– Gå och rösta, för det är ingen liten sak.

En cyklist som antingen är bländad eller tänker på annat ser inte gruppen med fyra sossepressisar och två politiker, och cyklar nästan in i den talande partisekreteraren. 

SSU:s ordförande är i hemstaden Linköping för att förtidsrösta på bibblan och Tobias Baudin är där för att visa sitt stöd till Socialdemokraternas sjundenamn på listan till Europaparlamentet. Idag har partiet fem mandat i parlamentet. Om S får fler röster i årets val och om Lisa Nåbo kan kryssa sig förbi något av namnen ovanför henne i listan kan hon med sina 29 år bli den enda svenska parlamentarikerna under 30 år. Men hon tonar själv ned sina chanser. 

– Helt ärligt känner jag att jag kommer vara så nöjd även om jag inte kommer in. Jag har ett jättekul jobb nu och när jag är klar med SSU kommer jag ha ett jättekul jobb hos polisen också. Det är en skön grej. Att jag känner att jag kandiderar för att jag själv vill och inte för att jag måste.

Trögstartad kandidatur

Lisa Nåbo är det socialdemokratiska ungdomsförbundets tjugofemte ordförande och den femte kvinnan på topp. Och med Tobias Baudin är de stora kanonerna ute till stöd för ungdomsförbundets kandidat. Den röda ensemblen tar sig upp för trappan och in i vallokalen som är tom förutom ett gäng funktionärer. 

Tobias Baudin är klar först och lämnar över kuvertet med valsedeln till en rösträknare som noterar siffran på röstkortet och ser att han minsann är registrerad i Stockholm. Och även om han är där för att hissa Nåbos kampanj håller han eventuella personkryss för sig själv.

– Så får man göra när man är partisekreterare.

Kandidaten själv har inga som helst problem med att säga vem hon röstade på.

– Det är lite speciellt att rösta på sig själv. Det har jag ju gjort i varje val som jag fått rösta i. Förutom kyrkovalen, för där får jag inte ställa upp. Jag är inte döpt. Men det är lite skönt att vara utanför de valen också, skrattar Lisa Nåbo.

Med två kulor i bägare från ikoniska Bosses glassbar, känt för sin slogan ”ett slick sen är du fast!”, slår sig Lisa Nåbo ner på en bänk i Sankt Larsparken efter röstningen. . Sett till värmen och brisen hade det lika gärna kunnat vara någonstans vid Medelhavet.

Du har fullt upp med SSU men bestämde dig ändå för att kandidera till Europaparlamentet? När tog du beslutet?

– Sent, är svaret. Jag fick frågan ganska tidigt, när idén kom upp. Men jag var inte så sugen på det då. Mest för att jag verkligen tycker om mitt liv som det är nu. Och helt ärligt har jag fortfarande såna dagar när jag tittar på solnedgången från min lägenhet och tänker – vad håller jag på med? Varför kan jag inte bara ha ett vanligt jobb och lugn och ro? 

Lisa Nåbo skrattar och skakar på huvudet.

– För ganska exakt ett år sedan var jag iväg hos vår världsorganisation på kongress och ägnade en hel vecka åt att prata internationell politik. Man märker snabbt hur mycket gemensamt vi har med de andra europeiska länderna och vilken tillgång det var att kunna samarbeta med de andra. Då kom jag igång lite igen och kände att det är kul med EU-frågorna. Efter Almedalsveckan det året kände jag det igen, att jag tycker att allt det här är så roligt. Där någonstans sms:ade jag Tobias Baudin och sa att det inte var helt omöjligt att jag ville ställa upp och kandidera.

Varför vill du till Bryssel och inte riksdagen?

– Min bild är att man som europaparlamentariker har mer personlig frihet i vad man kan och får göra. Och hur mycket man kan påverka. Och det lockar mig. 

Lättare att ducka partipiskan

Redan nu pekar hon ut kollektivtrafiken och bistånd som två områden hon gärna tar sig an. Lisa Nåbo är en av de svenska kandidaterna till Europaparlamentet som ställt sig bakom vallöftet ”Vote for Palestine” (rösta för Palestina) där man lovar att stå upp och kämpa för ett fritt Palestina om man blir invald.

Partipiskan når inte riktigt till Bryssel?

