En viss vardagslunk hade infunnit sig i huvudstaden Beirut efter en period då alla gick som på nålar. 

– Och just det, vi pratade om normalitet för bara några veckor sedan. Jag svär, en kompis till mig sa just det, att nu är det en känsla av normalitet. Och så hände det här, skriver Ahmad Akar i ett sms på kvällen den 17 september. 

– De förstörde all upplevd säkerhet, eller känslan av att ha autonomi över sin kropp. De kan spränga vad som helst, tillägger han. 

Vardagen fick ett abrupt avbrott samma eftermiddag: tusentals personsökare började explodera runt om i Libanon. Personsökarna tillhörde främst Hizbollah-medlemmar, men civila i närheten av dessa personer fredades inte. Israel har ännu inte tagit på sig terrordådet men det är få som tvivlar på vem som ligger bakom. 

– Det Israel just har gjort i Libanon kan inte vara någonting annat än ett krigsbrott. Det är 100 procent ett krigsbrott, skriver en användare på X. Flödet är fulla av liknande kommentarer från både experter och allmänhet. 

”Surrealistiska scener”

Ahmad Akar befann sig i Hamra, en en gång livlig stadsdel som på grund av flera års ekonomisk kris är på dekis. I Hamra ligger fortfarande det stora och prestigefulla American University of Beirut och AUB Medicin Center, ett av Beiruts största och bästa sjukhus. 

Ahmad Akar stod utanför sjukhuset när ambulanserna började strömma in. Journalister på plats rapporterade via sociala medier under måndagskvällen att det kom minst en ambulans i minuten. En svårt skadad man bärs på en bår mot entrén. Runt om i landet var scenerna utanför sjukhusen liknande: fullständigt kaos rådde. 

– Min familj i Sour beskrev surrealistiska och chockartade scener, skriver en användare på Twitter. 

Ahmad Akar uppskattar att han stod utan för AUB-sjukhuset i Hamra i två timmar.

– Ambulanser non-stop, skriver han. 

Alla hörde ambulanserna

På kvällen var folksamlingarna utanför flera sjukhus i landet stora. Anhöriga fick inte gå in på sjukhusen eftersom eftermiddagens terrorattack var en masskadesituation. Omkring 3000 personer skadades och flera hundra av dem allvarligt. 

Morgonen efter attacken råder ett lugn i Beirut, säger 21-åriga Hiba. Hon är palestinier och bor i lägret Bourj el-Barajneh i de södra förorterna, Dahieh. Det som hände igår var fruktansvärt, betonar hon. 

– Det är över 2000 personer som har skadats. Så människor i hela Libanon kunde höra ljudet från ambulanser. Särskilt i söder, Beirut och Bekaadalen. Det var illa och det påminde oss om explosionen i hamnen, säger Hiba. 

I Dahieh ligger flera palestinska läger, som det som Hiba och hennes familj bor i, men det är också Hizbollahland. Därför var det många som skadades i området. 

– När det först hände började vi alla att oroa oss för att det skulle hända med våra telefoner också. 

Under tisdagen höll skolor och många arbetsplatser stängt. 

– Människor donerar blod och håller sig hemma, säger Hiba. 

Oförmögen att prata

På utsatt tid – morgonen den 18 september – skickar 26-åriga Jana Shoukor ett meddelande och frågar om det går bra att skriva fram och tillbaka istället för att höras över telefonen. Kvällen innan har hon skrivit att hon känner sig ”överväldigad”.

– Jag är väldigt nere och känner att jag rent fysiskt inte kan prata, skriver hon. 

Hon är uppvuxen i de södra förorterna och bor nära platsen där Hizbollahtoppen Fouad Shukr dödades i juli. Efter den attacken – en riktad drönarattack – flyttade hon och hennes föräldrar tillfälligt till en annan del av Beirut. De kände sig inte säkra i sitt eget hem, förklarar Jana. 

Under måndagseftermiddagen när personsökarna började explodera var Jana Shoukor på kontoret. Hon jobbar på en organisation som främjar psykisk hälsa i Libanon och erbjuder psykosocialt stöd. Först var det som att hon inte ville – eller kunde – tro på det som hände. Det var som en science-fiction-film, inte verklighet. 

– Jag var i förnekelse. Jag förstod inte. Det var galet. Jag skrev till min familj i vår grupp men ingen svarade. Vårt hem ligger i en del av Beirut där många explosioner inträffade. 

Hon kunde inte fortsätta jobba. 

– Allt kändes ledsamt och galet. 

Alla vägar avspärrade

Sedan ringde hennes mamma upp henne. Hennes föräldrar har fortfarande inte vågat flytta tillbaka till lägenheten i Dahieh efter attacken mot Fouad Shukr, så Jana Shoukor har bott där själv tillsammans med sin katt.

– Min mamma ringde mig och vädjade till mig om att jag inte skulle åka hem. Hon var rädd att någonting skulle hända mig. Men min katt och alla mina saker var hemma. Min kropp som stängde ner, jag hade ett starkt behov av att sova så jag gjorde det och mina kollegor höll koll på mig och hur jag mådde. Det var som att min telefon exploderade av meddelanden och samtal, skriver Jana Shoukor. 

Men det var lättare sagt än gjort att åka hem. Hon väntade till senare på kvällen. Gatorna var avspärrade så att ambulanser skulle kunna ta sig fram med skadade till sjukhusen runt om i staden. 

– Sedan åkte jag hem, jag tog min katt, packade mina saker och åkte till lägenheten där mina föräldrar var. 

Idag känner hon en slags djup sorgsenhet, inte som efter tidigare attacker: då har oro om vad som komma ska varit den främsta känslan. Nu är det sorg. 

– Jag tänker på vad som kommer hända. Alla människor som är på sjukhus. Nästan 3000. Hur kan människor fortsätta stötta den där staten? Det är inte rimligt. De har gjort så mycket skada. 

”Nationell sorgedag”

Ahmad Akar, som stod utanför AUB-sjukhuset i Hamra i nästan två timmar under måndagen, säger att han mår okej idag. Eller, han tror att han mår okej. Allt är konstigt. Varken han eller hans mamma är på jobbet idag så de är tillsammans hemma i lägenheten i Hadeth, också det i de södra förorterna. 

– Det är en nationell sorgedag idag. Människor vill inte arbeta. 

Mitt i mörkret anar han någonting ljusare. Det är inte en hemlighet att Libanon är ett splittrat land, någonting som lett till interna konflikter och krig gång på gång. 

– Jag tror att den här incidenten slår tillbaka på Israel. Många känner att det var en attack mot hela Libanon och det finns en massiv känsla av solidaritet nu.