BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Rosendalsgymnasiet skulle då förutom en nedskärning som drabbade alla gymnasier med minskning på bland annat elevhälsa, IT-tekniker och elevvård, också samtidigt anpassa sig till att få en minskad genomsnittlig elevpeng. Samtidigt satt gymnasiet fast i ett mycket dyrt hyreskontrakt med statligt ägda fastighetsbolaget Akademiska hus.

Flera andra gymnasieskolor sitter i en liknande situation.

Nedläggningen av GUC och Bolandsgymnasiet står för merparten av besparingarna i kommunen – 55 av 80 miljoner.  Det är skolor där elevunderlaget var för litet och platserna inte fylldes. Men utöver detta har de övriga skolorna ålagts ytterligare sparbeting på 25 miljoner.

– Gymnasieskolan bär inte sina egna kostnader, vilket grundskolan och förskolan gör, förklarar Caroline Andersson, kommunalråd med ansvar för utbildningsfrågor.

Men kostnaderna för undervisning, lärare och elevvård i Uppsalas gymnasier är egentligen redan små, visar Skolverkets statistik. En genomsnittlig elev i en gymnasieskola i Uppsala kostar visserligen totalt 109 700 kronor, mer än i andra större städer. Men det är inte bättre lärarlöner, högre lärartäthet eller dyra läromedel som drar upp kostnaden. Även om en genomsnittlig Uppsalaelev kostar mer än en genomsnittlig Stockholmselev, så kostar undervisningen mindre – 47 200 per elev, mot 50 000 i större städer och hela 54 500 i riket.

Det som drar upp kostnaden är i stället skollokalerna. 27 600 kronor per elev går till lokaler, mot 21 800 i andra större städer.

Men Uppsala är inte ensamt om problemet. Så skilda kommuner som Vänersborg, Nacka, Sollefteå och Västerås lider av samma syndrom. Frida Ekberg, presskontakt hos Lärarnas riksförbund, förklarar att tomma eller dyra lokaler dränerar skolan på resurser i många kommuner.

– Det är oacceptabelt, och en av anledningarna till att skolan borde förstatligas. Som det är nu kan kommunerna använda skolpengen hur som helst.

Varför är det då så dyrt?

Anders Lindholm tycker sig kunna se ett av svaren i kommunens ryckiga planering kring gymnasieskolan under det senaste decenniet. Innan han blev lärare på Rosendalsgymnasiet var han programrektor på Fyrisskolan. Han har sett dyra programsatsningar inledas för att sedan rivas ned bara ett par år senare.

– Det är som om kommunen inte har litat på sin egen produkt. Man gjorde i ordning dyra labbsalar för att ta emot elever på naturvetenskapligt program på Fyris. Sedan skulle man ge samma program på fler av kommunens skolor – då flyttade naturelever dit.

– Eller när man inhyste elprogrammet på Fyrisskolan och investerade i dyr teknik i det. Sedan rev man ut allt och flyttade progammet efter två–tre år. 

– Massor av funktionsduglig inredning togs ut för magasinering i samband med att skolan renoverades – den fick inte ens säljas utan skulle förstöras. Så ersatte man med spånplattor som gick sönder på en gång. Bara det måste ha kostat miljoner.

Anders Lindholm tycker också att mängden gymnasieskolor som kommunen har startat går att ifrågasätta.

– Man hade egentligen allt i balans innan man startade Rosendal, som en kommunal prestigeskola med betygsintag. Men den satsningen gjorde ju att elever drogs från andra skolor till Rosendal. De blev färre, och en större andel av de elever som kom till exempelvis Fyrisskolan hade inlärningsproblem.

Anders Lindholm är inte ensam om sin åsikt. Också kommunens genomlysning av gymnasieskolan 2015 visar att jämförbara kommuner som har koncentrerat program på vissa skolor har lägre lokalkostnader än Uppsala.

Caroline Andersson tycker ändå inte att kommunen har felsatsat när man har startat så många gymnasier.

– Nej, förutsättningarna såg annorlunda ut när en del av de här gymnasierna startades. Men gymnasieorganisationen måste anpassas efter antalet elever och eftersom antalet har minskat har vi ju också fått fatta beslutet att stänga ner några skolor.

– Vi gör det just för att vi ska kunna lägga pengar på undervisning och inte lokaler.

Men skulle inte kommunen åtminstone tillfälligt kunna sänka hyrorna för andra skolor, så att pengarna inte fortsätter ätas upp av lokalerna där, utan kan användas till undervisning?