– Nej, precis. Sen kanske jag är naiv. Men det är min bild att en duktig, driven och ambitiös europaparlamentariker kan åstadkomma väldigt mycket. I riksdagen är det så mycket annat som är styrande för vad du kan göra. Majoriteter och budgetar och det inrikespolitiska spelet. Man hoppas på att man får vara lite mer egen i Bryssel.

Lisa Nåbo har få politiska förebilder som faktiskt kommer från politiken.

– Det är generellt sett ganska ointressant för mig att inspireras av politiker. De kan väl vara häftiga men jag försöker inte efterlikna eller följa någon. Det finns ingen del av mig som vill bli som Sanna Marin eller någon annan, jag vill vara mig själv.

Man hoppas på att man får vara lite mer egen i Bryssel.

Om hon ändå måste välja en förebild blir det partikamraten och tidigare SSU-ordförande Jytte Guteland.

– Det hon gjorde i parlamentet var bra. Hon kom in som ganska ung och driven och lyckades lyfta sin fråga. Jag tänkte på att hon verkade så orädd. Men annars spenderar jag väldigt lite tid åt att titta på vad andra gör.

En del jag har pratat med beskriver din kampanj som att du tar sats nu, att det är ett hopp inför nästa steg i den politiska karriären. Håller du med om den beskrivningen?

–  Nej, det gör jag inte. Jag förstår att jag borde säga att det är stora ambitioner och så. Att det är det vissa hoppas på. Men jag har inte det. Jag gör det här och håller på med politik för att jag tycker att det är kul och viktigt. Och det får mig att må bra. Mycket är ren självbevarelsedrift för att inte bli galen. Jag har aldrig haft som ambition att bli politiker. Det har råkat bli så. 

Falangstridernas död

Under de tre år som hon lett SSU har mycket förändrats inom förbundet – och på ett personligt plan. 

– Jag är modigare nu. Jag är inte så brydd om att folk ska tycka om mig. Jag är så himla glad över att få vara SSU:s ordförande och representera mina medlemmar. Det är det som är det viktiga. De behöver inte älska mig och jag behöver inte att partiet ska tycka att allt jag gör är bra. Det är resultaten som är det viktiga. Jag har slutat låtsas försöka vara något som jag inte är.

När Dagens ETC ringer runt till olika delar av SSU beskrivs Lisa Nåbo, av både kamrater och kritiker, som den ordföranden som till slut lyckades döda och begrava de långlivade och konfliktsugna höger- och vänsterfalangerna inom förbundet.

– Elogen ska ges till den tidigare förbundsledningen som gjorde grundarbetet. Men det är ett fint kvitto. Och jag är glad över att vi har gått åt det hållet. Jag har själv haft en tydlig roll i falangerna och när jag blev vald ville jag vara tydlig med att jag ogillar dem, att det var ett problem och dåligt. Jag ville markera avstånd. Det var så kasst. Och den utsträckta handen togs emot. Det är jag väldigt glad för idag. Nu kan vi vara oense om politik istället för någon gammal hävd och historier som ingen ändå kommer ihåg. 

När Lisa Nåbo ska beskriva vad det är som driver henne säger hon att det till stor del är känslan av att vara trött på att saker som klimatet och ungas ekonomiska vardag bara blir sämre.

– Jag är så jävla trött på det. Och man blir ju arg av att inte känna att saker blir bättre. Att man bara vältrar runt i samma gyttja. 

– Jag är trött på alla gubbar som styr politiken. Vår generation har fått ärva den förra generationens misslyckanden. Vi har svårare att få jobb och bostad samtidigt som klimatförändringar gör planeten obeboelig. Vi behöver fler som växt upp i den verkligheten i de rum där besluten tas.  Jag tänker ta den fajten.

Jag ägnar mig sällan åt aktivism. Men jag är fan beredd på att limma fast mig i parlamentet eller något sånt.

När det kommer till EU-frågor är hotet från höger och Europas sammanhållning två nyckelfrågor.

– Jag är skraj över framtidens Europa. Det är fullständigt uppenbart att vi behöver samarbeta för att vara ett svar och en motpol till fascistiska krafter. Och vi vet inte hur Trumps USA kommer att bli. Lägg till Kina och Putins Ryssland. Vi måste ha ett starkt Europa. Tänk att det finns de som istället vill montera ner EU-samarbetet och stå varje land för sig. Det tror jag skulle göra oss otryggare. 

