Det är allvar nu. Ge ett bidrag till ETC Stödfond för att säkra utgivningen av Sveriges enda rödgröna dagstidning. Använd ETC Varuhuset eller:
Swisha: 123 508 754 9
BG: 5372-9141  

Föroreningen, som huvudsakligen kommer från färgrester från båtars skrov, är vida spridd i världen och är främst giftig för vattenlevande varelser.

– Det kan slå ut ekosystem på bottnarna om det är för höga halter. Särskilt mollusker och havstulpaner är utsatta. Hormonerna påverkas så att de inte kan fortplanta sig, säger Anna Norén.

Hon tillägger att det också har visat sig att tennföreningar kan bioackumuleras, alltså tas upp av mindre organismer och sedan genom näringskedjan koncentreras i större djur som sälar och delfiner. Giftet har även påträffats i bröstmjölk.

Lösning behövs

Karin Karlfeldt Fedje är docent i Miljö- och materialteknik på Chalmers och forskare på Renova. Hon började titta på TBT efter att gränsvärdet för hur mycket TBT massorna får lov att innehålla för att kunna deponeras i djuphavshålor till havs sänktes.

Därmed uppstod ett behov för bland andra Göteborgs hamn att hitta lösningar för att rena sedimenten för att sedan kunna använda dem, eller göra sig av med dem.

– Vi vill titta på vad man kan göra med sedimenten för att hitta en hållbar metod för att hantera det. Grundbehovet är att man behöver muddra och är det förorenat så måste man tänka till vad man ska göra med massorna, säger Karin Karlfeldt Fedje.

Tagit bottenprover

Anna Norén har varit ute och tagit prover från bottnar, bland annat vid Frihamnen, tidigare Cityverket, Hinsholmen och Björlanda kile. Hon har tagit med sig sedimenten in i labbet och försöker nu hitta olika miljövänliga sätt att minska halterna till en godtagbar nivå.

Hon visar upp en rad med provrör där små mängder förorenat sediment ligger i olika vätskor, som vatten, såpa och järnkolloider (laddade järnpartiklar). Hon hoppas att någonstans kunna hitta ett ämne som kan frigöra tennföreningarna, alltså tvätta bort dem, från de små kornen av lera och grus. Bokstaven B i TBT står för butyl, ett organiskt ämne som gärna tar tag i andra organiska ämnen och håller hårt fast. Anna Norén förklarar att det finns ämnen som kan bända loss tennföreningarna från sedimenten, men de behöver inte bara vara effektiva utan även miljövänliga.

– Man vill inte att sedimenten ska vara giftigare efter man har behandlat dem än före.

Samtidigt filtrerar Karin Karlfeldt Fedje bort sedimentpartiklar från ett prov där de har testat att variera pH-värdet, alltså vattnets surhetsgrad, för att se hur olika förhållanden i havsvattnet påverkar hur giftet släpper från sedimenten.

– Vår tanke är att titta på ”om vi behandlar sedimenten så här, vad händer då”. Vi hoppas hitta en metod som kan användas i många hamnar, inte bara i Sverige, säger Karin Karlfeldt Fedje.

Deponerat i sänka

Anna Norén berättar att nästan alla hamnar redan ligger i en riskklass, eftersom det finns så många olika tungmetaller och gifter i bottnarna från generationer av bottenfärger. Det handlar inte bara om tennföreningar, utan även om exempelvis koppar, kobolt och zink. Det kan i själva verket handla om halter som gör att det på sikt kan bli ekonomiskt lönsamt att plocka upp sediment och utvinna de metaller vi en gång spridit ut.

– Kobolt är en konfliktmineral vars prisutveckling bara går uppåt på marknaden. Så det finns externa faktorer som påverkar hur attraktivt det kan vara att ta tillbaka metallerna ur sedimenten. Om inte annat skulle metallutvinningen kunna minska den totala kostnaden för muddringen, säger hon.

Alternativen för föroreningarna är att plocka bort dem genom att muddra eller att täcka över dem. I hamnen leder det till problem.

– Varje gång vi muddrar här får vi upp TBT som vi måste hantera. Det är något vi måste ta hänsyn till och som orsakar både miljöbekymmer och kostnader, säger Stefan Lundin, kommunikationschef på Göteborgs hamn AB.

Deponerat i sänka

Hamnen har tidigare deponerat muddermassorna i en djuphavssänka vid Vinga. Men sedan Naturvårdsverkets nya gränsvärden för TBT började gälla för två år sedan, så är inte det längre ett alternativ. I stället har de använt en metod som innebär att muddermassorna kapslas in i betong och används till att bygga en ny terminal i Arendal.

– Det optimala hade varit om det inte funnits några föroreningar i muddermassorna, men nu är utmaningen för oss att hitta en metod som säkerställer att det inte läcker ut någonting ur de betonginkapslingarna, säger Stefan Lundin.

Han tillägger att de tillsammans med andra aktörer, som Miljöförvaltningen, tittar på konsekvenserna av de olika alternativen. Tills vidare är området, där de tidigare dockorna fanns, avlyst för trafik. Stena och kryssningsfartygen får inte vända där och mindre båtar, som pråmar, får inte trafikera området på grund av risken för att röra upp de förorenade sedimenten.

– Vi har ett intresse av att det här problemet löses och att det görs ganska omgående. Vi arbetar med det, och det påverkar oss på olika sätt. Speciellt ur ett miljöperspektiv, där vi har egna miljömål. Men vi har inte alltid möjlighet att agera på egen hand, säger Stefan Lundin.