– Medvetenheten om mäns våld mot kvinnor i det offentliga rummet och på arbetsplatserna blev definitivt större i och med det enorma mediegenomslag som uppropen hade. Det fanns nog inte många köksbord där det inte diskuterades vad som är ett övergrepp och inte.
Det säger Olga Persson, ordförande för Unizon som samlar över 130 kvinnojourer, tjejjourer och andra stödverksamheter som arbetar för jämställdhet och mot våld. Hos Unizons jourer har man sett en ökning i antalet stödkontakter de senaste tre åren:
– Det kan ju så klart vara en konsekvens av att ämnet har debatterats och diskuterats. Men framförallt tror jag att det beror på alla modiga kvinnor och tjejer som vågade berätta sin historia och lägga skulden på förövaren.
Ser en backlash
Olga Persson ser dock en backlash mot kvinnor och flickors rättigheter i världen – inklusive Sverige:
– Ett tydligt exempel på det är avkönandet av språket, särskilt i våldsfrågan. ”Mäns våld mot kvinnor”, som är den term som bäst beskriver det vi arbetar med, skrivs ofta om till det könsneutrala ”våld i nära relationer”, med motiveringen att man vill använda ett inkluderande språk.
Konsekvensen av den välvilliga intentionen, menar Persson, blir att offrets utsatthet osynliggörs och förövarens ansvar döljs.
Numera finns också en alternativ arena för våldsamma män: den digitala världen. Det är idag möjligt att övervaka, hota och förfölja kvinnor på nätet och i sociala medier på ett helt annat sätt än för bara ett par år sedan, konstaterar Olga Persson. Hon tar även upp våldsam och misogyn nätpornografi bland de faktorer som bidrar till att utvecklingen går åt fel håll.
– När grovt våld mot flickor och kvinnor beskrivs som underhållning, normaliseras våldet. Om vi vill förebygga våld mot kvinnor måste vi reglera pornografin och hålla porrproducenter och distributörer ansvariga för våldet de utför och sprider över världen.
Sextrakasserier handlar om makt
En central del av metoo-rörelsen handlar om att ställa förövare tills svars och utkräva rättvisa i domstolarna. Men ofta står ord mot ord, bevis saknas och fallen hamnar aldrig framför skranket. Har juridiken hängt med i tiden?
– Normen är nolltolerans. Att det sedan förekommer och att vissa arbetsgivare har svårt att förstå hur de ska agera, det är någonting annat. Det säger Eberhard Stüber, senior utredare vid Jämställdhetsmyndigheten och expert på juridik i arbetslivet.
Idag är det tydligt att svenska arbetsplatser och organisationer tar frågorna på allvar, fortsätter Stüber. Så sent som på 1990-talet var tonen annorlunda:
– Jag arbetade då för Jämställdhetsombudsmannen, Jämo, som var med och stred för att sexuella trakasserier skulle definieras i lagen. Finns det inga juridiska termer, kan du inte driva ett fall. Då fanns många debattörer som menade att sexuella trakasserier var någonting påhittat, för att Jämo skulle få mer bidrag.
Utvecklingen har sakta men säkert gått framåt, och vår medvetenhet om problemen har stadigt ökat, säger han:
– Jämför John F. Kennedy och Bill Clinton. Under JFK fanns det ett gentlemens’ agreement om att det här är något som kvinnor måste leva med. Clinton fick schavottera.
Eberhard Stüber understryker att sexuella trakasserier egentligen inte handlar om sex per se utan om maktutövande:
– Därmed kommer det alltid att existera, i alla organisationer. Men numera säger samhället att den här formen av maktutövning, den är inte okej. Så där har det faktiskt gått framåt. Men om det numera är mindre av det i verkligheten eller ej, det vet vi inte. Det närmaste vi kommer är undersökningar om anmälningsbenägenhet och liknande. Hard facts finns det tyvärr inte mycket av.
Den drabbade känner skam
Ett av få konkreta faktaunderlag som finns är Arbetsmiljöverkets undersökningar. Den senaste, för år 2019, visade att elva procent av kvinnorna och två procent av männen hade utsatts för sexuella trakasserier på arbetsplatsen under det senaste året. Yngre kvinnor är särskilt utsatta; så många som var fjärde ung kvinna hade drabbats. Ett mörkertal kan också finnas – undersökningen bygger på att drabbade själva svarar att de har utsatts, och för sexuella övergrepp existerar ännu en skam- och skuldfaktor.
– Det är en jättevanlig reaktion att tänka ”jag bär ansvaret för detta”. Den drabbade bollar i huvudet: ”Jag borde inte ha gjort si eller så.” Det är faktiskt de främsta skälen till att drabbade inte gör en polisanmälan direkt; skammen, skulden, rädslan att inte bli trodd.
