De senaste 20 åren har löneskillnaden mellan arbetare och tjänstemän ökat till nivåer som vi inte haft i Sverige sedan 1930-talet. En färsk lönekartläggning som LO tagit fram visar att tjänstemän nu har 45 procent högre lön än arbetare, motsvarande 10 600 kronor mer i månaden. Medan den genomsnittlige arbetaren tjänade 24 000 kronor förra året drog tjänstemännen in 34 600 kronor.
– Ett ganska magert resultat efter 83 års facklig kamp för rättvisa löner och minskade klasskillnader, säger Mats Larsson utredare på LO.
Den största löneklyftan blandlöntagarna finns mellan kvinnliga arbetare och manliga tjänstemän. Trots att det ofta framhålls att kvinnors löner sakta men säkert knappar in på männens, har kvinnor som arbetar i låglöneyrken tvärt om halkat efter ytterligare.
Sedan år 2000 har arbetarkvinnornas löner gått upp med i snitt 7 900 kronor i månaden – förvisso en bra löneutveckling, men alla andra yrkesgrupper fått mer. Kvinnliga tjänstemän har fått 4 300 kronor mer, och män i tjänstesektorn har fått hela 5 900 kronor mer i lönepåslag än arbetarkvinnorna.
– Arbetarkvinnorna är på väg att bli vår nya underklass. Att kvinnors arbete systematiskt undervärderas är inte bara djupt orättvist utan också direkt stötande och något vi måste rätta till i de kommande avtalsrörelserna, säger Torbjörn Johansson, LO:s avtalssekreterare.
Hur då?
– Vi för ständigt diskussioner om detta, men det är svårt att ge något konkret besked på hur det ska gå till.
En av anledningarna till att det tycks vara svårt för facken att formulera några konkreta åtgärder kan vara att makten över lönesättningen successivt runnit dem ur händerna sedan krisåren på 90-talet.
Mats Larsson ser framförallt två orsaker till att löneklyftorna stigit så kraftigt de senaste 20 åren – båda effekter av den stora arbetsmarknadskrisen i början på 1990-talet.
– När krisen slog till försökte LO-förbunden till att börja med att hålla nere arbetslösheten genom att hålla igen löneökningarna för sina medlemmar, men det fungerade inte. Istället ledde det till att tjänstemännen kunde ta ut det löneutrymme som blivit över och därigenom dra ifrån i löneligan.
För det andra, menar Mats Larsson, cementerades de skillnaderna när avtalsmodellen ett par år senare ändrades så att löneutvecklingen inom industrin blev vägledande för alla andra branscher.
– Nu har vi ett system där industrin sätter märket, och det fungerar bra när det är bra tider för industrin. Men när det går sämre för industrin hamnar alla andra branscher på en låg lönenivå, vilket öppnar upp för höjda löner för de som har individuell lönesättning i branscher som går bra, det vill säga tjänstemän i exempelvis banksektorn.
Marknadsanpassad lönesättning
Orsaken till att en bransch plötsligt fick sätta löneutvecklingen för alla andra branscher var framförallt för att hålla nere inflationen. Efter 90-talskrisen övergick Sverige till flytande växelkurs och låg inflation blev överordnat både arbetslöshet och höjda löner för att behålla stabila priser på marknaden. För att inte olika branscher skulle trissa upp lönerna mot varandra, vilket skulle driva upp inflationen, bestämdes därför att en bransch skulle sätta en lönenivå som de andra fick ta efter. Att det blev just industrins löner som blev normerande berodde på att de var utsatta för internationell konkurrens och därmed tvungna att förhålla sig till andra länders prissättning för att inte gå omkull.
Avtalsrörelsens anpassning till marknaden resulterade också i att de branscher som ansågs mer konkurrensutsatta för att hitta kvalificerad personal började införa individuell lönesättning i allt högre grad. Det blev också vanligare att lokala fackförbund och arbetsgivare inom dessa branscher genomförde löneökningar utöver de centrala överenskommelserna, så kallad löneglidning.
På så sätt kunde tjänstesektorn successivt öka lönegapet mot arbetarklassen med ett par tiondels procent varje år tills lönegapet nu 20 år senare är tillbaka på ruta ett – allt inom ramen för den svenska modellen och med fackens goda minne.
