BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Blair har länge varnat britterna för sin nära förestående återkomst till politiken. Det är nästan rörande. Han verkar uppriktigt blind för hur gravt impopulär han har gjort sig bland väldigt, väldigt många. Det är heller inte främst Tory-sympatisörer som ryser av obehag. Det är hans egna, Labours stomme, alltså de som faktiskt vill vara delaktiga i ett socialdemokratiskt och reformsökande parti, inte i trianguleringens och kompromissernas New Labour. Men faktum är att Blair redan kommit tillbaka. Och det med besked.
Blair lägger ut texten för magasinet Progress (knutet till rörelsen Progress, ett slags tankesmedja som startades av Labour-politiker för drygt 20 år sedan, men först nyligen bestämde de sig för att sluta använda New Labour som begrepp, nu titulerar de sig istället ”partiets mittfåra”). Han har inget positivt alls att säga om Labour av idag, som han anser har förgiftats av bakåtsträvande ”extremvänster”, inklusive Jeremy Corbyn.
Blairs ande svävar ständigt över Labour, dömande och fast förvissad om att det var bättre förut, särskilt under hans eget decennium som premiärminister, 1997–2007. Ja, han är Göran Persson. Inte bara det att han frejdigt gett sig in i näringslivet (i Blairs fall kan nämnas suspekta affärer med diktatorer på andra sidan Uralbergen samt krav på miljonersättning för att hålla föredrag på en konferens mot världshunger). Han är dessutom ett halmstrå att greppa efter. Han kunde ju åtminstone vinna val. Tre stycken! Räcker gott för den som är desperat. Det vet Blair. Som trots arvet han lämnade efter sig – kriget mot Irak, privatiseringar, skolavgifter, oreglerad finanssektor – anser sig sitta på svaret om vad Labour behöver för att på nytt vinna väljarnas förtroende.
Senaste åren har Blair upprepat sitt budskap: Labour är dödsdömt om partiet följer Corbyn bort från politikens centrum. Det gäller för socialdemokratin generellt.
– Jag ser inget bevis för att landet har svängt åt vänster. Labours strategi måste baseras på mittfåran, sa han redan 2015.
Den positionen är radikal, enligt Blair. Den ger avstamp mot att fatta avgörande, pragmatiska, ansvarsfulla beslut för framtiden. Till skillnad från Corbyn. I maj förra året jämställde Blair honom med Donald Trump. Lika goda kålsupare. Agitatorer som exploaterar människors ilska. Olika – ”vänstern vill hänga bankirerna och
högern kasta ut invandrarna” – men ändå lika. Svarslösa, daterade.
Det är spektakulärt. Ponera att Persson skulle ha uppvaktat svenska medier med en analys som föste ihop Håkan Juholt med Marine Le Pen.
Nu slutar inte Blairs återkomst där. Han har utfärdat en direkt varning för att rösta på Corbyn. En sådan regering skulle vara ett ”farligt experiment”, tycker Blair.
Alternativet?
Mitten.
Corbyn är konservativ, säger Blair till till magasinet Esquire. Själv är han progressiv.
Så vad har Blair på gång? När han inte intervjus av Fredrik Reinfeldt. Han har lanserat en tankesmedja med syftet att ”fylla det vidöppna utrymmet i poltikens mitt” samt att bekämpa ”skrämmande auktoritär populism”. Han investerar mer än 100 miljoner kronor i projektet. Ett parti i vardande? Möjligen. En språngbräda mot att ta över Labour? Inte osannolikt.
Det här är handlar inte bara om Storbritannien. Det handlar om den europeiska socialdemokratin, inklusive den svenska. Partier från kontinentens alla hörn trängs i ett vägskäl. Göra som spanska socialdemokrater och kalla alla till vänster om den egna partikroppen för ”extremister” – och sedan släppa fram en konservativ regering? Eller göra som nederländska socialdemokrater, ingå allians med borgerliga och anta borgerliga reformer – för att sedan i princip raderas från kartan? Eller göra som tyska socialdemokrater, alltså sträcka på ryggen och börja viska om rödgrönt samarbete – och därmed öka i opinionen?
Blair talar om Corbyn som om han plötsligt fallit från himlen. Men sanningen är att Corbyn är en motreaktion mot Blairs mittenprojekt. Labours medlemmar vill ha något annat. En utjämnande socialdemokrati som vågar kalla sig socialdemokrati.
På helgens kongress i Göteborg kommer ombud från hela Sverige att stå i samma vägskäl. Hur hantera välfärden? Borra ner fötterna i det faktum att en majoritet av väljarna kräver vinstförbud eller söka kompromiss med de borgerliga? Hur hantera en framtida regeringsbildning? Drömma om Liberalerna och Centerpartiet? Blicka åt vänster eller sjunka ner i mittfåran?
För en utomstående betraktare, som följer utvecklingen i Europa, ter sig valet faktiskt inte så komplicerat trots allt. Och den analys som kommer från Blair…
– Jag är inte säker på att jag fullt ut förstår politiken just nu, sa han i fjol.
Det märks. Han är inte längre relevant. Det hoppas jag att svenska socialdemokrater förstår.
