Upprepat budskap
”Det krävs en nedväxling av löneökningstakten.” Det konstaterade Svenskt näringslivs chefsekonom Bettina Kashefi på ett seminarium nyligen när arbetsgivarorganisationen släppte en rapport om de ekonomiska förutsättningarna inför avtalsrörelsen 2020. Uttalandet är inte unikt. Så låter det i stort sett varje år. ”Det senaste decenniet har löneökningarna varit för höga”, skrev Svenskt Näringslivs vice vd Peter Jeppsson förra året. 2016 var det ”extra angeläget att bromsa löneökningarna” enligt Bettina Kashefi i en intervju med TT. År 2013 skrev företrädare för samtliga sektorer inom Svenskt Näringsliv på DN Debatt att nivån på löneökningarna i de nya avtalen ”Självfallet måste … bli betydligt lägre än i de avtal som träffades förra gången.”.
Resonemanget motiveras framförallt med att svenska företag måste kunna konkurrera framgångsrikt på den globala marknaden. Om lönerna höjs mer i Sverige än på andra platser så riskerar svenska företag att halka efter och svenskt tillväxt att bli lägre, menar Svenskt Näringslivs utredare Torbjörn Halldin i sin rapport inför de kommande förhandlingarna.
Tredubblad utdelning
Samtidigt som lönerna ska hållas tillbaka gäller inte detsamma för utdelningarna till ägarna. Dagens ETC har granskat de största svenska bolagens årsredovisningar. Där framgår det att varje anställd gång på gång skapar värden till bolagen som är långt mycket större än det som betalas ut i form av lön.
Ett exempel är på lastbilstillverkaren AB Volvo. Förra året gjorde företaget ett bruttoresultat på drygt 87 miljarder kronor. Om det delas mellan de 90 844 personer som var anställda i bolaget under året får vi siffran 961 615 kronor. Varje anställd skapar alltså ett värde på nästan en miljon kronor, som efter skatt kan disponeras fritt av ägarna och bolagsledningen.
Pengar finns
En stor del av resultatet går direkt till kapitalisterna. Förra året delade AB Volvo ut 20,3 miljarder, en tredubbling jämfört med fem år tidigare. Det är 224 000 kronor per anställd som hamnar direkt i aktieägarnas fickor.
– När man kan göra sådana utdelningar så är det klart att det finns möjlighet till löneökningar, säger Veli-Pekka Säikkälä, avtalssekreterare på IF Metall, till Dagens ETC.
Siffrorna ser olika ut men fenomenet gäller även för andra svenska storföretag. Skanska har de senaste fem åren i snitt gjort ett bruttoresultat på över 305 000 kronor per anställd och delat ut över 67 000 kronor per anställd till ägarna. H&M har årligen delat ut 147 000 per anställd och Ericsson har delat ut 58 000 i snitt per anställd de senaste fem åren.
I måndags presenterade de fem facken inom industrin sina krav inför avtalsrörelsen 2020. Deras krav är speciellt, eftersom det sätter det så kallade märket – normen för löneökningarna även i andra branscher. Årets krav från industrifacken är 3,0 procent. I de fall där kollektivavtalen innehåller bestämmelser om en minsta löneökning ska denna vara 530 kronor.
– 2013 minskade vi löneökningstakten med nästan en procentenhet. Förra året var det inte läge att justera uppåt och då krävde vi 2,8 procents ökning. Men nu går det bra, vår konkurrensförmåga har stärkts och då finns möjlighet att öka lönerna, säger Veli-Pekka Säikkälä på IF Metall.
Varför inte mer än 3 procents löneökningar?
– Vi har två mål. Förutom ökade reallöner vill vi också ha ökad sysselsättning. Vi ser att produktiviteten är lägre, att det är sämre läge för att höja priserna för företagen och för att lönerna dämpas i omvärlden. Därför tror vi inte att det är möjligt med högre än så i dagsläget, för att också hålla uppe sysselsättningen.
Hur ser du på att företagen samtidigt plockar ut stora vinster?
– Det är väldigt höga krav på avkastning, omkring 12–15 procent i regel. Utöver det ser vi att de som sitter i ledningen och pratar om att lönerna ska hållas nere inte själva brukar vara blyga, de plockar åt sig ordentligt. Det är klart att det blir jävligt besvärligt, säger Veli-Pekka Säikkälä och fortsätter:
– Sedan är det så att direktörerna alltid klarar sig, så de behöver inte hålla igen. Det är jobbigare för arbetarna, för våra medlemmar, som blir av med jobben om man driver ut företagen ur landet. De tvingas därför att hålla tillbaka på ett annat sätt.
Hur mycket påverkas ni av den rädslan när ni lämnar era krav på löneökningar?
– Vi kan inte bortse från att vi lever i en internationell ekonomi där det är så att företagen kan få de marginaler de vill någon annanstans. Det gör att vi i Sverige inte kan säga att vinstandelen ska minska markant mot övriga världen ensamma, utan det här är en fråga för hela europeiska och globala fackföreningsrörelsen. För oss gäller det att se till att det finns starka fackföreningar runt om i världen.
