I dag släppte LO rapporten Hundra år av ojämlikhet – löner och löneutveckling efter klass och kön. Den visar att löneskillnaderna mellan manligt och kvinnligt dominerade branscher skulle kunna utplånas om tio år.

Vad som skulle krävas är att LO-förbunden valde att öka kvinnors löner med en procentenhet om året.

– Vi ritar upp en antal olika scenarier för att visa att det går att göra något åt löneskillnaderna. Jag hoppas att rapporten ska provocera vissa förbund. Industriföreträdare kommer säkert att tycka att scenarierna är verklighetsfrånvända och löjliga. Men jag är övertygad om om att till exempel kommunal skulle tycka att scenarierna kunde vara ännu mer ambitiösa, säger LO-juristen Claes-Mikael Jonsson, som är projektledare för rapporten.

Rapporten är tänkt att fungera som ett diskussionsunderlag om löneskillnader inom LO-förbunden. Den är en del av prestigeprojektet Full sysselsättning och solidarisk lönepolitik som ordföranden Karl Petter Thorwaldsson lanserade förra året.

Claes-Mikael Jonsson tycker att diskussionen om löneskillnader inom LO-förbunden är alldeles för dålig.

– Den måste bli bättre. Man måste hitta en diskussion som utgår från arbetets innehåll och inte stirra sig blind på kön och andra saker som egentligen inte ska ha något med arbetet att göra. De emotionella inslagen är alldeles för stora, säger Claes-Mikael Jonsson.

Skulle det kosta något för manligt dominerade förbund som IF Metall om kvinnors löner höjs?

– Det finns ingen anledning att tro att det skulle kosta något mer än minskning av relativt löneläge, och eventuellt upplevd förlorad status. Utöver försörjning är väl lön status – något som säger något om din plats i samhället.

– Men det är egentligen en oerhört ineffektiv och direkt missvisande statusmarkör. Det finns människor som räddar liv i vården till väldigt låga löner medan andra skyfflar pengar i finansbranschen och har 10–20 gånger mer betalt. Jag har svårt att se att det finns någon sakligt motiverad löneskillnad där.