Det säger Sara Landström, docent i psykologi vid Göteborgs universitet och specialiserad på rättspsykologin kring offer för sexualbrott.
Många söker stöd hos familj och vänner innan de eventuellt går vidare med en polisanmälan. Desto större socialt stöd den som utsatts får, desto större benägenhet att anmäla, säger Landström:
– Så de som saknar ett socialt nätverk är ännu mer utsatta. De som får hjälp och stöd från närstående klarar den påfrestande situation som detta ofta innebär enormt mycket bättre. Om en utsatt inte får stöd, inte blir trodd, då försvåras processen att gå vidare. Stödet hjälper den brottsutsatta att hantera skammen, bearbeta händelsen och gå vidare.
Sexuella övergrepp, oavsett om de sker på arbetsplatsen eller privat, sticker ut för sin låga fällningsgrad jämfört med andra brottstyper. Det inger inte sällan en känsla av hopplöshet hos offren. Varför gå igenom en anmälningsprocess överhuvudtaget, om fallet kanske inte ens går till domstol? Sänker man beviskraven finns det dock risk att oskyldiga döms, och att bli utpekad som sexualbrottsling är extremt stigmatiserande i samhället, påpekar Sara Landström:
– Det måste vara en rättssäker process för både förövare och offer.
Kvinnor i utsatthet hårt drabbade
Experten på arbetslivsjuridik Eberhard Stüber lyfter vikten av att arbeta proaktivt med frågorna, så att chefer och anställda vet hur de ska agera om något inträffar.
– Samtidigt händer det att arbetsgivare mörkar när det inträffar fall av sexuella trakasserier. Det upplevs fortfarande som någonting pinsamt. ”Vi ska inte diskutera individärenden”, slår man ifrån sig inför skyddsombuden – men ombuden måste kunna följa upp att åtgärder har vidtagits. Och de åtgärderna, var de tillräckliga? Har problemet lösts, eller kvarstår det? Finns det fler drabbade? Man får inte glömma att arbetsgivarna har en utredningsskyldighet.
Men hur är situationen efter metoo för de kvinnor som saknar en arbetsgivare? Både under hösten 2017 när metoo briserade och under de följande årens debatt har fokus legat på etablerade yrkeskvinnor ur medelklassen – jurister, lärare, läkare och så vidare – som har en automatisk trovärdighet genom sina positioner och med förmågan att uttrycka sig och navigera i det mediala landskapet.
Lotten Sunna är tidigare journalist och partipolitiskt aktiv i Feministiskt initiativ, Fi, som hon också var med och grundade. Hon är ordförande för #utanskyddsnät, en metoo-förening som representerar flickor, kvinnor och transpersoner som lever eller har levt med drogberoende, prostitution och kriminalitet, i syfte att sprida deras berättelser om utsatthet och minska riskerna att de drabbas av våld och övergrepp:
– När metoo-uppropen tilldelades Titanpriset för bästa kommunikation på Guldäggsgalan fick vi reda på det efteråt. Det var representanter för de etablerade yrkesgrupperna som blev inbjudna.
Som aktiv i feministrörelsen är man van vid ett maktanalystänk, konstaterar Lotten Sunna:
– Många är nog inte medvetna om det. Men de som redan har positioner och privilegier, de tar plats även i det här arbetet. Nyligen meddelade en forskare som fått anslag på flera miljoner för att dokumentera metoo-aktivismen som historiskt skede, att de bestämt sig för att begränsa forskningen till yrkesuppropen. De hade inte resurser till alla och valde det utsnittet. Jag blev rasande.
Varför är det så?
– Det finns många lager i detta. Exempelvis kan en kvinnlig advokat både formulera sig och har hög trovärdighet: ”En advokat anklagar ingen utan grund.” Medan ”ett knarkarluder kan häva ur sig vad som helst”. Det är ett stigma.
Brottsförebyggande rådets rapport Våldtäkt från anmälan till dom (2019) visar att mer än hälften av alla anmälda våldtäkter begås mot ”extra sårbara” kvinnor, det vill säga de som befinner sig i utsatta grupper som migranter, prostituerade, kvinnor med psykisk ohälsa, med ett drogberoende, och så vidare.
– Ändå anmäler de här kvinnorna som regel inte övergrepp, så mörkertalet tillkommer – och det är jättestort, säger Lotten Sunna.
Varför anmäler de inte?
— Många har erfarenheter av att bli förminskade, av att inte bli trodda, eller så har de sett andra drabbas. Domen i kulturprofilrättegången var fantastisk, men där var det en etablerad och ”trovärdig” kvinna. Jämför det med knarkartjejen som gruppvåldtogs i Fittja och blev helt sönderslagen. Hon kunde inte hålla reda på vilka män som våldtagit henne och i vilken ordning.
