Livet i det nya landet

Innan kriget bröt ut var allting bra i Al Hasakah. Vi gick ut tillsammans med våra vänner. Människor från olika kulturer och religioner levde sida vid sida. Men när kriget kom blev det tvärtom. Det blev till slut katastrof.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Min pappa ville först inte fly. Det är ofta så. Männen vill stanna. Men min mamma och jag ville resa. Så dog min farfar. Och då kände pappa att det inte längre fanns något som höll honom kvar i Syrien.

Vi ringde till min morbror som har bott här i Sverige i många år och bad honom om ekonomisk och praktisk hjälp att fly till Sverige och han ordnade med jobbkontrakt och annat så att vi lättare skulle kunna ta oss hit på ett bra sätt.

Redan efter en vecka kunde vi åka till Turkiet för att få legitimation. Vi skyndade oss att sälja det vi kunde av våra möbler och så vidare och sedan reste vi. Efter en månad i Turkiet kunde vi flyga till Sverige. Det var våren 2013 och jag, Delmon Malki, var 19 år.

Den första dagen i Sverige kom vi till min mosters lägenhet här i Norrköping. Jag minns att jag kände mig glad. Det var skönt att kunna duscha i varmvatten, inte tänka på om det skulle finnas el eller inte och så vidare. Och min moster hade lagat en massa god mat till oss. Allt var fint.

Vi kom till Sverige före den stora flyktingströmmen och det gick fort för oss att få permanent uppehållstillstånd. Det kändes bra. Vi behövde inte tänka på att behöva återvända. Vi pratar ofta om det där. Att det var tur att vi lämnade Syrien när vi gjorde det. Att vi inte väntade. För dem som lämnar Syrien nu är det många svårigheter och det blir bara värre och värre.

Efter att jag hade läst svenska på SFI läste jag en del kurser för att komplettera mina studier från Syrien. I början tänkte jag ta upp juridiken igen, men det kändes som om språket var för svårt. När vi bodde i Syrien drömde jag om att få jobba med små barn. Nu har jag möjligheten att förverkliga den drömmen. Därför har jag sökt en barnskötarutbildning. Jag hoppas att jag kommer in så att jag kan börja i höst!

Ibland känner jag mig väldigt integrerad i det svenska samhället – ibland inte.

Men jag försöker. Jag vill känna att jag hör hemma här. Jag kan inte se mig själv återvända till Syrien. När jag tänker på Syrien känner jag sorg. Jag trodde inte att det skulle bli så här. Och även om kriget tar slut så tror jag inte landet kommer att kunna bli som förut.

Min framtid är här. Jag försöker att gå på många olika aktiviteter och umgås med människor. Jag vill gärna skaffa mig flera nära vänner som jag kan gå ut och göra roliga saker tillsammans med.

Då och då tänker jag på mina kusiner och andra som är kvar. Och hur det var på slutet, när vi bodde där. Då var det svårt. Nu är det svårare. Jag kan inte föreställa mig hur det måste vara att leva där nu.

Min pappa längtar efter Syrien. Han har lärt sig bra svenska och det går bra för honom här, men han längtar. Min mamma säger till honom att han inte ska tänka på Syrien och att om han ändå gör det ska han försöka att verkligen besöka Syrien. Min mamma är starkare, men hon saknar mormor. Min äldre syster längtar också, men jag och min bror som är yngre tänker inte som de.

I början kunde jag också längta; efter maten, vännerna och kusinerna. Men nu tänker jag inte så för allt det vi hade där är möjligt här. Jag trivs här. Jag kan inte tänka mig att bo någon annanstans än här i Norrköping.”

Berättat för: Lisa Karlsson

Jag heter Elian Thaljeh. Jag är 32 år och kommer från Homs i Syrien. De senaste 20 månaderna har jag varit i Sverige, och den första tiden här var den svåraste i mitt liv.

Jag vill inte komma ihåg det. Livet på asylboendet var som ett straff, jag bodde tillsammans med personer som inte fungerade tillsammans. Jag försökte undvika problemen genom att hänga med folk på stan i stället, lära känna andra människor. Samtidigt kunde jag inte jobba, hade inga pengar.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Och vägen hit, jag reste med några andra personer. Men det var aldrig samma. Folk byttes ut här och där, en del skulle åt andra håll, andra vägar, vissa stannade någonstans på vägen. Vi tog hjälp av smugglare, de hjälpte oss att komma över gränser och undvika polisen. De är hemska människor. Smugglarna. Jag har inte ord för att beskriva dem, de är vidriga. De har ingen barmhärtighet och vill bara ha pengar. Jag kan inte tänka på det, eller prata om det.

Hela vägen hit kostade 80 000 kronor. Det tog mig tre år att arbeta ihop de pengarna i Libanon, som säljare.

Nu har jag sökt jobb som säljare igen, på Kolmården, eftersom jag har mycket erfarenhet. Men egentligen är jag jurist. I internationell lag och kriminallag, dessvärre är juridiken väldigt annorlunda mellan Sverige och Syrien så jag kan inte jobba med just det jag specialiserat mig på. I Homs arbetade jag på juridikkontoret, 2010–2011. Sedan började kriget. Jag har sökt jobb på Migrationsverket och på försäkringskassan också. Det skulle egentligen passa mig bättre att jobba på någon myndighet än på Kolmården, men mest av allt vill jag bara ha ett jobb.

