VAR MED OCH BRYT MEDIEMONOPOL

Teckna en prenumeration på din lokala ETC-tidning

40 år lång utredning

Bakgrunden är att Svensk Kärnbränslehantering AB (SKB) har lämnat in sin an­sökan om slutförvar för utbränt kärnbränsle efter mer än 40 års utredning och forskning. Man ansöker om att bygga förvar på 500 meters djup i Forsmark vid Upplandskusten, inte långt ifrån det nuvarande kärnkraftverket. Där vill man sedan lägga kärnavfallet i ett antal kopparkapslar, omgivna av bentonitlera, som suger upp vatten.

– Det har varit en lång ­procedur med platsval och plats­undersökningar som har lett fram till att vi har valt Forsmark. Berget där är väldigt bra och har få vattenförande sprickor. Det har också varit väldigt stabilt under lång tid, säger Allan Hedin, som är doktor i jonfysik, civilingenjör och säkerhetsanalytiker på SKB.

I 100 000 år måste kärnavfallet­ hållas borta från miljöer där det biologiska livet kan påverkas. Allan Hedin förklarar att det är omöjligt att helt och hållet bevisa att miljön kring avfallet kommer att vara intakt under så lång tid, men han tycker att SKB har undersökt omständigheterna så långt det går. Det gäller även de omstridda kopparkapslar som avfallet ska stoppas in i, och som ska vara exceptionellt hållbara i syrefria miljöer.

– Vi säger inte att koppar inte alls korroderar under den tidsperioden, men tjockleken på kapseln gör att det kommer att hålla. Det rör sig om tre barriärer – kapseln, leran och berget.

Ämnen som skyddar grundvattnet

Sedan 1983 har SKB finslipat den metod som de nu föreslår för slutförvaret. Upprepade experiment på kopparkorrosion har gjorts både på Ångströmlaboratoriet i Uppsala och av en grupp i Göteborg, som kommer fram till samma sak – i rent syrgasfritt vatten kommer koppar inte att rosta, eller åtminstone kommer den att rosta mycket marginellt.

– Då handlar det om att hitta barriärmaterial som skyddar mot ämnen i grundvattnet som kan skada kapseln – framför allt sulfid. Och det gör bentonit­leran, säger Allan Hedin.

Men en forskargrupp på KTH har den diametralt motsatta uppfattningen, och backas upp flera organisationer från miljörörelsen.

Peter Szakálos är korrosionsforskare och menar att SKB och de forskningsgrupper de har anlitat helt enkelt har mätt på fel sätt, haft problem med utrustningen och feltolkat resultat. Istället för att hålla i 100 000 år menar KTH-gruppen att kopparkapslarna skulle rosta sönder­ redan efter 300 år i Forsmarks berggrund.

– Försöken som vi har gjort visar att koppar reagerar med vatten vilket öppnar upp för en rad andra reaktioner med klorider, karbonater och sulfider. Bentonitleran kommer inte att vara sprickfri utan vatten kommer att läcka in, säger Peter Szakálos.

Inte centimeter utan meter

Istället för att mäta i centimeter borde kopparkapslarnas väggar­ snarare vara metertjocka för att hålla, menar KTH-forskarna, som också varnar för spännings­korrosion.

– SKB har låst fast sig vid den här metoden och tittar på 40 år gammal forskning. Men studier från både Tyskland och USA visar på resultat som stödjer våra rön, säger Peter Szakálos.

Strålsäkerhetsmyndigheten, naturvårdsverket och länsstyrelsen i Uppsala har dock valt att lyssna på SKB, vilket har lett till en lång debatt i under domstolsförhandlingarnas första veckor mellan båda forskarlägren, myndigheter och miljörörelse.

Forskningen kolliderar

De inblandade forskargrupperna anklagar varandra för att den andra sidans resultat håller låg kvalitet, för prestigeproblem som gör att man vägrar se sanningen för vad den är och, i SKB:s fall, för att ha låst fast sig vid en enda förvaringsmodell redan på tidigt 80-tal. Men Allan Hedin säger sig vara nöjd med det underlag bolaget nu har lämnat in.

– De studier som KTH-­forskarna har gjort har vi låtit upprepa och vi har inte hittat något som tyder på att koppar korroderar­ i rent vatten. Det är också vad man säger i internationell forskning. De länder som planerar eller har börjat bygga slutförvar, som Finland och Kanada, använder metoder som liknar den här, säger han.

Miljörörelsen och andra aktörer har ju slagit ett slag för en metod som man kallar ”djupa borrhål”. Där gräver man ned sig flera kilometer i berget istället. Varför har ni inte valt att titta på den metoden?

– Det är osäkert vad ett sådant förvar skulle innebära och det skulle ta väldigt lång tid att ­undersöka. Vi skulle behöva börja om. Men så långt ned i marken kan det bli varmt, och där finns ämnen som kan angripa barriärerna. Man får förlita sig mer på berget som barriär.

Det här handlar om något som ska hålla i 100 000 år. Vore det då inte bra med ett konsensus vetenskapligt?

– Vi har ju tittat på all kritik som har kommit. Det är framför allt en begränsad grupp fört fram den och vi ser inte att den är berättigad. Vi har svarat på alla invändningar som vi har sett om kopparkorrosion. Men om vi gör det orealistiska tankeexperimentet att alla kapslar skulle läggas ned trasiga, så skulle utsläppen visserligen överskrida de gränsvärden som finns, men också då skulle de doser som människor i så fall skulle utsättas för vara mindre­ än den bakgrundsstrålning som vi ständigt omges av.