Den 27 augusti ringde Dagens ETC-reportern Christoffer Röstlund Jonsson till Lars Vilks, på plats i Polen, för att fråga om hans inbladning. Det blev ett samtal om konstens frihet, politisk korrekthet, och kamratskapet med den högerextrema kollegan Dan Park. Intervjun, som blev en av de sista med konstnären, publicerades aldrig – förrän nu.

– Ja hej, det är Lars.

Ja, hej, jag heter Christoffer Röstlund Jonsson och är reporter på Dagens ETC. Ringer jag och stör? Du är i Polen eller hur?

– Ja, jag är i Polen, men det är ingen fara, vi kan snacka. Det är vernissage klockan sju först. Jag hinner snacka.

Du har varit där ett par dagar och har satt upp din del av utställningen?

– Ja, allt är uppe, det har varit pressvisning, jag har varit här ett par dagar och byggt en träkonstruktion.

Hur har responsen varit från den polska pressen? Har du gjort många intervjuer?

– Det kan jag inte säga. Men det är ett stort intresse för utställningen. Det har protesterats en hel del mot utställningen.

Vad säger du om protesterna?

– När man protesterar mot något man inte sett, ja, då blir det väldigt konstigt. Man protesterar mot Dan Park (svensk konstnär med koppling till högerextrema) men det finns inget i utställningen som kan reta upp någon så. De judiska församlingarna och organisationerna har gått samman och har varit väldigt arga. Men inget av det knyter an till något i utställningen. Det är hans rykte som man gått på. Jag ger inte mycket för den sortens protester. När man ser utställningen kan man kritisera den – men innan den ens öppnat, att ge sig på den, man vill ge honom yrkesförbud för att han ska ha gjort saker man inte kan acceptera.

Jag ska åka till Polen men då har du redan åkt. Jag ska intervjua museets chef, Piotr Bernatowicz.

– Hahaha, ja, Piotr ja, han har så svårt efternamn så jag nöjer mig med förnamnet. Hans engelska är väldigt bra så det blir nog inga problem för dig. Vi har diskuterat mycket, han är en hygglig man, det är nog inget personligt där som gör att han gör den här utställningen. Men det är mer hans position som kanske är lite knivig, att han är utsedd av regeringen, för att göra om kulturpolitiken, införa en ny ordning.

Polens regering är nationalkonservativ, långt ut på högerkanten. De har fått mycket kritik för att inskränka kvinnors rättigheter och hbtq-rättigheter. Hur ser du på att ingå i ett sådant sammanhang?

– Det intressanta är att när man ska försöka föra in sådana sidor i samtidskonsten så blir det besvärligt. Jag kan tänka mig att regeringen inte har en susning om samtidskonsten.

Polens regering?

– Ja, de har ingen koll, noll koll. De vet inte vad det är. De har en politisk agenda riktad mot sådant de inte tycker om. Men samtidskonst kan svårligen inordnas i deras system. Du kommer nog få intrycket att utställningen ser ut som de brukar göra. De som är med är en del av samtidskonsten. Så finns det en tonvikt åt ett annat håll än man brukar se. Det är rätt stark islamkritik. Det är rätt många kvinnor med sådant ursprung som gjort kritiska verk mot regimen. Man gör en stor affär, med all rätt, av Ales Pushkin som sitter fängslad i Belarus. För opposition mot regimen.

Men tonvikten är på islamkritik, säger du?

–  Nja… Det är väl lite blandat. Men det är förhållandevis mycket. Det lägger man märke till, för det är ett ämne man brukar akta sig för att ha med. Få utställare vill ha med det, det medför risker, man är orolig för sådant.

Men du har inga dubier att ingå då du riskerar att bli ett verktyg för den nationalkonservativa regeringens försök att styra den samtida konsten?

– Ja om man nu ser det som en styrning. Det är inte riktigt så att innehållet i utställningen blir nationalkonservativt. Det är problemet. Du kan knappast göra konst som både är nationalkonservativ och samtida. Det är ett problem man har. De vill väl egentligen ha gammal, historisk konst, målad på akademiskt sätt.

Nationalkonservativa brukar sällan vara intresserade av nutida konstnärer, och avantgarde. De brukar ofta vilja ha klassiskt.

– Ja, och det man har i den här utställningen ”Political art” är modernt, explosivt måleri. Inget ser nationalkonservativt ut. Som jag ser det är det ett sätt att föra in andra element, man har bredare uppslutning av politiska infallsvinklar. Det vanliga är att det centreras kring postkolonialism, och hbtq, och genus, och klimat. Här har man ett bredare anslag. Här finns kritik mot de ståndpunkterna som jag just räknade upp. Jag ser det som en möjlighet att öppna upp för diskussion. Du har en konsensus som är förlamande för konsten.

