lägga ansvaret på enskilda, utan om värderingar och normer som försvårar det förebyggande arbetet, som arbetsgivaren har ansvar för. Det handlar om yrkesideal där fysisk styrka, uthållighet och förmåga att utstå smärta är viktiga ingredienser”.

Att Arbetsmiljöverket tar fram rapporter där genusaspekter problematiseras – trots att det statistiska underlaget må vara magert – är inte fel i sig.

Problemet är snarare att den efterföljande medierapporteringen reduceras till att handla om machoideal.

Vill göra ett bra jobb

Jag sätter mig ner med Pietro Nilsson, huvudskyddsombud på Infranord, ett företag som arbetar med järnvägsunderhåll. Jobbet är farligt, branschen är mansdominerad. Känner han igen sig i bilden att det finns machoideal som påverkar säkerhetsarbetet?

– Inte alls, sammanfattar han.

Påståendet kan vid en första anblick se ut att sakna en feministisk insikt, men Pietro Nilsson förklarar att han efter sina många år som skyddsombud framför allt ser en annan, mycket tydligare, tendens som i vissa fall innebär ett risktagande: människor vill göra ett bra jobb.

Om du som eltekniker får 15 minuter per dag utan trafik i spåret, vad hinner du då? Nästan ingenting. Behoven av åtgärder är stora, och ska du hinna göra jobbet ordentligt kanske du tummar på säkerhetsmarginalen – för du vet att det inte, om inget oförutsett händer, ”ska” komma något tåg minuterna innan din säkrade tid.

– Detta handlar inte om machoideal. Det handlar om att vi måste se att vi inte får tiden att göra ett bra jobb. Jag säger till alla anställda: gör inga jobb när det är trafik på spåret. Ställ jobbet, det går inte att göra på den kvarten. Påvisa att det är omöjligt. Den person som ställer jobbet kan känna sig usel, men det är ju tvärtom, den personen ska ha beröm! Jag säger: ”Jättebra, helt rätt, för du hade inte rätt förutsättningar”. När man sätter säkerheten först ska man få positiv feedback.

Ett pris värt att betala

En tidigare rapport från LO visar att många skyddsombud upplever trakasserier när de tar denna typ av strider, men Pietro Nilsson har aldrig på sin arbetsplats fått höra att han i sin roll som skyddsombud är ”jobbig”. Han känner sig respekterad, och konstaterar att han kan driva säkerhetskrav och göra skillnad.

Järnvägsunderhåll är en bransch som privatiserats och är konkurrensutsatt.

Frågan om vad det innebär att göra ”ett bra jobb”, har därmed fått en ny dimension: kostar det så mycket att ta säkerheten på allvar att vi riskerar att förlora nästa upphandling?

Pietro Nilsson säger att det är ett pris som i så fall är värt att betala. Han kommer aldrig att kompromissa med säkerhet. Där är han tuff, på ett positivt – och kanske också lite macho – sätt.

Får inte blunda för problemet

Självklart ska vi fortsätta problematisera maskulinitetskulturer och vilken inverkan de eventuellt kan ha på säkerheten i farliga branscher. Det är en pusselbit av många andra.

Men vi får därmed inte blunda för huvudproblemet: Om produktiviteten hela tiden ska öka, i alla företag, om stressen till följd av detta tilltar – och verksamheten dessutom är konkurrensutsatt – då riskerar vi att baka in risker i systemet.

Vill vi ha ett så slimmat produktivt samhälle att människor inte känner att de hinner göra ett vettigt jobb, att de känner skam när de ställer in, av säkerhetsskäl?

Nej, det samhället vill vi inte ha.