Livet ser ändå bra ut nu. (Han skrattar.) Jag har fått vänner här i Norrköping, svenska vänner. De har hjälpt mig mycket, med lägenhet och allt möjligt. Det finns så många araber och syrier här, de hänger med varandra och har skapat en egen liten bubbla som de lever i. Jag vill inte vara med i det, det skulle vara lättare eftersom det är samma språk som i Syrien, samma kultur, samma tankar … jag har valt den svårare vägen. Jag är här i ett nytt land, i Sverige, då vill jag vara en del av det också. Jag är en invånare här nu, inte i Syrien.

Språket är mitt största hinder, svenskan. Jag pluggade i sju–åtta månader, sedan pallade jag inte mer. Jag har inte gjort annat än studerat hela livet, jag vill ut i arbetslivet nu. Det kommer att ge mer stabilitet i livet, och för att lära mig språket ordentligt så måste jag använda det varje dag. För att det ska fastna. Det svåra med Sverige är också att svenskar inte vill umgås med främlingar, det kan vara rätt svårt att få vänner.

Mina föräldrar är kvar i Homs. Det är lugnt där nu, militären är borta. Men livet är otroligt dyrt, ekonomin har kollapsat. Mamma använder sociala medier, så jag pratar med henne varje dag. Hon är ledsen för att hon förlorade sina barn, men hon vill alltid bara vårt bästa. När jag var där sade hon ”tänk på dig själv, inte på oss. Försök att skapa dig ett nytt liv och gå vidare.”

Det försöker jag göra. Hon ville bara att jag skulle ge mig av därifrån, behålla mitt liv. Om jag hade stannat där så hade jag placerats i en militärgrupp, det är därför som alla syriska killar har lämnat landet. Ingen vill vara med i kriget. Det är bara föräldrar och tjejer som stannar kvar. Min tjej stannade också, hon gjorde slut medan jag väntade på uppehållstillståndet här. Nu måste jag hålla mig optimistisk för framtiden, och leva på hoppet.

Berättat för: Monica Hansson

Mitt namn är Wedad Nasab, jag är 48 år och kommer från en by utanför Hama i västra Syrien. Jag växte upp i en stor familj med tre systrar och tre bröder, alla har läst på universitet och pappa jobbade inom handel. Min mamma är skräddare. I 23 år har jag arbetat som grundskolelärare. Vi hade bra ekonomi och livet var fint, jag volonterade mycket inom kyrkan för att hjälpa andra.

När kriget började 2011 stannade vi kvar. Jag ville verkligen inte lämna Syrien, men två år senare började det smälla bomber runt vårt hus och vid skolan som mina barn gick på. I min stad var de allra flesta kristna, shia- och sunnimuslimer och vi levde alla tillsammans. Vi hade väldigt goda relationer med varandra, det var aldrig några problem. Tills kriget började.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

IS var runt omkring vår stad och kastade bomber mot våra hem, varje dag. Jag var livrädd, jag tittade på mina barn och allt jag kunde tänka på var att jag måste hitta en trygg plats för dem. Frågan var, vart vi skulle ta vägen? En av mina bröder bor i Göteborg sedan 18 år tillbaka, så vi bestämde oss för att flytta till Sverige. Vi tog oss till Libanon och flög till Stockholm, det kostade otroligt mycket pengar, men vi var tvungna.

Att komma till Sverige innebar en katastrof för mig. Under två år bodde vi här utan någonting, en tid hyrde vi ett hem svart. 8 000 kronor i månaden kostade det. Jag är så tacksam för att Sverige öppnade dörren för oss, men den första tiden här var väldigt svår. Det var en katastrof för mina barn också, i Syrien hade de allt. Här stod de plötsligt utan vänner, i en ny skola, nytt språk, allting var nytt. Min minsta dotter, hon är tio år, längtar fortfarande tillbaka till Syrien. Hon känner sig ensam här.

Jag önskar att jag hade känt till Portalen* när vi kom hit, det är bara sex månader sen jag upptäckte det. Människor behöver kontakt, vara sociala och aktivera sig för att glömma kriget. Under tre år kunde jag inte sova mer än två till tre timmar om nätterna.

Jag har gått på SFI i två år, och jag har inte kunnat studera hemma. Så fort jag sitter ner och försöker koncentrera mig så kommer minnena från kriget tillbaka. Jag har inte haft någon att prata svenska med, allt jag har hört runt mig har varit arabiska. Jag har inte kunnat tänka. Min man och mina barn kan engelska, men inte jag. Så jag måste lära mig svenska.

När jag slutade på SFI så frågade arbetsförmedlingen om jag ville gå snabbspåret för lärare, ja! Där träffade jag så många personer, jag gjorde praktik och sedan fick jag jobb här på Portalen. Allt jag behöver för att få arbeta som lärare är svenska, och här får jag prata svenska varje dag. Äntligen! Här på Portalen var första gången som jag skrattade sedan vi kom till Sverige. Alla jag har mött här har känts som min familj med en gång, speciellt Marco. Han är som min bror.

Min riktiga bror är kvar i Syrien och hjälper massa människor, precis som Marco. Han öppnade dörren för mig. Människor som kommer hit behöver någon som honom, han jobbar från både hjärtat och hjärnan på samma gång. När jag träffade honom så kände jag att det finns hopp för framtiden. Förut var jag så rädd för att prata svenska, för att jag gjorde så många fel. Nu har jag kommit över rädslan, och pratar i alla fall. Andra rättar mig när jag säger fel så jag lär mig hela tiden.”

*Portalen är en mötesplats som finns i Ringdansen och Hageby, med syftet att få fler människor i arbete av egen kraft. I verksamheten ryms språkundervisning, studiecirklar, föreläsningar och mentorskapsprogram med mera.

Berättat för: Monica Hansson