Under pandemins första fas är den mest just det – en nyhetshändelse. Men så i början av sommaren blir Lisa sjuk. Dagens ETC har berättat om henne vid flera tillfällen tidigare, om sjukdomen som aldrig släpper. 

– Jag är inte bra, jag vet inte ens om jag är bättre än sist vi pratade, säger hon.

Sist, det var över ett år sedan. Lisa Halldén jobbade då 25 procent, sedan var hon helt slut.

– Nu jobbar jag i och för sig halvtid. Men annars är det samma. Jobbet sväljer liksom allt. Fyra timmar om dagen, ­hemifrån, det är vad jag klarar. Men jag vill ändå jobba.

Hon beskriver det som att livet har krympt. Energin räcker till enstaka saker, allt annat måste hon skala bort. Kvar finns en slags kärna. I den ryms bara det allra viktigaste – familjen och jobbet. Att träffa vänner, att träna, resa, allt det där som var självklart innan, orkar hon inte längre.

– Jag har en lista på saker jag skulle vilja orka. Att fjäll­vandra till exempel. Eller bara ta en lång skogspromenad! Det skulle räcka.

”Som en baksmälla”

Precis som för många andra som är långtidssjuka i covid känns det för Lisa Halldén som att hon fastnat i ett slags influensatillstånd. Händerna, armarna, hela kroppen värker. Yrseln är ständigt närvarande.

– De bra dagarna kan vara lite bättre, mer som en baksmälla. Men alla dagar är präglade av att jag aldrig får glömma att jag har en kropp. Den aldrig bara är.

Förutom förlusten av sitt gamla liv kan Lisa också känna en ensamhet. Medan de allra flesta har lagt pandemin bakom sig stannade tiden för henne när hon blev sjuk.

– Då var det som att livet snurrade kring pandemin för alla, det var kaosigt överallt. Nu är det mer ”vadå, har du fortfarande covid? Det där är vi väl klara med?”.

Extrem trötthet

Därför tycker hon att det är bra att det finns en särskild dag för att uppmärksamma långtidscovid. Trots att livet återgått till det normala för de flesta finns en del som fortfarande inte tillfrisknat. För tiotusentals svenskar – hur många finns det inga säkra uppgifter om – har pandemin kastat om allt. Emma Moderato, vice ordförande i Svenska covid­föreningen, menar också att det är viktigt att inte glömma bort alla dem.

– Långtidssjukdom är det vanligaste negativa utfallet av covid-19, men ändå glöms det ofta bort. Väldigt många är drabbade, och samhället och vården behöver finnas till för dem.

Bland dem som är sjuka av Covidföreningens nästan 4 000 medlemmar är situationen i många fall som för Lisa Halldén – trots att det för många har gått flera år är framstegen små. 

– En del har smärtor, en del dras med långvarig feber. Nästan alla har den extrema tröttheten gemensamt, den är både fysisk och mental. Klart är att vi har en stor grupp med sådana som fortfarande är väldigt sjuka, säger Emma Moderato.

Behövs handlingsplan

Hon menar att det behövs en nationell handlingsplan för postcovid, liksom ett nationellt kunskapscentrum och en likvärdig vård. I flera delar av landet har de särskilda postcovid-­mottagningar lagts ner, trots att behovet fortfarande är stort.

– Vi behöver bygga en infrastruktur i vården, dels för att få ett utbyte mellan vård och forskning, och dels för att alla ska kunna få hjälp oavsett var de bor.