– Nej, kommunen kan inte fortsätta att bära gymnasiets kostnader. Vi har ju dessutom flera mål uppe i domstol där friskolor åtalar kommunen för otillbörlig konkurrens på grund av underskotten. Det är inte bra.

Åtalen är en viktig pusselbit för att förstå varför nedskärningar som aviserades redan 2011 nu genomförs i så rask takt. Det är inte bara i Uppsala utan i hela Sverige som konkurrerande friskolor åtalar kommuner. Anledningarna är att kommunerna låter sina gymnasier gå med underskott för att åstadkomma en bra verksamhet, men friskolor ser det som att kommunen i praktiken skjuter till pengar till sina egna verksamheter, medan friskolorna själva får nöja sig med elevpengen. Därför kräver de kommunerna på summor som motsvarar underskottet så att förutsättningarna ska utjämnas. Bara Livets Ords Kristna gymnasium har på det viset stämt Uppsala på 2,4 miljoner. och flera andra stämningsansökningar är på gång.

Samtidigt är friskolorna en del av orsaken till att det är svårt att planera hur stora lokaler som behövs, innan en termin börjar vet kommunen egentligen inte hur många platser de måste stå för, men skolans resurser hänger helt på hur många elever som väljer att gå där – med elever följer ju den så kallade elevpengen.

Caroline Andersson menar att Skolfastigheter AB, det kommunala bolag som sköter tillgången på lokaler, måste bli bättre än kommunen har varit på att planera för svängningar i elevantalet.

– Det kan handla om att bygga förskolor och grundskolor bredvid varandra, så att den ena verksamheten kan utöka om den andra minskar. Den nya Tiundaskolan är ett bra exempel på hur man har tagit hänsyn till det.

Men hur nödvändiga är de höga hyrorna? 2015 ökade Uppsala skolfastigheter AB sina hyresintäkter med 16,5 miljoner.  Bolagets vd Annelie Johansson menar visserligen att inga hyror har höjts utan att motsvarande investeringar har lagts ned på en skollokal, men rörelseresultatet på 201 miljoner, eller 83 efter avskrivningar, visar ändå att det finns pengar att hämta i verksamheten.

En stor del av resultatet  försvann dock helt i räntor på lån som Uppsala skolfastigheter har till kommunen – och återinvesterades inte i verksamheten. Det rör sig mest om så kallade reverslån – det vill säga kommunen har lånat ut pengar till sitt bolag för att bolaget skulle köpa över kommunens fastigheter när bolaget bildades. 2015 gick 82 av dessa miljoner enbart till att betala räntor på dessa lån. 2014 var det 84 miljoner. Hur ränteintäkterna sedan används i kommunen är oklart i redovisningen.

Skatteverket, som har stoppat kommunen från att göra ränteavdrag på dessa inbetalningar, menar att det sannolikt rör sig om ett upplägg just för att minska kommunens skatt på vinst från skolfastigheterna.

– Hur det är i det här fallet vet jag inte, men vanligtvis är det här med att ge det kommunala bolaget ett reverslån att betala ränta på helt enkelt ett sätt att undgå beskattning på sina intäkter, säger Tomas Algotsson, enhetschef för Skatteverkets rättsavdelning.

82 miljoner i räntor, det motsvarar ju hela den nedskärning som man har lagt på gymnasieskolan?

– Ja, men då får du tänka på att Skolfastigheter har hand om alla kommunens skolor, inte bara gymnasierna. Vi kan inte särbehandla gymnasiet så att förskolan och grundskolan får betala deras lokaler, förklarar Caroline Andersson, som menar att det är naturligt att bolaget betalar de lån som finns till kommunen.

Hur kostnadseffektiv bolagiseringen av skolfastigheterna har varit är svårt att mäta. Vd:s årslön gick snabbt upp med 300 000 kronor året efter att Skolfastigheter AB hade bildats, och personalkostnaderna har ökat med 7,8 miljoner på två år, vilket man förklarar med ett ökat rekryteringsbehov.

– Det är inte konstigt. Uppsalas befolkning växer och det behövs fler strateger för att möta och planera de framtida behoven av skollokaler, säger Caroline Andersson.

Men samtidigt får gymnasierna säga upp personal för att kunna betala för höga lokalkostnader?

– Det är en helt annan fråga. Skolfastigheter måste kunna utveckla sin verksamhet ändå.