Den sista biten går asfalten över i grus. Här, precis på den här vägen, gick vargen förbi för inte så länge sedan. Vandrade förbi de få husen och in i skogen igen.

– Grannen ringde och varnade mig. Sa att nu är vargen här, du måste titta till djuren, berättar Ylva Lindberg.

Men vargen brydde sig inte om Ylvas lamadjur. Och så är det för det mesta. Det är det Ylva försöker säga.

– De allra flesta vargar ställer inte till med någon skada. De är ju här runt omkring oss hela tiden, utan att det händer någonting. Och ju mer vi lämnar dem i fred desto lugnare blir de.

Starkt motstånd

Solen skiner i det frostiga gräset på gårdsplanen. Vi befinner oss i Jönshyttan, en liten by i Hällefors kommun mitt i Bergslagen. Och mitt i vargriket. Det här är ett av de mest vargtäta områdena i Sverige och också ett av de områden där vargmotståndet är som störst. I höstens val röstades det nya partiet Landsbygdspartiet oberoende in i kommunfullmäktige här. Partiets representant vill att inte ha några frilevande vargar. Nu ingår han i den majoritet som ska styra kommunen. Även Sverigedemokraterna, som kraftigt vill minska antalet vargar, gick framåt och blev näst största parti i valet till riksdagen.

– De har gjort vargen till en landsbygdsfråga och skjuter landsbygdsbefolkningen framför sig när de kräver att vargstammen ska skjutas av. Men jag bor faktiskt också på landsbygden, säger Ylva Lindberg.

Ylva Lindberg är sedan 15 år tillbaka engagerad i Svenska rovdjursföreningen och arbetar för rovdjurens rätt att leva i livskraftiga stammar i naturen. Trots att de röster som vill begränsa vargens utbredning är starka på landsbygden så vill Ylva Linsberg hävda att de egentligen är i minoritet.

– Det är framför allt jägarna som hörs. I hela Sverige är det tre procent av befolkningen som jagar. Man skulle kunna tro att procenten är mycket högre här i Hällefors, men även här är det bara fem procent, säger hon.

De allra flesta är alltså inte alls berörda av vargen. De jagar inte med lösspringande hundar. De får inte skjuta färre älgar för att vargarna tar dem. Och de möter inte vargarna i skogen. Trots det är stämningen kring vargfrågan ofta uppskruvad. Från båda håll. Ylva har själv fått en arg lapp på brevlådan om att vargarna borde jagas med stryknin och några anonyma samtal och hon förstår att inte alla vill ta lika tydlig ställning som hon själv.

– Som jag bor, ute i skogen, är folk mer beroende av varandra. Vi vet att vi ibland behöver hjälp av grannen för att hålla vägen snöfri eller vad det kan vara. Då behöver det fungera friktionsfritt.

44 vargar ska skjutas

Nu har länsstyrelserna i Örebro, Dalarna och Värmland tagit beslut om hur många vargar som får skjutas i licensjakten i början av nästa år. Det är första gången som länsstyrelserna själva får ta beslut på delegation från Naturvårdsverket. Och siffran blev rekordhög. Totalt 44 vargar i de tre länen. 12 stycken här i Örebro län.

Naturskyddsföreningen och Världsnaturfonden, WWF, har protesterat mot besluten.WWF skriver i ett pressmeddelande att vargjaktsbeslutet kommer att skapa större motsättningar i rovdjurskonflikten. Även Ylva Lindberg är besviken.

– För att den här typen av jakt på en hotad art ska vara laglig så måste man visa att den löser ett problem som inte annars går att lösa. Och så säger man att licensjakt skapar acceptans för vargen. Men det finns ingen forskning som visar att acceptensen ökar bara för att några vargar får skjutas, säger hon.

”Sprids många rykten”

Under en tid satt hon med i länsstyrelsens viltförvaltningsdelegation, det organ hos länsstyrelsen som ska besluta om övergripande riktlinjer för till exempel licensjakt på varg. I den här delegationen ska det sitta representanter från olika intressen. Lantbrukarna, skogsägarna, jägarna, naturvården, turismen, fiskerinäringen. Men Ylva Lindberg hoppade av när hon insåg att två tredjedelar av ledamöterna var jägare och agerade utifrån sitt jaktintresse och inte det intresse de skulle representera.

– Yrkesfiskarna till exempel. Det enda de intresserade sig för i delegationen var jakt på varg, säger hon.

Men om det nu är så att vargarna inte ställer till med några problem för de allra flesta, varför väcker de ändå så starka känslor ute i byarna?

– Det sprids så många rykten och folk vet så lite om hur vargen beter sig. Jag mötte en gammal dam häromdagen som sa till mig att nu kunde hon inte gå ut längre för nu var det någon som hade sett varg i närheten. Landsbygdspartiets representant i kommunen skriver på nätet att han aldrig skulle släppa ut sina ungar på gården utan att gå bredvid med bössa. Men jag lät min son gå genom skogen till skoltaxin, mitt i vargrevirsområde, varje dag från det att han var fem år. Det enda jag var rädd för var att skoltaxin skulle backa på honom, säger hon.

Ylva minns den glädje hon kände när de första vargarna kom tillbaka i Sverige på 80-talet. Naturen reparerade sig. Men redan då, när det bara fanns ett tiotal vargar i Värmland så började röster höjas för vargjakt.

– Det är som att vargen förknippas med ondska. Men de är inte onda. Inte ädla heller som många naturromantiker vill få det att framstå. De är djur helt enkelt. Djur som är en naturlig del av den svenska naturen och det är så jag vill att vi ska se dem.