Besvären började på sommaren 2012. Under hösten hade Anna konstant ont i magen och försökte lägga om sin kost för att utesluta allergi, men magsmärtorna blev bara värre. I januari 2013 sökte hon hjälp på sin vårdcentral och testades för bland annat glutenintolerans. Proverna visade ingenting. Två gånger besökte Anna även en magspecialist.

– Han kliar sig bara i huvudet och säger att jag ser gravid ut. Jag är jättetrött, har ingen energi och kramp under revbenen. Ibland måste jag lägga mig för att kunna andas, minns Anna.

Under samma period sökte hon också akut på Sahlgrenska, men efter fem timmars väntan och lika mycket beräknad väntetid kvar klarade hon inte att sitta upp längre på grund av smärtorna och åkte hem.

– Det blir värre och värre, jag kan inte få i mig mat och det påverkar mitt jobb. Jag kan ju inte förklara vad det är jag har och de blir trötta på att jag sjukanmäler mig hela tiden. Jag kunde inte vara sjukskriven i och med att jag inte fick någon riktig diagnos, säger hon.

Behandlad som cancerpatient

I början av maj söker hon åter på vårdcentralen och nu går det plötsligt undan. Läkaren skickar henne direkt till Sahlgrenskas gynakut som gör ett ultraljud.

– På morgonen dagen efter säger de att jag har en väldigt stor cysta och de kan inte avgöra hur stor den är, säger Anna som fick akut operationstid nästa vecka.

– Jag ville veta vad det var jag skulle operera bort. Är det en cysta, en tumör – är det cancer? Jag fick ju bli behandlad som en cancerpatient. Precis innan jag skulle sövas ner sa jag stopp, jag måste få veta vad de ska ta bort. Läkaren sa att det var en stor cysta på vänster äggstock och en mindre på höger som jag inte visste om.

Anna vaknade upp med ett stort operationssnitt. Den vänstra cystan vägde 6,6 kilo. Det motsvarar ungefär ett tvillingpar. Därtill var den mindre elakartad, men bortskrapad. Efter två veckor kom resultaten, Anna hade inte cancer. Fast efter de långvariga smärtorna, att inte ha kunnat jobba normalt på nio månader, tröttheten och den ofrivilliga isolationen från det sociala livet mådde Anna väldigt dåligt.

– Jag hade ofta panikångestattacker, klarade inte stress och jag klarade inte att gå till jobbet alla dagar. Det kändes som att vad jag än gör kommer allt att gå åt helvete.

I november bad Anna om en remiss till KBT och läkaren trodde att hon kunde få träffa en terapeut i januari. I väntan på det fick hon ångestdämpande.

– Det var många vänner som sa ”lycka till att få terapi - det finns ingen vårdcentral som skickar remiss”. Jag hade ändå gott hopp. I förra veckan var jag på återbesök. Då får jag veta att KBT-terapeuten har remisstopp. Läkaren säger att ”du ser ju ut att må jättebra nu”. Men medicinerna skulle ju vara en tillfällig lösning tills jag fick en tid hos terapeuten...

Medicinerna fungerar, Anna upplever att hon kan stänga av sina tankar. Men hon vill fortfarande ha KBT för att bearbeta vad hon har varit med om i vården och hur det har påverkat hennes arbetsliv och sociala relationer.

– När jag kom till Sahlgrenska hade jag redan förlorat allt förtroende för sjukvården, jag var så less på att ingen tar en på allvar. När jag kom dit kände jag att äntligen fattar de och de är så sympatiska människor. Men det finns inte tillräckligt mycket resurser och det är så tragiskt.

Tänker utöka samtalshjälpen

Annas vårdcentral är Masthuggets Familjeläkare som ingår i Nötkärnans vårdcentraler. Där vill de inte kalla det remisstopp, men säger att de har fått prioritera hårdare.

– Jag ska inte lägga skulden på någon annan, men det senaste halvåret har vi har fått en väldigt stor tillströmning av patienter från andra vårdcentraler och många uppger att de mår psykiskt dåligt. Tyvärr har det tillfälligt gjort att vi har blivit överbelastade och en period efter nyår blev behovet övermäktigt, säger Magnus Holke som är läkare, verksamhetschef och vd på Masthuggets Familjeläkare.

Han säger att de tänker utöka samtalshjälpen, men avvaktar ett beslut från regionen som överväger att kräva psykolog istället för psykoterapeut.

– Ärligt talat så är behovet oändligt. Med dagens press och stress så vet man inte hur man ska hantera det och känner att man behöver prata med någon, det kan vi nog alla känna igen. Vi önskar ju att vi kunde erbjuda alla samtalsstöd i deras svårigheter men det är inte vårt uppdrag, vi får prioritera dem som konstateras ha en ångest- eller depressionsproblematik. I övrigt får vi hänvisa till samhällets andra resurser.

Fotnot: Anna heter egentligen något annat