I Sverige tänker du?

– Nej, internationellt. Det är en stagnation av konsten. Det blir allt svårare att göra något då man ständigt måste ta ställning till om någon kan bli kränkt. Man måste tänka på minoriteter, representation, och att man väljer rätt ämnen, för att skapa en bättre värld på rätt sätt. Det är en nackdel för konsten.

Blir det inte lika enkelspårigt om tonvikten ligger på att attackera till exempel minoriteter?

– Nej, det gör man inte, det finns ingen sådan tendens här. Man attackerar inte minoriteter, eller driver med dem. Snarare driver man med det konventionella sättet man har i samtidskonsten, att den utesluter saker. Ales Pushkin sitter i fängelse och han får inte så mycket uppmärksamhet för att han inte passar in i de vanliga mallarna. Belarus är ingen stor sak, samtidskonsten är besatt vid kolonialism. Det är något som försvinner som man kan peta in här.

På Dan Parks blogg skrev han att museet sagt ifrån när han ville hänga upp ett verk som hånar Jesus.

– Jaha, det känner jag inte till.

Polen har väldigt starka lagar gällande blasfemi. Som ofta används för att skydda katolicismen.

– Ja. Men det finns religionskritiska inslag i ”Political art”. Även jag har bidragit med en tavla som jag var lite orolig för, där jag kritiserar den kristna kyrkan, jag var orolig för hur man skulle kunna hantera det. Jag har gjort en kommentar till deras Kristusstaty här i Polen, näst störst i världen. Jag har tecknat en påve med stort naket stånd som sitter i en tron framför en Kristus med utsträckta armar. Jag undrade hur man skulle se på den, men det var inga problem. Det finns fler saker i ”Political art”-utställningen som berör kristendomen och pedofilin inom katolicismen.

Vad tycker du om Dan Parks konst?

– Jag har träffat honom många gånger, oh ja. Han är en gammal punkare. Det är mycket Sex Pistols, det är deras estetik och deras radikala sätt att utmana konventionerna. Han kör sitt lopp. Sedan har han blivit väldigt uppmärksammad och dömd till fängelse.

Ja, jag har följt honom i många år. Han har även valt att ingå i högerextremism de senaste 20-25 åren. Han går i nazistdemonstrationer, åker på vit makt-konserter, går på nazistiska möten. Är inte det något som spelar in hur man sedan värdera konsten?

– Nazistdemonstrationer, jag har förstått att det bara var en gång.

Nja, det är rätt många fler gånger. Det finns det vittnesmål och fotografier på.

– Ja, jaha. Jaså.

Men det kanske inte spelar någon roll enligt dig, för konsten?

– Jo det är klart att han fläckar ner sig på så sätt. För han förknippas med det. Han säger själv att han inte delar deras synpunkter och han alltid är sig själv och han gör saker man inte bör göra. Och det gör han medvetet och strider mot konventionerna. Men när jag talat med honom så vill han göra uppror mot all politisk korrekthet. Han försöker uppträda så inkorrekt som det bara går. Som man bara kan. Det är hans mål. Något verkligt politiskt intresse verkar han inte ha.

Har du något politiskt intresse?

– Nä. Jag ser politiken som ett material.

I din konst, ett material att jobba med?

– Ja. Det gäller att skapa en sorts distans så man får något annat. Det finns ett problem, som du kommer stöta på i den här utställningen ”Political art”, att det kan bli mycket aktivism av det. Men det är ett problem som växt upp på senare år. Ämne och innehåll överväldigar en hel del konstnärer som intresserar sig mer för förändringen i samhället, än i själva konstskapandet. Det bästa med den här utställningen i Warzsawa är att man skapar förutsättningar för en diskussion om hur konsten ska vara. Det är inget bra läge man har nu att man har en fast inordnad struktur med stark konsensus. Som råder över hela samtidskonsten. All den här uppmärksamheten nu kring ”Political art” kan hjälpa till att skapa diskussion om vad man ska göra med politiken och konsten. Det är det jag ser som absolut intressantast. Du och jag kan säkert vara eniga om att det enda som för konsten framåt är kontroverser. Det är ett nödvändigt innehåll och det är väldigt sällan man har några kontroverser.

Det är väl du som står för dem.

– Ha ha ha, ja, jo. Åtminstone i Sverige.