På onsdag röstar riksdagen om vilken budget som ska antas för nästa år. Det finns stora tillgångar i statskassan, men trots det är den rödgröna regeringens första höstbudget ”den stramaste sedan 90-talet”, som Magdalena Andersson själv beskrev den i oktober. Vad gäller finanspolitiska investeringar är alliansens budgetförslag förvillande lika. Liksom alliansen hoppas regeringen på att i första hand utbildning, bättre jobbmatchning och export ska lösa den höga arbetslösheten. I sammanhanget kan nämnas att inte heller Sverigedemokraternas budgetalternativ innehåller någon expansiv finanspolitik.

I regeringens höstbudget satsas 25 miljarder på olika reformer, vilket kan jämföras med alliansens skuggbudget med satsningar för 10 miljarder. Hela budgeten är på 886 miljarder. Det handlar alltså om satsningar i storleksordningen 1,1–2,8 procent av den totala budgeten, vilket betyder att både regeringens och alliansens reformvilja hamnar inom ramen för nästa års förväntade tillväxt – full finansiering med andra ord. A-kassan ska förbättras något, skatten sänkas litet för pensionärerna, ungdomsarbetslösheten ska bekämpas med ett par miljarder, skolan få mer resurser. Den strukturella inriktningen på politiken är ny, men de 25 miljarderna är alltså på intet sätt en finanspolitisk expansion, det vill säga en konjunkturpolitisk satsning av keynesianskt* snitt som bygger på att regeringen accepterar ökande underskott för en tid för att få bättre fart på ekonomin. 

Sneglar mot USA

Trots att denna finanspolitiska taktik – åtstramningar och sänkt statsskuld – visat sig allt mer ineffektiv, eller till och med negativ för arbetslösheten runtom i Europa, tycks Socialdemokraterna ohjälpligt fast i tidigare ekonomers hjulspår. 

För ett par veckor sedan skrev John Hassler, ordförande i Finanspolitiska rådet, i en debattartikel i Dagens Industri att ”det är sant att vi har goda offentliga finanser och att överskottsmålet bidragit till detta. Men det grundläggande syftet med överskottsmålet är att minska den politiska frestelsen att låna till offentliga utgifter.” Vad han och andra likasinnade ekonomer menar med detta är alltså att nationalekonomer är bättre på att sköta statens finanser än klåfingriga politiker. Riksdagen ska inte frestas att utnyttja sitt mandat till att satsa på reformer som kostar pengar och därmed saboterar Riksbankens kalkyler, politiker ska hållas kort. 

Ute i Europa börjar dock pendeln att svänga. Efter att såväl Tyskland som Frankrike misslyckats att med åtstramningspolitik vända den ekonomiska kräftgången har allt fler, även liberala, ekonomer återigen börjat anamma tankar på en mer expansiv finanspolitik som möjlig väg ut ur arbetslöshet och stagnation. Allt oftare ses liberala ekonomer slänga lystna blickar mot USA, som i motsats till Tyskland skjutit till stora finansiella investeringar för att parera lågkonjunkturen. USA har lyckats med sin strategi, i alla fall bättre än man gjort i Europa. År 2009 hade de europeiska länderna i stort sett samma arbetslöshetssiffra som USA, då omkring 10 procent. Sedan dess har USA – med stora finanspolitiska stimulanser – förmått skapa både jobb och sysselsättning, medan trenden i Europa snarare har förvärrats.

”Står inför en tripple dip”

De senaste veckorna tycks även Stefan Löfven ha svängt. I en Reuterintervju förra fredagen fick han frågan om han ansåg att EU-länderna nu borde överge åtstramningspolitiken. Löfven svarade förvisso med att poängtera att det viktigaste är balans mellan stabila finanser och investeringar, men han betonade samtidigt att det behövs statliga investeringar i infrastruktur, bostäder och, framförallt, i utbildning.

