– Jag var ute i skogen när jag fick beskedet, jag sprang raka vägen hem och bara skrek till mamma ”han fick tre år!”. Det var så skönt.

I Linneas fall fanns det gott om bevis. Vittnen som hade sett honom vara aggressiv, som till och med hade sett honom slå henne, meddelanden till bästa vännen, de ständiga blåmärkena, läkarintygen från de tillfällen då Linnea var tvungen att söka vård. Två gånger hade han brutit hennes arm, till exempel. Vid det första tillfället sa Linnea både till sin mamma och till läkarna att hon hade ramlat i en trappa. De hade då varit tillsammans i ett par månader, och Linnea hoppades fortfarande på att det skulle ordna sig, att han skulle söka hjälp för sin aggressivitet. Hon vågade inte säga som det var.

– Jag var livrädd för honom, han hade hotat om saker som skulle hända ifall jag sa något. Det var lättare att tänka att det nog skulle bli bättre, säger hon.

Lämnade honom

Men det blev inte bättre. Några månader senare bröt han Linneas arm för andra gången. Då var hon på väg att lämna honom. Hon hade redan flyttat ut, men åkte ändå hem till honom.

– Jag var så extremt trött på allt, men åkte dit i alla fall, för att han skulle få en allra sista chans att bli bättre. Han hade satt på någon musik och när jag tittade på min telefon blev han vansinnig för att jag inte var uppmärksam på musiken han hade satt på.

Han slog Linnea så hårt att hon återigen bröt armen. Nu bestämde Linnea sig. Nu fick det vara nog.

– Min första tanke var inte att jag skulle anmäla honom, istället bestämde jag mig för att det var över nu. Jag skulle aldrig prata med honom igen.

Men Linneas mamma såg till att hon fick träffa en kurator på en kvinnojour. Dagen efter det åkte Linnea, med sin gipsade arm, tillsammans med sin mamma till polisstationen.

– Då berättade jag allt, varenda sak som hade hänt. Jag tror vi satt hos polisen i åtta timmar.

Linneas ex häktades. Efter ungefär sex veckor väntade rättegången. Känslorna inför var blandade. För första gången på sex veckor skulle de träffas igen. Linnea och han som hon ganska nyss varit kär i, han som hade misshandlat och kränkt henne i nästan tio månaders tid.

– Det var extremt mycket känslor, jag var rädd och nervös samtidigt som jag kände mig bäst. Hatade jag honom, saknade jag honom? Men så snart det började kände jag mig mer stark än nervös. Hela salen var full av mina vänner och min familj. Jag kunde se mig om vartsomhelst och känna att dom som sitter här, dom tror mig.

Dömd två gånger

Linneas ex nekar till anklagelserna om kvinnofridskränkning, men rätten tror också på Linnea. En vecka efter att den fyra dagar långa rättegången avslutades kommer domen. Linneas ex döms för grov kvinnofridskränkning, olaga hot, våld mot tjänsteman, ringa narkotikabrott och brott mot knivlagen. Men det är den grova kvinnofridskränkningen som gör att straffet blev tre års fängelse. Domen överklagas dock, och hovrätten sänker straffet till 2,5 år. Med lite perspektiv ser Linnea det ändå som en seger.

– Han har blivit dömd i två omgångar, till ett straff som ändå är ganska långt. Det är det jag måste fokusera på, säger hon.

Linnea har valt att vara öppen med vad som har hänt. Hon har skrivit om relationen på sociala medier, och ser ingen anledning att inte fortsätta prata om det.

– Ju mer jag pratar om det, desto mindre blir skammen. Hade jag aldrig anmält, och hade han inte fällts, så hade jag nog inte börjat våga tala ut om vad han gjorde mot mig. Nu har jag fått tillbaka mig själv. När han blev dömd, då blev jag fri.