Det sista kortet är förvillande likt en bröllopsinbjudan. Kanske inte så märkligt eftersom det är just relationer som ska odlas, band som ska stärkas. Mellan näringslivet och politiken, särintresset och allmänintresset.
Lobbyisterna har tagit över
Som riksdagspolitiker är Eva-Lena Jansson konstant uppvaktad av företag, intresseorganisationer och pr-konsulter.
– Jag får mejl och inbjudningar var och varannan dag från lobbyister, säger hon.
Frekvensen ökar inför Almedalsveckan i Visby. Ett exempel: ”Hej, Hoppas allt är bra med dig. Jag kontaktar dig för en kunds räkning ... Bionse Webster vill gärna träffa dig i Almedalen ... föreslå en tid och plats som passar dig!”
Avsändare är Josefina Lafolie Fischier, tidigare politisk sekreterare åt moderatledaren Anna Kinberg Batra, nu konsult på pr-byrån Geelmuyden Kiese. ”Jag kände att det var dags för mig att göra någonting nytt och då var det kul att byta sida”, sa hon till Dagens Opinion när övergången offentliggjordes 2014.
I det här fallet blev dock sidbytet resultatlöst. Eva-Lena Jansson, som varit på Almedalsveckan sedan slutet av 90-talet, kommer nämligen att stanna hemma i år – ett beslut som påverkats av hur arrangemanget har bytt skepnad.
Näringslivet dominerar
Almedalsveckan har svällt rejält. Antalet seminariearrangörer har ökat från 120 till över 1 500 på tio år, och i sommar har besökarna 3 250 seminarier och andra event att välja mellan. Plus alla kvällsarrangemang där makthavare står på VIP-listan.
Numera är politikerna inte bara avsändare av budskap utan främst måltavlor för andra aktörers påverkan. Och även om ideella organisationer syns här och där domineras scenen av företag och täta intressegrupper. Företagens och näringslivsorganisationernas andel av seminariekakan har ökat från en femtedel 2011 till en tredjedel 2015, enligt den officiella statistiken. Till ”företag” räknas visserligen medier, som tagit mer plats, men samtidigt göms branschintressen som Sveriges byggindustrier i kategorin ”intresseorganisationer”, som står för en fjärdedel.
– Lobbyisterna har tagit över i Almedalen, säger Eva-Lena Jansson. Det är mer budskap som ska säljas in än en arena för demokratiska samtal. Fler evenemang blir också exklusiva. Vad får det för konsekvenser? Vilka är det som inte hörs då?
Almega satsar miljoner
Det är främst företag och näringslivsorganisationer med kopplingar till det offentliga som tagit mer plats – de som vinner eller förlorar på politiska beslut.
Till dem hör tjänsteföretagens arbetsgivarorganisation Almega.
– Det är elfte året som vi satsar stort i Almedalen, säger Almegas näringspolitiske chef Ulf Lindberg.
Han ser Almedalen som unikt.
– Ingen annan plats samlar så många av de målgrupper som vi vill ha en dialog med. Här finns beslutsfattare som har rollen som köpare av tjänster men som också bestämmer regelverk och annat. Och som en effekt av politikernas närvaro finns dessutom många journalister på plats. Vi jobbar ju året runt med seminarier i riksdagen, direktkontakt med politiker och med att ta fram rapporter, men under Almedalen är allt koncentrerat till en vecka.
Insatsen kostar. Almega lägger omkring 1,5 miljoner på lokaler, resor, boende och de egna seminarierna i Almedalen, enligt Ulf Lindberg. Därutöver satsar Almegaförbund som Vårdföretagarna och medlemsföretag som Attendo stora pengar.
Arrangemanget kräver dock eftertanke, menar Ulf Lindberg.
– Almedalen består av människor som har en god insikt och då funkar det inte med enkla budskap utan vi brukar försöka få frågorna belysta från flera håll. Det är vår grundtanke, sedan får andra värdera om vi lyckas eller inte.
En som värderat saken är Bo Rothstein, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet. Han beskriver Almedalen som motsatsen till idealet om politik på upplysningens grund.
– Det rör sig snarare om politik på de skruvade rapporternas grund. Det är för mycket av särintressen som bakom en fasad av expertkunskap och forskning driver sina specifika frågor, säger han.
Hur ser Ulf Lindberg på Rothsteins kritik?
– Vi har ju förstås en åsikt, och i den bemärkelsen är vi ett särintresse. Men vi låter gärna andra röster komma till tals. Jag kan däremot hålla med om att det finns en risk om det blir för mycket av intresseorganisationer och för lite respekt för politiken. Undermineras den så försvinner ju poängen med Almedalen.
Ojämlik arena
Lars Jonsson, delägare i den värderingsdrivna byrån Agenda PR, har följt förändringen av Almedalsveckan med växande skepsis.
– Man gör anspråk på att vara en demokratisk mötesplats, men aktörerna har väldigt ojämlika förutsättningar, och då blir det inget bra demokratiskt samtal.
Almedalen fungerar som en marknadsplats där högstbjudande vinner och resurssvaga organisationer trängs undan, menar Lars Jonsson. Kostnaderna för boende och seminarielokaler har ökat explosionsartat på senare år.
– Givet skillnaderna i resurser måste arrangörerna styra mer, annars avgör pengarna vem som hörs, säger Lars Jonsson.
Det är ett problem att vissa har bättre förutsättningar att genomföra stora och många programpunkter som får genomslag, menar han.
– Dessutom har de råd att göra detta året runt, de bränner inte hela sin påverkansbudget i Visby. Men de förstår att Almedalen är en liten men dyr pusselbit på vägen som lägger grunden för fortsatta påverkansinsatser senare.
Risken är att skiljelinjen mellan de som vill tjäna pengar och de som är satta att värna allmänintresset luckras upp. Att beslutsfattare och journalister glömmer att det finns ett ekonomiskt egenintresse i bakgrunden.
Vilket förstås gäller all lobbyism – den som blivit allt viktigare i Sverige, som pågår hela tiden och som Almedalen egentligen är en övertydlig illustration av.
– Det är samma resursstarka aktörer som tar mest plats utanför Almedalsveckan. Genom att rekrytera lobbyister eller anlita dem som konsulter kan de få en fråga att hamna på dagordningen och påverka besluten, säger Lars Jonsson.
frilansjournalist och författare
