På 1970-talet demonstrerade han mot USA:s krig i Vietnam. Sedan dess har han kramat träd i Dals Långed för att stoppa bygget av en motorväg. Verkat i den lokala Palestinagruppen och försökt segla förnödenheter till det belägrade Gaza (även om skeppet stoppades av grekiska myndigheter). Tillbringat sin 65-årsdag med att blockera fossil infrastruktur i Göteborg. Paddlat kanot i 40 mil för att rädda älven Ljungan.

Började packa sina väskor

I somras läste Lasse Fersters ett reportage i Dagens ETC och imponerades av ukrainska och utländska volontärer som organiserar rejv där de återvinner byggnadsstenar från sönderbombade hus, för att återanvända dem till återuppbyggnaden av omringande byar. 

 Fanns det något jag kunde hjälpa dem med?

– Rejv kanske inte är min grej men jag blev tagen av den stora beslutsamhet som ungdomarna gav uttryck för i artikeln. Fanns det något jag kunde hjälpa dem med?

Snart därefter började han att packa sina väskor.

Vad tyckte din sambo Lena om att du skulle åka till krigets Ukraina?

– Vi har varit ett par i 40 år. Hon vet hur jag är, skrattar den gamle smeden. 

Byggde upp Irpin

I Ukraina hamnade Lasse Fersters på Dobrobat – ”det goda bygget” på ukrainska. Så heter volontärorganisationen som bland annat hjälper till att återuppbygga Irpin, en stad i närheten av Kiev och som delar gräns med Butja. Här förstördes många byggnader när ryska och ukrainska trupper drabbade samman under den fullskaliga invasionens första dagar.

Lasse Fersters tillbringade två och en halv månader på olika byggen i Ukraina. Han pratar om landets folk med stor beundran. 

– Alla ställer upp och gör det som står i deras makt. De vägrar att låta Ryssland vinna, för det vore alldeles förskräckligt. 

Han sticker inte under stol med att volontärsarbetet ibland var väldigt slitigt. Dels var det tungt, men också farligt. Det brast i säkerhetsrutinerna, inga försäkringar gällde ifall olyckan skulle vara framme, många saknade erfarenhet av branschen och ibland uppstod det frustrerande språkförbistring. Vissa tyckte också att svensken borde vila på sina äldre dagar. 

Så länge jag kan hjälpa till är det ingen snack om saken.

– Då tog jag i dubbelt så hårt. Visst skulle jag kunna sitta hemma i Njurunda, i värmen av min järnspis. Men jag känner djupt med ukrainarna. Så länge jag kan hjälpa till är det ingen snack om saken. Och ibland kunde jag verkligen bidra med mina yrkeskunskaper, som när vi la plåttak. Jag har jobbat som metallarbetare och vet hur takåsarna och ränndalarna ska snos. Efteråt sa de andra till mig: really great work!

Han fortsätter:

– Jag drivs av att praktisera solidaritet handgripligen. Men vi utläggningar kan göra skillnad bara genom att vara där och visa att vi bryr oss. 

Får inte glömma

Lasse Fersters fick också uppleva hur psykiskt påfrestande det är att leva i ett land i krig. Han bodde på ett vandrarhem nära Maidan i Kiev. På Självständighetstorget såg han ett skog med gulblå vimplar sträcka ut sig. 

– En för varje stupad soldat. Det var massor med flaggor men under min tid i Kiev såg jag hur antalet växte och blev nästan dubbelt så stort, säger Lars med en röst som tjocknar av gråt.

Han såg mängder med svartklädda unga kvinnor på stan och undrade om det var mode, eller om de var i sorg. En natt väcktes han av explosioner. Han klev upp för att fråga andra på vandrarhemmet vad det var som hände som hände. 

– Då sa de bara att, ja, det är ju krig.

Senare fick han veta att Ryssland hade sänt 75drönare över Kiev, varav ukrainska styrkor lyckades skjuta ned alla utom en. Lasse Fersters ler åt ukrainarnas mörka humor. Men han vill inte att svenskar ska få distans till det som händer på kontinenten. Rysslands angrepp har inget slut i sikte samtidigt som att omvärldens stöd för Ukraina sviktar. 

Dagens ETC pratar med Lasse Fersters kort efter att Ungerns premiärminister Viktor Orbán lagt in sitt veto mot det stödpaket från EU som Ukraina behöver för att kunna driva vidare sin statsapparat. I USA protesterar allt fler mot landets militära stöd till Israel och Ukraina.

Startat en lokal insamling

Lasse Fersters kan inte göra allt, men han hoppas att hans berättelse kan inspirera andra till att göra något. Han vill få företag och aktörer från sin lokala trakt att samla ihop förnödenheter till Ukraina. 

– Om jag lyckas med att sponsra ihop en last med förnödenheter för att skicka ner till Dobrobat så är har jag tänkt att få resa med som passagerare. Mina skor är tillbaka i Sverige men mitt hjärta är i Ukraina.