Läsarnas berättelser: Så klarar vi coronapandemin

Jag tillhör den privilegierade skara människor som har möjlighet att jobba hemma. Jag är också privilegierad med ett tryggt jobb där jag inte riskerar att bli arbetslös på grund av arbetsbrist. Jag har förmånen att ha familj och två underbara ungar. 

Min vardag har faktiskt blivit enklare när jag inte längre behöver stressa mellan hem, lämning på skola och förskola, jobb, hämtning på förskola och skola, hem, fixa middag, knappt hinna umgås med mina barn innan det är dags att natta. Nu slår jag upp datorn på morgonen, cyklar iväg med barnen efter morgonmötet, kan hämta dem tidigare på eftermiddagarna och umgås med dem. Min sambo, som inte haft lika flexibla tider som jag tidigare, kan hämta och lämna barnen lika ofta som jag. Han jobbar också hemma nu. Vi äter lunch tillsammans och pratar mer med varandra.

Jag vet att jag är lyckligt lottad. 

Jag är så grymt tacksam att det finns människor som vill jobba inom vården, ta hand om gamla och sjuka. De får dra ett fruktansvärt tungt lass nu. Därför är det viktigt att vi gör vad vi kan för att inte öka deras börda.

/ Lisa

Förtvivlat ropar jag i öknen

Jag är gymnasielärare i svenska och sitter därför numera många lektioner framför en skärm. Det är ett helt annat jobb än det jag vill göra. Det går inte att se om eleverna förstår, förtvivlat ropar jag i den digitala öknens blanka fyrkant. 

Vårens facit var inte uppmuntrande. Förvisso klarade de flesta eleverna av mina kurser, men de gjorde det något sämre än om de kunnat  uppmärksammas i ett klassrum. För några elever fungerade det inte alls med distansundervisning. De fick helt enkelt inte det stöd och den uppmärksamhet som skulle hjälpt dem genom kursen. Förvisso fanns det någon enstaka elev som det fungerade bättre för när de slapp att vara i skolan...

Så coronaundervisning är inte den undervisning jag vill hålla på med.

En annan upplevelse är den du får som huvudskyddsombud. Dels får du driva på för att uppmärksamma brister, få till riskbedömningar och handlingsplaner. Dels får du vara med och fatta beslut utifrån gissningar utan stöd av fakta. Ett ständigt navigerande bland gissningar, rekommendationer, råd och rykten. Ett navigerande bland blindskär.

Det finns några få ljusglimtar i coronamörkret. Den kanske ljusaste är samverkan. Vi blir allt bättre på att se att det är tillsammans som vi löser svårigheterna, som vi fattar de kloka besluten. Samtidigt får vi också tillsammans försöka nå ut med rutiner, riktlinjer och andra beslut genom ett hav av rykten och fake news.

/ Tomas

Förgyller tillvaron med jazz

Vi är pensionerade sedan många år, jag är 76 och min hustru är 86 år. Faktum är att corona inte påverkat oss särskilt mycket. Våra tre vinthundar gör oss alltid glada med sina upptåg. De flesta av våra vänner, barn och barnbarn umgås vi med telefonledes, vore naturligtvis ännu bättre att träffas. Nu har vi aldrig haft något större umgänge ändå så skillnaden är inte oöverkomlig. Förhoppningsvis varar den här situationen inte för evigt. Vi förgyller tillvaron med att lyssna på klassisk musik och jazz. Dessutom läser vi rätt mycket båda två och framför allt har vi ju varandra och det är inte så illa.

/ Erik och Birgitta

Kramsaknad är det värsta

Jag är är pensionär med ordnad ekonomi. Långa promenader, minigym i sovrummet, böcker, musik, streaming. Min fru. Inte krama barnbarn är det absolut värsta. Inte gå på teater, bio,
krogen – betyder ingenting jämfört med kramsaknad.

