Liv Grenell om tiden på sis-hem: ”De kunde ta handen på låret och fråga om man ville ha en hundring extra”

Pappan bjöd på droger

Liv beskriver sin pappa som narcissist, en person som ofta använde droger och som dagligen bjöd på narkotika eller alkohol under Livs yngre tonår. En gång låg en kompis till pappan död på familjens soffa efter en överdos.

– Jag började röka och dricka när jag var elva, begick en del brott och försökte ta mitt liv. Jag har vid flera tillfällen blivit utsatt för sexuella övergrepp, säger Liv.

När hon var 15 skickades hon till Norrland, till ett så kallat akutboende som drivs av Statens institutionsstyrelse, SiS, där man enligt lag högst ska vara i åtta veckor. Liv var där i fyra månader.

– De berättade inte var jag skulle. Jag blev inlåst, hundra mil från min familj. Det var ett tomt rum, det fanns inte ens en matta och jag skulle klä av mig, ställa mig på alla fyra och hosta, för att visa att jag inte gömt saker i kroppen. Det måste alla, oavsett om man varit med om sexuella övergrepp eller om man är tolv år gammal, som en tjej jag träffade där.

Utsatta utevistelser

Liv trodde först att hon kommit till ett behandlingshem, men hon insåg snart att de boende varken fick träffa psykolog eller fick behandling. Dagarna var enformiga. De första fyra veckorna fick de vara på sina rum, eskorteras till skolan där undervisningen bestod av ett skolhäfte, sedan tillbaka till rummet.

När personalen litade på att ungdomarna inte skulle bråka tog de med dem på utevistelser. Det var oftast här någon av den manliga personalen utnyttjade ungdomarna sexuellt.

– Om man skött sig kunde man få åka med till affären. Sen i bilen kunde de ta handen på låret och fråga om man ville ha en hundring extra i veckopeng, det var underförstått vad de ville, berättar Liv.

Ungdomarna talade sällan med varandra om vad som hände. Men de förstod, menar Liv, när någon kom tillbaka med fyra ciggpaket som de visste att hen inte hade haft råd med annars.

Fortsatt tufft liv

Liv är nu 21 år, är influencer och pluggar till undersköterska. Hon bor i en egen lägenhet med sina två barn. Nu är livet bättre, men fortsatt tufft. Hon berättar att hon inte orkat anmäla sina förövare.

– Jag har PTSD och ska få behandling för det. Jag har svårt för att åka tåg och vara i folksamlingar. Planen är att jag ska flytta tillbaka till min fosterfamilj när jag pluggat klart, och så småningom kunna leva igen, säger hon.