Han kommer aldrig att glömma den där tisdagsmorgonen i december för fyra år sedan. När polisen stod utanför dörren till familjens tillfälliga bostad i Norrköping för att hämta honom och hans då sjuåriga syster Alijana. Och skräcken i hans mammas ögon när polisen bände upp deras grepp kring hennes midja. Den dagen kommer Leonardo Zlatanovic aldrig att glömma. Inte heller kommer han att glömma hur den svenska polisen lämnade över honom och hans syster till serbiska myndigheter på flygplatsen i Belgrad och hur de sedan fördes till ett barnhem med galler för fönstren.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
”Jag är rätt stark”
Leo, som han kallas av vänner och familj, tittar upp. För ett ögonblick ser han väldigt mycket äldre ut än sina 17 år, men sedan ljusnar anletsdragen.
– Hade jag inte varit med om det här, hade jag inte heller varit den jag är i dag, och jag är rätt stark, säger han.
Föddes i Belgrad
Leonardo Zlatanovic föddes i Belgrad 1999, mitt under det pågående Kosovokriget. När han var någon månad gammal flydde familjen till Tyskland där de fick avslag på asylansökan. Familjen fortsatte vidare till Sverige. Trots att de flesta som flydde Kosovokriget vid den här tidpunkten beviljades asyl i Sverige fick familjen avslag till följd av Dublinförordningen.
– Och här började livet som papperslös, eller asylsökande, säger Leo.
Två tillstånd han beskriver som omänskliga.
– De ständiga avslagen bröt ner mina föräldrar, och jag växte upp med en känsla av att aldrig vara på riktigt, att inte vara lika mycket värd som andra barn, säger han.
Trots att Leo och hans två syskon – som båda är födda i Sverige – gick i förskola och skola och växte upp som vilka svenska barn som helst, visste de att Migrationsverket ville skicka tillbaka dem till Serbien, ett land de inte kände till och där det talades ett språk de inte förstod.
– Vi är romer, och pratar romani hemma. Jag kan inte ett ord serbiska. Det var ett land där mina föräldrar bodde i en period och där jag föddes, men som jag inte har någon anknytning till. Jag har alltid sett mig som svensk, säger Leo.
Två gånger lyckades Migrationsverket. Första gången var för fyra år sedan. Det var då polisen tog dem från deras mamma.
– Vi hade fått avslag, och pappa hade redan återvänt till Serbien. Vi stannade kvar med mamma. Men eftersom mamma inte fått svar på sin asylansökan tog de bara mig och min syster.
Trots att Leos pappa väntade på dem på flygplatsen hamnade barnen på barnhem. Detta eftersom Leos yngre syster hade fötts i Sverige, och någon faderskapsregistrering aldrig hade gjorts.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
– Då sprack allting för mig, jag bröt ihop totalt. Det var tortyr. Vi trodde vi skulle stanna på barnhemmet och aldrig mer få träffa våra föräldrar, säger han.
Efter någon vecka lyckades Leos pappa få ut barnen, och efter sex månader återvände de till Sverige och livet som papperslösa. Leo fortsatte gå i skolan.
– Men en gång, på väg hem på spårvagnen gjorde de en gränskontroll, och jag åkte fast. Då var jag 15 år, och vi utvisades igen, säger han.
Leo minns att poliserna var lite extra snälla den här gången.
– De till och med erkände att de hade gjort fel när de utvisade oss första gången. För hur kunde de utvisa min syster med min pappa, när de inte var säkra på att han var hennes vårdnadshavare, säger Leo
Återigen återvände familjen till Sverige efter några månader.
– Det kanske låter konstigt att vi inte gav upp. Men vi har växt upp i Sverige och har vårt liv här, säger Leo.
I samma veva hade dåvarande regering och Miljöpartiet kommit överens om en ändring av utlänningslagen. Synnerligen ömmande omständigheter skulle bytas ut mot särskilt ömmande omständigheter när det gällde barn.
I januari 2015 sökte familjen asyl igen.
– Jag hoppades så mycket att Migrationsverket skulle tycka att jag hade lika starka skäl att få vara här, som jag själv tycker.
Ett år senare kom svaret. Ett svar som förändrade Leos liv.
– Jag minns att jag var i skolan när pappa ringde. Och att det var den lyckligaste stunden i mitt liv när han talade om att vi hade fått uppehållstillstånd.
Tiden därefter blev turbulent.
– Hela mitt liv har jag känt mig mindre värd än andra – jag vågade aldrig säga till mina vänner att jag var papperslös. Jag högpresterade i skolan och på fotbollen för att visa att jag också var värd att få stanna.
– Det var mitt livs mål, och nu var det uppfyllt. Helt plötsligt kände jag mig tom.
Mår bättre i dag
I dag mår Leo bättre. Han går andra året på gymnasiet, och tänker fortsätta utbilda sig till civilingenjör. Han spelar fortfarande fotboll, men har trappat ner för att satsa på skolan.
– Sedan har jag börjat aktivera mig. Jag har gått med i föreningen Unga romer för att kunna arbeta för mänskliga rättigheter och bryta det romska utanförskapet, säger han.
Om ett år fyller Leo 18 år och är vuxen. Och i dag blir han glad när han tänker på framtiden.
– Jag hade egentligen ingen framtid. Jag föddes med tbc, mitt under ett pågående krig och växte upp som papperslös.
– Jag känner sådan oerhörd tacksamhet till livet, och ser inga gränser för vad jag kan göra. Jag vet att jag med mina erfarenheter kan hjälpa andra människor, och det tänker jag göra, säger han.