/ Christer

Med ens drogs snaran åt

Mitt liv har inte påverkats jättemycket av corona hittills. Bor på landet, arbetar inte och ägnar mig åt odling och allt runt det. Har alltså kunnat leva på ungefär som vanligt. Bor nästan granne med mina två barn och deras familjer och vi har umgåtts som vi brukar, träffats mer eller mindre varje dag. Jag har haft övernattande barnbarn flera gånger i veckan.

Men – nu har mina barn insjuknat (testat sig idag) och vi har bestämt att inte träffas och att det är slut med övernattningar hos mormor. Bor i Västmanland och restriktionerna har ju höjts även här idag.

Med ens drogs snaran åt och jag känner mig tom. Kan inte minnas en enda dag i mitt liv då jag inte fått eller gett en kram. Det kommer att bli en utmaning, men jag är ändå oerhört tacksam att jag bor och lever som jag gör. I naturen finns så mycket kraft att hämta, och inte minst från mina två islandshästar. Tacksam även för tekniken som gör att man kan facetima med barn och barnbarn.

Känner mig trygg med myndigheternas råd men skulle vilja ge många, främst ungdomar och ”odödliga gubbar”, ett kok stryk.

/ Gunilla

I våras blev båda sjuka

I våras var jag och min sambo sjuka i covid-19. För mig var det som en vanlig influensa men min sambo hade det jättejobbigt. Hon hade efterdyningar lång tid efteråt och har fortfarande lite trötthetssymptom kvar. Annars klarar jag epidemin ganska bra. Men visst påverkar det mig. Mindre socialt umgänge är inte bra i längden men jag får acceptera situationen som den är just nu.

/ Henrik

Vad är nödvändiga aktiviteter?

Jag är student och befinner mig i den kategori (20–30-åringar) som ibland har beskrivits som den mest smittdrivande. Jag hoppas att jag inte gjort mig skyldig till det.

De senaste månaderna har varit jobbiga – dels på grund av oro för äldre släktingar som löper stor risk om de skulle drabbas av viruset, dels på grund av att restriktionerna som minskar livskvaliteten. Det som har påverkat mig personligen mest är nog att jag har känt mig ensammare än på länge. Våren var tung, hade ångest i perioder och däremellan tyngd av en allmän nedstämdhet. Detta var nytt för mig, jag har tidigare inte haft såna problem.

Jag upplevde att de saker som höll mig uppe vid ytan hade försvunnit – bara måstena, i form av studier och ideella engagemang (vilka allihop kretsar kring det måttligt hoppingivande ämnet klimatpolitik), fanns kvar. Tror att jag inte hade förstått hur livsnödvändigt det var att regelbundet få ett andrum från dessa hjärtefrågor, genom att hänga med vänner på puben, spela musik och dansa. Det låter lite fånigt att lyfta fram vikten av att roa sig när man står inför en dödlig pandemi, men jag har faktiskt funderat lite på det där vilka aktiviteter som bedöms som ”nödvändiga”. För mig är det inte helt självklart.

Så mycket i samhället är ångestfyllt – klimatkrisen, diverse andra miljöproblem, antidemokratiska strömningar och så vidare. För att orka med att hantera allt är det nog nödvändigt att hitta sätt att ibland koppla bort det och bara vila. Dessutom är människan en social varelse som mår dåligt av ofrivillig ensamhet. Särskilt tydligt blir det nog för oss som är ensamstående eller lever i ensamhushåll.

När man rekommenderades att begränsa sitt umgänge till hushållet så blir det ju såklart ganska enahanda för sådana som jag. Då kan jag litegrann känna att det är lätt för personer som lever i parrelationer att ondgöra sig över att unga inte tar ansvar i sitt sociala umgänge, när de själva enkelt kan ersätta utekvällen på krogen med fredagsmys i soffan tillsammans med familjen. Samtidigt vill jag inte försvara att man struntar i rekommendationerna och lever som vanligt, för trots allt bygger ju hela coronastrategin på att vi hjälps åt och är solidariska med åldersgrupper som löper större risk än vi själva. Dessutom är vi ju många som kämpar på med rekommendationerna och har gjort stora uppoffringar. Ingen tycker ju att det är kul.