Ingrossos fjärde marmorskiva

Och det är lätt att inspireras av ungas hopp och kamp för klimatet.

– Jag ägnar mig sällan åt aktivism. Men jag är fan beredd på att limma fast mig i parlamentet eller något sånt. Och stoppa en del av idiotin. När jag är ute på skolor nu handlar den allra vanligaste frågan jag får från unga tjejer om aborträtten och hur den fortfarande hotas. Det är helt tokigt. 

Du har tidigare sagt att S har misslyckats med att tygla kapitalismen och att barn har offrats på marknadens och friskolornas altare. Och en person beskriver hur du gärna tar ekonomidiskussionen med Mikael Damberg. Vad handlar det om?

– Ja, det är ingen annan som gör det. Och jag gör det för att det är viktigt. Jag är inte utbildad ekonom men fattar att typ allt handlar om ekonomi. Du behöver inte ha gått på Handels för att förstå orimligheten i att folk som Bianca Ingrosso ska få byta marmorskiva i köket för fjärde gången på skattebetalarnas nota. Eller hur det påverkar folk när kollektivtrafiken bara blir dyrare. Om någon hade bett mig att förklara hur penningmarknaden funkar hade jag fått näsblod och gått därifrån. Det får någon annan ta. Men jag kan säga att jag tycker att saker är så jävla orättvisa. Det är jätteknäppt att det lönar sig mer att ärva än att arbeta.

När gymnasieeleven Lisa Nåbo gick med i SSU visste hon inte om att det fanns ett större SSU med en förbundsledning, moderparti och en partiledare som då hette Håkan Juholt. 

– Det kanske bara gällde för mig. Men när jag gick med i SSU var hela SSU det som hände här på Platensgatan i Linköping. Jag hade ingen aning om några distrikt eller styrelser. Partiet var något löst som jag inte brydde mig om. SSU var pizza på onsdagar och så satt vi och letade i lokaltidningen efter saker att reagera på och som vi ville förändra. Man gick inte riktigt runt och funderade på vad som hände på Sveavägen 68.

Du behöver inte ha gått på Handels för att förstå orimligheten i att folk som Bianca Ingrosso ska få byta marmorskiva i köket för fjärde gången.

Lisa Nåbo berättar om en gång när SSU hade kurs på Marieborgs folkhögskola i Norrköping.

– Då går man till Citygross för att köpa godis mellan eller efter passen. Vi var ett gäng som stötte på Håkan Juholt där en gång när han fortfarande var partiledare. Han pratade väldigt kryptiskt med oss och sa att vi skulle köpa Aftonbladet nästa dag. Vi hade ingen aning om vad han menade och det verkade väldigt konstigt. Men då var han på väg ner till Oskarshamn för att avgå, så det var det han menade. Vi mötte honom på vägen ut, på Citygross.

Sista frågan. Tänker du någon gång på hur ditt liv hade varit om du bara hade fortsatt som polis och inte gått in i politiken?

Lisa Nåbo svarar blixtsnabbt.

– Ja. Ja, varje dag. Jag tyckte att det var jättekul att vara polis och jag mådde så bra av det. Det är ofta väldigt konkret, att du ska lösa en uppgift. Och jag visste aldrig vad som skulle hända när jag cyklade till jobbet på morgonen. Hur dagen skulle sluta, vad man får se och göra, och vilka man får möta. Jag blev också väldigt medvetet om verkligheten, det har jag  SSU att tacka för också, men man inser verkligen hur extremt skyddat liv man har levt. 

När en polisbuss rullar in på torget vid parken avbryter Lisa Nåbo sig själv mitt i en mening.

– Titta, nu är det kanske en ringa stöld inne på Åhléns där. Ja, jag gillade verkligen att jobba på polisen. Kollegorna. Uppgifterna. Och jag tänker på det varje dag. Det var också skönt att inte vara högst upp i beslutskedjan. 

– Idag behöver jag först ofta sitta på kammaren och tänka ut något, stämma av det med styrelsen och förbundet och sen kanske vi ser ett annat resultat om 25 år. Och som jag sa innan, om jag inte kommer in i Europaparlamentet har jag ett härligt år i Sverige tillsammans med SSU att se fram mot, och sen ett jättekul jobb som polis att komma tillbaka till.