Ja, förutsättningarna är usla. Den konservativa borgerlighetens budget slaktade som bekant inflödet till statens kassa med 20 miljarder kronor. Skattesänkningar före allt annat. Servettskissen begränsar regeringen. Liksom avtalet som kom ur förhandlingarna med den liberala borgerligheten.
Magdalena Andersson (S) har under hela våren upprepat att hon måste skrapa allra längst ned i plånboken för att ens kunna signalera att Sverige fortsatt har en rödgrön regering.
– Utrymmet för ofinansierade reformer för 2019 är i det närmaste obefintligt, sa finansministern häromveckan, och lade för säkerhets skull till:
– Det kommer att finansieras krona för krona.
En krona in, en krona ut. Annars blir det inget.
Med det utgångsläget kommer regeringen – och medborgarna – att tvingas leva med den borgerliga budgetens åderlåtning under hela mandatperioden.
Eller i alla fall tills det blir dags att steka valfläsket 2022.
Magdalena Andersson är sitt eget ankare, bunden till föreställningen om att progressiv politik är möjlig även med obruten lojalitet gentemot det så kallade finanspolitiska ramverket. Där finns överskottsmålet (tidigare en procent av BNP men från om detta budgetår en tredjedels procent). Där finns praxis att betala av statsskulden.
Samtidigt har Sverige enorma behov som blir mer flagranta för varje dag. Det saknas bostäder, vården är på bristningsgränsen, skolan behöver lyftas, Polisen måste stärkas upp, befintlig järnväg underhållas, ny järnväg dras, grön omställning stimuleras, ekonomiska klyftor jämnas ut. Med mera.
Andersson höstbudget för två år sedan utlovade 40 miljarder kronor i reformer. Nu blir det 4,5 miljarder varav hälften används till återställa åtminstone delar av den borgerliga budgetens frontalangrepp mot klimatpolitiska ansatser. En signal om att regeringen tar klimathotet på största allvar, menar regeringen, särskilt då Miljöpartiet som garanterat fått strida för denna prioritering.
Men faktum är att resultatet alltjämt är konservativt borgerlig politik, bara lätt kryddad ett rödgrönt sockerkorn med liberal hinna. Ansatser. Flera av dem positiva. Men inga stora satsningar.
Fem miljarder extra i statsbidrag till välfärden varje år till 2022. Kommunerna och landstingen behöver dock 43 miljarder, enligt Sveriges kommuner och landsting (SKL).
Det räcker inte.
Dagens ETC har med hjälp av ekonomen Sten Ljunggren gått igenom regeringens vårbudget och jämfört bakåt i tiden, både vad gäller belopp och som andel av BNP.
Det heter att klimat och miljö får betydande satsningar. Regeringen kompenserar för borgerlighetens budget, men som andel av BNP kommer utgiftsområdena miljö- och naturvård samt energi att dala till 0,23 procent under mandatperioden. Samhället mobiliserar inte för grön omställning.
Saknas reformutrymme, menar Magdalena Andersson.
Tryggheten – alltså kärnan av välfärden, vad vi kan räkna med när vi blir föräldrar, sjuka och gamla – har eroderat länge. Nu kommer det snart att saknas mer än 200 miljarder kronor.
Saknas reformutrymme, enligt Magdalena Andersson.
– Det finns både en styrka och en stabilitet att ta itu med de problem Sverige står inför, säger hon ändå när hon hon presenterar vårbudgeten.
Kritiken lever sedan länge inom Socialdemokraterna, det är inte bara Reformisterna som efterlyser en mer offensiv politik, där krona-för-krona-doktrinen ersätts av just reformer utifrån vad som är nödvändigt för Sverige.
Partiledningen är inte lyhörd.
– Jag upplever det som en liten bubbla som åker omkring, sa Stefan Löfven på kongressen i Örebro.
Statsministern underskattar denna frustration. Hur många det faktiskt är inom socialdemokratin som tycker att det visst finns pengar, som inte accepterar att Magdalena Andersson skulle agera ansvarsfullt efter givna premisser.
Sveriges statsskuld är ett inbillat bekymmer.
35 procent av BNP är ingenting jämfört med andra länder: EU-genomsnitt (84 procent), Tyskland (68), USA (77). Dessutom kommer den att sjunka under 30 procent redan 2021.
Och de finansiella tillgångarna är betydligt större än skulderna, drygt 1 000 miljarder kronor.
Ja, pengar finns.
Om regeringen är beredd att bryta med paralyserande budgetpolitik.
Parallellt har staten en unik möjlighet att, mot rekordlåg ränta, låna pengar för att kunna investera. Gör det! kräver inte bara vänsterkrafter utan även nationalekonomer och näringslivet.
– När politikernas mantra, i stort oavsett parti, är att den som sparar mest också tar störst ansvar riskerar vi att bli dumsnåla, sa förra året Nordeas chefsekonom Annika Winsth till Dagens Industri.
Det är en korrekt beskrivning. Absolut relevant för en rödgrön regering som har ambition att åstadkomma mer än att vara mindre dålig än en borgerlig regering.
Nu hamnar Magdalena Andersson snarare i att hon förstärker intressemotsättningar. Så mycket pengar till klimatinsatser! Är solceller viktigare än sjukvård? Ska vi ha fler ladustationer eller fler förskolepedagoger? Det blir en evig debatt om prioriteringar, om hur oumbärlig politik sker på bekostad av annan oumbärlig poltik.
Borgerligheten kommer att jämföra äpplen och päron.
Väljarna kommer att jämföra äpplen och päron.
Svaret från Magdalena Andersson borde vara att göra det självklara: Det ena utesluter inte det andra, vi satsar där behoven finns. Sverige har kapacitet. Vi har råd.