Trots att det var tunga månader i våras tycker jag att det känns lite lättare att hantera de nya skärpningarna som kommit nu. Jag var lite orolig eftersom det sammanfaller med den mörkaste perioden på året, men hittills har det funkat ganska bra. Jag tror att en anledning är att man vant sig och har under den första vågens månader hunnit komma på nya sätt att umgås på ett relativt säkert sätt.

Själv har jag kunnat bestämma med ett fåtal vänner att vi räknar varandra som ”tillhörande samma hushåll” och som jag kan fortsätta träffa. Dessutom kan man ju säkert träffa folk utomhus, göra utflykter eller ta promenader. Sedan har jag tack och lov flera intressen som går att ägna sig åt på egen hand, till exempel läsa, sticka, spela musik och löpträna. En annan strategi för att klara mig är att vara extra noga med att varje dag komma ut under de timmar med dagsljus (vilket inte är många eftersom jag bor i Norrland). Vi får se hur det går. Jag är i dagsläget ändå ganska optimistisk.

/ Karin

Håller avstånd till patienterna

Jobbar 50 procent som allmän-läkare på en liten vårdcentral. Ingen skillnad mer än att patienten sitter på tre meters avstånd, jag hör lite sämre vad de säger, det blir en del roliga fellyssningar. När jag ska undersöka de som ska undersökas, ber jag dem vända bort sitt ansikte. Tvättar händerna före och efter besöket. Nu har det blivit obligatoriskt att bära visir.

/ Bo

Stora begränsningar – mest för min son

Trots mina 86 år tar jag hand om min 59-årige gravt funktionshindrade son. Visst är begränsningarna stora, mest för min son. Jag försöker handla när det är som minst med folk i affärerna och strävar efter att hålla avstånd. De få vänner vi har kan vi inte besöka. Det är tråkigt, men det är bättre än att drabbas av covid-19.

/ Kjell

Går kurs på utegym

Jag kanske är underlig, men jag känner inte att jag har påverkats negativt av corona. Jag har fyra barn och fem barnbarn och när vi träffas så sker det utomhus och via mobil/video. Barn-

kalasen har skett utomhus eller i väldigt stora utrymmen. Jag går på en kurs på ett utegym här i stan, som leds av en före detta sjuksköterska. Det är helt perfekt! Jag försöker att gå de där 10 000 stegen varje dag. Jag cyklar eller går till affärer, när det är glest med folk.

Eftersom jag är ordförande i Hörselskadades distrikt så har vi ju en del möten, men som en konsekvens av corona så sparar vi miljö, pengar och tid. Alla våra möten är över Zoom eller mobil. Vi tycker detta är bra för då kanske folk kan skynda på att lära sig det nya tekniken, där har våra medlemmar det svårt eftersom många är äldre. Jag själv är 75 år och är bara positiv till det nya. Jag försöker få till lokala utbildningar, men vårt distrikt är stort.

Jag har inte tid att vänta

I hela mitt långa liv har jag aldrig räknat med något som detta. Asiaten, svininfluensan, fågelinfluensan och allt vad de hette, tog jag aldrig riktigt på allvar. Händer inte här. Och jag blev aldrig sjuk. Jag är inte troende, tror inte på något Guds straff, men det är nästan som någon högre makt gett oss detta som en tankeställare. ”Vad håller ni människor på med här på jorden? Egentligen? Allt hat mellan er, all orättfärdighet och kallt utnyttjande, allt våld och brist på empati, allt trampande på varandra. Okej. Känn på. Känn på hur det är att inte få vara nära människor. Känn på vad du är utan människor. Vad du är ensam. I längden. Vad är livet värt? Utan närhet, utan kärlek, utan gemenskap? Det som ni nu håller på att karva bort? Känn på.”

Kommer vi att lära oss något av detta?

