Så vad händer 2016? Med en opinionsmässigt försvagad regering. Med en allians som har grava problem att acceptera rollen som opposition till de rödgröna utan egen majoritet. Med ett rasistiskt parti som lämnar året med mätningar som visar att det är störst i södra Sverige (Inizio/Aftonbladet) och bland LO-medlemmar (Sifo/Svenska Dagbladet).

Ett möjligt framtidsscenario har redan hänt – i Gävle. Där röstade Sverigedemokraterna på alliansens budgetförslag. Vågmästaren ordnade maktskifte. Nu tar alliansen över kommunen. Det har aldrig hänt tidigare. Men när Inger Källgren Sawela (M) i morgon tillträder som kommunstyrelsens ordförande är hon beroende av Sverigedemokraterna.

Något som aldrig kommer att ske på riksplanet, enligt Kinberg Batra, som i september sa till Dagens Industri att det är uteslutet att hon skulle leda en regering som gör sig beroende av stöd från Jimmie Åkesson: ”Det här är ett parti som man inte vill ha i ett regeringsunderlag.”

Följaktligen borde Kinberg Batra markera mot det som sker i Gävle. Men det har hon inte gjort, berättar Källgren Sawela: ”Vi har jättemycket kontakt med riksplanet. Den första som gratulerade mig var Kinberg Batra.” Samtidigt har Moderaternas partisekreterare lånat ut sin pressansvarige till Gävle. För självfallet kommer journalister att intressera sig för detta. Alliansen tar makten i Gävle med hjälp av Sverigedemokraterna. Kan samma sak ske i riksdagen?

En högt uppsatt moderat säger till Dagens Industri att fallet Gävle ”blir ett exempel på hur det skulle kunna gå 2018 eller i ett extraval dessförinnan”.

Det finns anledning att hålla detta under noga uppsikt, framför allt hur Moderaterna – samt Kristdemokraterna – väljer att positionera sig i förhållande till Sverigedemokraterna. Sakpolitiskt och retoriskt.

Årets politiska debatt har kommit att domineras av krisen med människor som flyr undan krig och fattigdom. Det är en stor utmaning som regeringen ställts inför. Samhällets olika funktioner har varit pressade. Till bristningsgränsen? Till randen av systemkollaps? Ja, det är den uppfattning som regeringen och alliansen delar.

”Det finns ingen gräns.”

Det var Stefan Löfvens övertygelse i april då han fick frågan om det finns ett tak för hur många flyktingar Sverige kan ta emot.

”Mitt Europa bygger inte murar, vi hjälps åt när nöden är stor.”

Det var hans övertygelse den 6 september, vid manifestationen Refugees Welcome, bara dagar efter att bilden på drunknade Alan Kurdi nått allmänheten.

”Den som flyr från krig och förtryck ska kunna få skydd i Sverige.”

Det var hans övertygelse den 15 september, med regeringsförklaringen.

Drygt en månad senare, efter nya prognoser från Migrationsverket, ingick regeringen och alliansen en ny migrationspolitisk uppgörelse, med bland annat tillfälliga uppehållstillstånd.

Det var bara början.

Murar byggs. Sverige sluts alltmer. Regeringen har satt en gräns. Den processen skedde över sex månader och drygt 99 000 asylansökningar (april–oktober)

2015 var brinnande flyktingförläggningar.

2015 var terrordådet som drabbade Trollhättan.

2015 var den fortsatta normaliseringen av ett rasistiskt parti, med många medskyldiga: politiker som öppnar för samarbete, politiker som tangerar Sverigedemokraternas vision om stängda gränser, borgerliga ledarskribenter, näringslivets lobbyister.

2015 var den rödgröna regeringens bristande förmåga att med bibehållen internationell solidaritet hantera en kris.