De misstänkta gärningsmännen friades våren 2019 – det vill säga, efter metoo – och tilldelades skadestånd på flera hundra tusen kronor.
– Läser man domen med feministiska glasögon står det tydligt mellan raderna, att sådant här gör den typen av tjej. Kanske ville hon? Folk tycker i allmänhet att det är rätt okej att sådana tjejer blir behandlade så här. Där har det inte skett någon attitydförändring.
Klass har betydelse för trovärdigheten hos kvinnor som vittnar om sexualbrott, bekräftar forskaren Sara Landström:
– För kvinnor som försörjer sig genom prostitution diskuteras det om de överhuvudtaget kan bli våldtagna, och i många länder ses de dessutom som brottslingar.
Ytterligare en problematisk aspekt för kvinnorna utan skyddsnät, säger Lotten Sunna, är att deras öden helt enkelt är för tunga för utomstående att ta till sig:
– ”Jag orkar inte läsa,” har vi fått höra från yrkesverksamma som möter gruppen. Men de måste orka. Det är också jobbigt för folk att inse att några miljoner i bidrag inte räcker för att fixa det här.
Har männens syn på de här kvinnorna förändrats efter metoo?
– Det är inte vad jag hör. Möjligtvis att män som köper sex eller utnyttjar dem vill dölja det mer, men det kan skapa farligare situationer. Som att tvinga med dem ut i skogen, till ensliga platser eller in i lägenheter. Nu har de fler argument för det.
Myndigheternas attityd, är den annorlunda idag?
– Det har gjorts en del insatser, framför allt riktat mot socialtjänsten, men jag kan inte svara på om det skett någon förändring ute i verkligheten. Vi får höra väldigt varierande omdömen, från poliser och socialarbetare som har totalkoll och gör mer än vad jobbet kräver, till de som till och med utnyttjar utsatta.
Ett kunskapslyft om gruppen, så att socialtjänst, polis och andra myndigheter förstår vad de möter, behövs enligt Lotten Sunna:
– När det kommer in en påtänd tjej med sexuella trauman i bagaget och hon möts av en manlig skötare, då är det inte konstigt att hon kan reagera starkt: ”Ta inte på mig, din jävel!”. Och så ställer hon till med bråk och slängs ut. Många som möter den här gruppen behöver lära sig mer om hur människorna i den fungerar.
Det som har hänt efter metoo, fortsätter Sunna, är att #utanskyddsnät har kommit in i ett sammanhang och inte längre står utanför påverkansprocessen:
– Jag har jobbat med de här frågorna i decennier och det har varit jättesvårt att få något intresse någonstans. Nu har vi fått ett kontaktnät, vi blir inbjudna till Socialdepartementet och olika remissinstanser, där man verkar tycka att det är bra att ha direktkontakt med gruppen via oss. Så vi får ligga på och upprätthålla trycket.
– Men för tjejerna som lever där ute har det inte hänt någonting.
Tar tid att förändra
Det finns ingen röd tråd bland sexualbrottslingar vad gäller till exempel klass och utbildning, berättar forskaren Sara Landström. Den enda gemensamma nämnaren är att de flesta är män, och att de ofta bär på kvinnofientliga attityder och tendenser till sexuell aggression.
– Det innebär att vi som samhälle, om vi vill stoppa sexuella trakasserier, bör angripa dessa skadliga attityder, och vi måste göra det på ett tidigt stadium, redan i skolåldern. Så att vi kan förändra kommande generationer. Även om det är en myt att man inte kan lära gamla hundar att sitta.
Hur gör man för att skapa incitament för förändring? Det är väl jättebekvämt för många män att förtrycka och objektifiera kvinnor, varför skulle de vilja ändra på sig?
– Bra fråga. Jag tänker på en brittisk studie där manliga deltagare fick läsa sexistiska citat som skrivits antingen av en dömd sexualbrottsling eller en herrtidning. När försökspersonerna inte kunde avgöra vilket, såg de tydligt hur kränkande och sexistiska herrtidningarna var och tog avstånd från dem, eftersom de inte ville identifiera sig med de attityderna. De här attityderna är kränkande för både män och kvinnor, de missgynnar andra människor. Det borde vara ett incitament.
Vi människor har förändrat oss många gånger genom historien, konstaterar Sara Landström, och vi kan göra det igen:
– Men det tar tid, och det är ett mycket stort arbete. Så sent som 1979 kallades homosexualitet en psykisk sjukdom. Den attitydförändringen gick inte i en handvändning. Det är naivt att tro att metoo från en dag till en annan ska resultera i att ”nu är alla med på tåget”. Det var jättejobbigt att anmäla sexualbrott innan metoo, och det är lika jobbigt idag.
Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