Jag är 83 år. När jag var ung tänkte jag att i den åldern är inte livet värt att leva. Man lever väl knappast. Men nu vet jag att man lever så länge man lever. Så länge man är i livet är man levande.

Stina frågar sin pappa Sven Wollter när han är 80 år: Är du rädd för döden? Han svarar: Nä, men man vill ju vara med. Jag vill vara med. Alla vill vara med. På radion säger de att Sven Wollter är död i sviterna efter covid-19 strax efter att jag hört P O Enquist läsa slutet på sin bok ”Ett annat liv” med sin trygga, levande röst. Närvarande. Nu blir han definitivt död han också.

Det blir för mycket död.

Jag går på vägen och gråter. Det regnar inte men träden omkring mig är våta. Allt är vätt av tårar.

På kvällarna lyssnar jag på musik på datorn. Just nu rysk opera. Min favoritsångare med sin varma röst och levande ansikte är också död. Det är som jag umgås mer med de döda än de levande.

En liten katt har förirrat sig till mitt hus i skogen. Bor helst på verandan men är outsinligt kelsjuk och vill bli smekt. Jag vill också bli smekt. Hela mitt vuxna liv – ett kärleksliv tills det tog slut en natt i maj 2013 då min älskade dog.

Mina barn och framför allt mina barnbarnsbarn har gett mig kärleken åter. Nu kan jag inte träffa dem. Det är en sorg. En brist, en kärleksbrist. På obestämd tid. Det är det värsta – på obestämd tid. Jag är 83 år. Jag är frisk och tämligen vital – jag har inte tid att vänta!

Det är som du, tonåring, inte heller har tid att vänta. Livet här och nu! Jag förstår det så väl. Du skulle inte stå ut med att leva isolerad som jag gör. Ändå måste du försöka…

Jag klarar mig bra, säger jag till mig själv och andra som undrar. Jag är privilegierad. Jag har mitt hus, min trädgård, naturen runt omkring, jag skriver, läser, målar, har musiken. Jag har inte tråkigt. Men livet står på paus. Jag börjar bli otålig, jag har inte tid att vänta. Ändå gör jag det. Fogligt. Men hur länge ska jag vänta?

Jag märker också hur jag, som egentligen är en mycket social person, börjar inrätta mig mentalt till denna kontaktlöshet. När jag ibland träffar människor jag känner och tycker om – hur vi står där med våra avstånd, lite uppgivet leende och viftar lite med handen – hur även känslorna, uttrycken, kommunikationen får en distans. Allt blir som nerskruvat.

Det ”verkliga” livet är i ensamhet med mina ensamaktiviteter. Det skrämmer mig. Hur ska vi (jag) när det blir ”tillåtet”, hitta tillbaka till varandra, till våra uttryck, ta oss ur distansen, reservationen? Hur har den präglat oss?

Eller så flyger all reservation bort med vinden och vi nästan kramar ihjäl varandra! Åh att få kramas, pussas, skratta, dansa, sjunga med armarna om varandra!

Har vi lärt oss något nu?

/ Margareta

Tempot har skruvats ned

Jag upplever inte några dramatiska försämringar av livskvaliteten på grund av corona. Kanske till och med tvärtom – en fördjupning och uppskattning av det som verkligen är viktigt i livet, relationer till de närmaste, sig själv, naturen och så vidare.

Jag är egenföretagare med tre personer på lönelistan så där har inte arbetet förändrats så mycket. Allt går lite långsammare måhända och inte minst hos de vi samarbetar med, som är större organisationer.

Tempot har skruvats ner. Skönt!

/ Per Fredrik

Förlorade nästan hela omsättningen

Kan berätta att jag driver en catering. är ensam, men gör rätt stora jobb. Men allt har blivit inställt. Jag har förlorat 90 procent av omsättningen. Katastrof. Men det som gör ont är att det är så svårt att få hjälp när man är så liten. Den enda hjälp jag fått är 25 procent på hyran för min lokal en gång. Vad ska jag leva av? Idag har jag bestämt, efter 25 år, att lägga ner den, och försöka hitta ett halvtidsjobb. Småföretagare har varken tid eller råd med lobbyism. Vi har fullt upp med att arbeta.

