Han brukar säga att väljarna först ska få lägga sina röster. Innan dess kan det inte bli tal om besked i regeringsfrågan. Stefan Löfven vill gärna signalera socialdemokratisk ödmjukhet, att inget parti – heller inte det största – är mer än summan av förtroendet som ges i september. Han vill dessutom gärna slippa en svår, störande debatt om tillväxtkritiska miljöpartister och allmänt trilskande vänsterpartister. 

Men när han på söndagen ställde sig på Almedalens scen inför 5 500 åskådare, var det en annan Löfven – inte oppositionspolitikern, utan politikern som är väl medveten om att han snart ersätter Fredrik Reinfeldt. 

Socialdemokratisk attitydförändring. Visserligen en rimlig konsekvens av opinionens ihållande trend, att allianspartierna krymper medan de rödgröna ökar. Men samtidigt en signal. Dels gentemot väljarna: Jag är redo, jag är beredd att axla det ansvar ni kommer att ge mig. Dels gentemot de borgerliga partiledarna: Ni har sommaren på er, men om ingenting extraordinärt sker har ni redan förlorat höstens val, och ni har bara er själva – och er undermåliga politik – att skylla. 

Alliansen är pressad

Det blev kvällen efter, då Göran Hägglund talade, uppenbart hur pressad Alliansen är. Det var inte ett statsråd som stod på scenen. Det var en partiledare som mentalt redan ställt om till opposition, med en ström av aggressiva utfall mot de rödgröna, som om något riktigt potent ogräs väntar på att slå skott ur ”marxismens mylla” (Hägglund ägnade sig under ett avsnitt åt trädgårdsmetaforer). 

Med en regering som fallit in i reaktivt läge kunde Löfven framföra ett visionärt tal, med betoning på värderingar snarare än konkreta förslag. Han lutade sig mot den klassiska socialdemokratin, men valde också att både börja och sluta med att adressera högerextremismens närvaro. 

Inte bara Sverigedemokraterna manifesterar i Almedalen, här finns även nazistiska Svenskarnas parti. 

Löfven talade om Kärrtorp, han beskrev Sverigedemokraterna som ”solidaritetens största skadegörare” och Svenskarnas parti som ”hatets hantlangare”. Hägglund bemödade sig inte alls att ta ställning mot rasismen i sitt tal. En annan avgörande skillnad var att medan Hägglund – och andra alliansföreträdare – ansträngde sig för att kritisera oppositionen, valde Löfven att fokusera på den egna politiken. Även om han sammanfattade regeringens tid vid makten:

– I åtta år har vi haft en regering som lagt nästan all vaken tid, och nästan alla våra nya resurser, på att sänka skatten. De har privatiserat, placerat i Fas 3 och utförsäkrat våra vänner och familjemedlemmar.

– Resultatet går att sammanfatta i sex ord: Arbetslösheten steg. Skolresultaten sjönk. Välfärden brast. Det är minnesplaketten för alliansregeringen, 2006 till 2014.

Socialdemokratin har rehabiliterat sitt självförtroende. Men möjligen också lagt sig till med en ny egenskap, att uppfatta viktiga samhällstendenser innan det är för sent. Löfven ser hur Feministiskt initiativ samlar kraft inför riksdagsvalet. Det är ingen slump att han i sitt tal utlovade en feministisk socialdemokrati.