– Generellt sett har vi i Europa varit alldeles för försiktiga och gjort för lite för att undvika att hamna i den här situationen. Därför måste vi investera mer, uppgav Löfven i intervjun.

I den rödgröna finanspolitiken syns emellertid inte mycket av denna analys. I alla fall inte än så länge. Senast keynesianismen lovordades på bred front i Sverige var i slutet av 80-talet, då arbetslösheten låg stadigt under 2 procent. När arbetslösheten steg till över 3 procent i början på 90-talet kallade Ingvar Carlsson läget för ”mass-arbetslöshet”. Under 90-talskrisen kom dåvarande finansminister Göran Perssons saneringar. Stålbadet kulminerade 1997 i Perssons skrift, Den som är satt i skuld är icke fri, som blev något av en brytpunkt med den tidigare förda keynesianska konjunkturpolitiken. Istället blev låg statsskuld och låg inflation högsta prioritet, även då arbetslösheten (på samma sätt som idag) parkerat sig runt 8 procent. 

Men från både höger och vänster höjs nu alltså kraven på ökad stimulans och ofinansierade satsningar. Svenskt Näringsliv gick tidigare i år ut och hävdade att Sverige har en infrastrukturskuld på 300 miljarder, vilket påverkar BNP-utvecklingen negativt på grund av dyra och försenade transporter, minskade möjligheter till pendling, förlorade arbetstillfällen, etcetera. 

Utöver detta finns en ackumulerad välfärdsskuld på 30–100 miljarder, menar bland andra Sandro Scocco, chefsekonom på Arena Idé. 

– Vi har bedrivit en rätt illa fungerande konjunkturpolitik med permanenta skatteförsvagningar av statens inkomster som inte har gett någon ökad konsumtion.

Scocco poängterar också att Sverige på lång sikt numera har en nettotillgång på 20 procent av BNP, alltså ett finansiellt överskott på 800 miljarder som stat, kommuner och landsting äger i gemensamma tillgångar. Men den beräkningsteknik som används är på tre års tid, vilket gör att när investeringarna görs ser det ut som gigantiska hål i statskassan, när det i själva verket lönar sig på längre sikt.

Har Socialdemokraterna övergivit idén om stora statliga satsningar i lågkonjunktur?

– Hela världen är på väg att skifta till det keynesianska perspektivet, men det är mycket sent påkommet. Här har vi haft en ekonomiskpolitisk föreställning som inte riktigt levererat, därför kanske vi nu står inför en tripple dip, alltså en tredje nedgång, i Europa.

– I grunden handlar det om att samhället inte kan ha den här växande skillnaden i inkomstökning. Om vi inte har en vettig löneutveckling i botten kan vi inte ha en stabil ekonomisk utveckling på sikt. Tittar man på USA, som fört en mycket mer stimulerande ekonomisk politik, är det inget tvivel om att den gett effekt trots att de har en löneutveckling på två procent, vilket är alldeles för lågt för att stimulera efterfrågan. 

Kraven på en omlagd ekonomisk politik finns även inom Social-demokraterna. ”Ska Socialdemokraterna bli sist med att ompröva den nyliberala ekonomiska politiken?”, frågade sig Lena Sommestad (S) i ett debattinlägg redan för två år sedan. Frågan hänger fortfarande i luften, oavsett hur det går i budget-omröstningen på onsdag.
 

*) Keynesianism
Nationalekonomisk teori, lanserad av den engelska nationalekonomen John Maynard Keynes (1883–1946). I korthet innebär keynesianism att staten aktivt ska bekämpa konjunktursvängningar genom att spara pengar och höja skatter när konjunkturen är hög och investera i stora statliga projekt eller sänka skatter när konjunkturen är låg.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg, som du kan beställa i pappersformat här. Tidningen finns också i vår Androidapp och Ipad/Iphoneapp.

Vill du prenumerera för under 12 kronor numret? Skicka ett mejl till kundtjanst@etc.se.