/ Sofie

Mamma vinkar genom fönstret

Jag vet inte vad det är för veckodag men patientbandet har slutat skava. Framför tv:n sitter en man med för liten sjukhuströja och kollar på Kanal 6 precis som igår och vi pratar inte med varandra. Det är ett program som följer trafikpolisers arbete i USA. De brottar ner fortkörare på marken men det är nog mest för kamerans skull. Den dramatiska potentialen är väl egentligen ungefär lika hög där som här i det kombinerade mat- och dagrummet på Sahlgrenska sjukhusets psykiatriska avdelning. 

Min mamma får vinka till mig genom dörrens fönster men inte lämna över min Loka och mina linschips direkt till mig, för anhöriga får inte träffa oss som är inlagda på psyk på grund av smittorisken. Inte ens ute, för vi är inte betrodda med att verkligen hålla avstånd. Dessutom måste påsen såklart ändå kollas så att hon inte skickat med en sladd som är längre än 25 centimeter, eller en pennvässare som kan skruvas isär och skada. Jag skulle hellre ha en kram och närhet än chips, men det är sourcream and onion och de är i alla fall godast. 

Vi får gå ut fem minuter, vid varje halvslag. Då får vi stå på plattorna utanför porten och röka framför en stor skylt som informerar om att detta är ett rökfritt sjukhus. Jag måste ha personal med mig för ibland drömmer jag om att springa min väg. Det är ju inte så konstigt att jag inte vill vara här och vänta på livet när jag tappat tron på att jag ens har någon framtid. När man mår bättre blir man utskriven men eftersom ingen får testa att göra något utanför avdelningen är det svårt att veta om det kommer hålla. En del kommer snart tillbaka. 

Hemma brukar vi kolla på ”Doctor Who” varje kväll. Nu får de se en annan serie medan jag är här. Mitt barn berättar om den på videochatten men jag hör inte riktigt vad hen säger. Dålig uppkoppling kanske, och ”dålig emotionell kontakt” enligt daganteckningen. Vi skrattar i alla fall för sådant gör man. 

Sedan får jag sitta och prata med Jan som är sjuksköterska. Vi diskuterar poddar och medicin och RFSL:s syn på prostitution. Jag är mig själv och han är sig själv och det är det mest läkande som finns. När han gått hem är klockan tio och nattsköterskan kommer med tabletter och vatten i återvinningsbar papperskopp. Och jag längtar efter en vanlig middag utan plastbricka och att jag kunde få ta med mig sjukhussängen hem. Ställbar rygg är jäkligt lyxigt.

/ Amanda

Återvänder till gamla böcker

För första gången i mitt 76-åriga liv har jag inte varit ute på släktens sommarställe i år. Det känns hårt, men har man ingen bil kommer man ingenstans. Kan lyckligtvis vandra i skogen även här där jag bor och kunde bada vid stränderna här i somras, men syskon, barn och barnbarn får man tala med i telefon. Träffat mina söner och mitt barnbarn en gång i somras, utomhus. Hoppas våga mig på något liknande snart igen.

Annars läser jag mycket, ofta gamla böcker, Stig Dagerman, Lars Ahlin med flera. Och gamla dagböcker. Varför jag går tillbaka i livet på det sättet vet jag inte, men kanske för att det känns som om livet har satts på paus och nu blir det inte roligare än så här… Har lite extraknäck som jag kan göra hemma och så gör jag konst, som kanske kan ställas ut i en osäker framtid, men om jag inte hade det vet jag inte vad jag skulle ta mig till.

/ Christina

Flitigt använd spritflaska

Jag rör mig en del på stan under andra tider när det inte är så mycket folk i rörelser. För det mesta cyklar eller går jag. Ibland åker jag spårvagn, har då mask på samt håller avstånd. Går aldrig på en knökad vagn.  I väskan har jag en flitigt använd spritflaska. Så fort jag kommer inomhus tvättar jag händerna (noga som mitt barnbarn har lärt mig) om det finns möjlighet. 

Försöker att leva så ”normalt” det går med anpassning till restriktionerna. Till en början träffade jag barn och barnbarn enbart utomhus, likaså vänner. Under hösten har det blivit mera inomhus kortare stunder med stor försiktighet. 

Det är så klart psykiskt påfrestande att hela tiden vara på sin vakt, vara rädd att bli smittad. Det tär att vara ofrivilligt begränsad, särskilt om man är van att vara aktiv. 

Men det är viktigt att alla tar sitt samhällsansvar och följer restriktionerna. Det händer då och då att jag får be personer, unga och äldre, att hålla avstånd. 

Tyvärr verkar det inte som om alla tar sitt fulla ansvar.

/ Gunilla

Osäkert med sonsonens kalas

I somras när smittan tycktes avta ordentligt, träffade vi äntligen vår son med fru och vår lille sonson, som vi längtat efter så mycket. Jag satt med honom i vårt växthus och gav honom av mina tomater som då växte i massor där. Han var då ett och ett halvt år gammal och såg förundrad på den härliga växtligheten. Han älskar tomater men att man kan plocka dem direkt från farfars buskar var nytt för honom.

Det blev bara en resa till Stockholm och lillpojken under hösten, sedan slog corona till igen. Nu kanske både julen och hans tvåårsdag i början av januari firas utan vår medverkan. Min fru stickar koftor åt honom och jag snickrar på en gammal vagn som han ska få till våren. Det känns så tungt, så tungt.

/ Lennart

Introvertas förbisedda skara

Jag bor ensligt vid en fjord. Utsikten är som gjord för att sitta och glo på, förvisso en underskattad sysselsättning. Vill jag åstadkomma något mer fysiskt rensar jag i högarna med onödigheter, som samlats i verkstaden och källaren. Eller tömmer slamsäcken i minireningsverket (inte så ofta påkallat). Besök är sällsynta och uppmuntras ej. Jag tillhör de introvertas förbisedda skara, så det passar förstås fint. Kring fågelbordet utanför köksfönstret flockas däremot många besökare: talgoxe, blåmes, tofsmes, talltita, grönsiska, nötväcka, större hackspett, mus och ekorre. Endast rödhake och gärdsmyg håller avstånd. Havsörn paddlar förbi i lufthavet någon gång i månaden. Det gäller att stå ut, från mängden alltså.

/ Robert

Julfirande med videochatt?

Vi oroar oss lite för hur det ska bli till julen. Ska vi kunna träffa våra utflugna barn, som bor på olika platser i Sverige? Dottern på folkhögskolan i Åre måste väl få komma hem under jullovet, men sedan då? Julfirande via Messengers videochat? Inga enkla beslut där, inte.

Vårt boende på landet innebär i sig att vi är ganska avskilda från människor till vardags, så på det sättet märker vi till vardags inte alltid så stor skillnad. Men ändå, det blir en saknad att inte kunna träffa de vänner vi brukar umgås med och nu saknar. Vi har fått hoppa över några jämna födelsedagar och liknande för våra äldre släktingar, och inte minst där vi märker att förvirringen ökar hos någon så är det extra ledsamt att inte kunna åka dit.

Jag försöker med ganska god framgång (ännu så länge) hålla hoppet upp om att vi som samhälle ska kunna komma igenom pandemin något så när helskinnade. Jag ser med viss nyfikenhet fram mot att få se vilka förändringar i levnads- och arbetssätt som kommer leva kvar? Men det är naturligtvis inte säkert att jag kommer lyckas hålla hoppet vid liv, det kan ju fortfarande bli värre på olika sätt. Dels för samhället, dels om vi skulle drabbas mer personligt av dödsfall, arbetslöshet eller liknande – vilket vi hittills klarat oss från, tack gode Gud.

/ Peter

Potentiell risk för omgivningen

Mitt eget liv har inte förändrats så enormt eftersom jag i grunden är åt det asociala hållet. Första gången i mitt liv det känns positivt att vara lite ”egen”. Då jag dessutom har pensionerat mig och tillbringar det mesta av tiden i vårt fritidshus så är det i princip endast besök på affärer som är lite stökigt. Ofta svårt att hålla avstånd. Och från och med igår är alla besök på gymmet återigen på paus, vilket är lite segt.

Även om jag (vi är ju två och min fru har större behov) inte har stort behov av umgänge, så självklart så är det jobbigt att kontakt med barn och barnbarn är satt på paus. Gick ordna under sommaren, men nu är det ju tvärkört.

Då det dessutom är så att min fru är undersköterska på en vårdcentral så känner jag att jag utgör en potentiell risk för omgivningen. Vore även dumt om jag smittade henne då hon absolut behövs på jobbet.

Så att, det är bara till att fortsätta att hålla avstånd och umgås digitalt med nära och kära.

/ Hans

Passiviteten kryper på mig

En stor fara med denna epidemi är passiviteten som kryper på mig. Varje morgon vaknar jag med tanke på vad dagen ska innehålla, men framåt eftermiddagen inser jag att det inte blev av i dag heller. Det händer något med mig när input från vänner, barn och barnbarn inte är en del av vardagen längre. Lite deppigt är det allt att livet är satt på vänt på så många sätt, men jag är ändå lyckligt lottad som inte lever ensam. Vi har dessutom två hundar som behöver motion och en islandshäst som också behöver ses till och ridas på. Jag längtar ändå efter att ha god middagar med goda vänner och familj som inte bor hemma. Längtar även efter att spela folkmusik ihop och att få gå på konserter och att dansa. Undrar över hur länge det ska gå innan jag kan få ge någon en kram.

/ Birgitta

Potentiell risk för omgivningen

Mitt eget liv har inte förändrats så enormt eftersom jag i grunden är åt det asociala hållet. Första gången i mitt liv det känns positivt att vara lite ”egen”. Då jag dessutom har pensionerat mig och tillbringar det mesta av tiden i vårt fritidshus så är det i princip endast besök på affärer som är lite stökigt. Ofta svårt att hålla avstånd. Och från och med igår är alla besök på gymmet återigen på paus, vilket är lite segt.

Även om jag (vi är ju två och min fru har större behov) inte har stort behov av umgänge, så självklart så är det jobbigt att kontakt med barn och barnbarn är satt på paus. Gick ordna under sommaren, men nu är det ju tvärkört.

Då det dessutom är så att min fru är undersköterska på en vårdcentral så känner jag att jag utgör en potentiell risk för omgivningen. Vore även dumt om jag smittade henne då hon absolut behövs på jobbet.

Så att, det är bara till att fortsätta att hålla avstånd och umgås digitalt med nära och kära.

/ Hans

Letar efter billigare boende

Jag är musiker och ljudtekniker. Har inte haft varken jobb eller spelningar sedan februari. Lever på sparade pengar och usel pension. Håller på att leta billigare boende och sparar in på allt som går. Har avbeställt fast bredband och alla tv-kanaler.

/ Sigge

Nu ser vi konsekvenserna

Jag hann undan. Gick i pension årsskiftet 2018-2019 och flyttade från Rinkeby till en ö i Bråviken. Sedan dess har jag inte gått iland i onödan. Corona har drabbat mig högst marginellt.

Bristerna samhället uppvisar under pandemin kan ju knappast komma som en överraskning. Men om man är rädd för att betala skatt och och röstar därefter får man ta konsekvenserna – liksom de av oss som inte gjorde tillräckligt motstånd får göra. Det finns ett mycket bra finskt ordspråk: Det är för sent att ångra när skiten är i byxorna.

/ Hans