– Vi fick väldigt knapphändig information. Efter några veckor skedde det första lärarbytet.
Detta var bara början. Under de följande åren skulle klassen, gång på gång, tilldelas nya lärare.
– Det tar tid att lära känna varandra och då får undervisningen stå åt sidan. I tvåan började det märkas att barnen låg efter kunskapsmässigt. Vi insåg att det var vissa saker de helt enkelt inte hunnit lära sig, säger Malin Harder.
Vid det laget var klassen inne på sin sjätte lärare och barnen hade tagit för vana att testa och tänja på gränserna.
– Till slut var klassen oregerlig. Barnen gapade, skrek, klättrade på bänkarna. En fruktansvärd arbetsmiljö, både för elever och lärare.
Dottern klagade på att hon hade ont i magen.
– Samtidigt förstod hon nog inte att det var konstigt; det var ju hennes vardag. Som förälder kände man sig ensam och frustrerad. Men det visade sig att andra föräldrar kände likadant, säger Malin Harder.
Ett föräldraråd drogs igång för att få bättre inblick i skolans värld. Problemen diskuterades, lösningar föreslogs. Men Malin Harder upplevde inte att de fick gehör från ledningen.
Jaklina Stankic, rektor på Lindängeskolan, säger sig vara medveten om att det har varit turbulent i den aktuella klassen. Samtidigt menar hon att det finns naturliga förklaringar till lärarbytena; omorganisationer i arbetslaget och oförutsedda sjukskrivningar.
– De har haft ett antal olika vikarier, vilket har gjort att arbetsmiljön tidvis påverkats. Men vi har inte sett någon påverkan på kunskapsresultaten.
Även om vissa klasser drabbats av täta lärarbyten pekar hon på att Lindängeskolan i sin helhet inte haft större omsättning på lärare än andra skolor.
”Här skriker barnen inte”
För Malin Harder var gränsen nådd i våras när klassen fick besked om ännu ett lärarbyte, det sjunde i ordningen.
– Det kändes för jävligt att ge upp. Men vi kämpade i tre år och insåg till slut att konsekvenserna blev för stora.
Vid höstterminens början fick dottern plats på Dammfriskolan vid Pildammsparken. Det innebär en del logistiskt krångel, men familjen menar att det är värt besväret.
– Efter ett par dagar konstaterade min dotter förundrat: ”Här skriker barnen inte i klassrummet, utan viskar till varandra.”
Malin Harder menar att det finns ett större strukturellt mönster bakom hennes och andra elevers flytt från Lindänge-skolan. Trots att hon själv utnyttjat det fria skolvalet, anser hon att mycket av problemen grundar sig i just detta; skolor i utsatta områden dräneras på bra lärare och barn från resursstarka familjer.
– Vi hade möjlighet att flytta vår dotter – men jag har också pratat med flera på området som inte har de resurserna. För en ensamstående förälder som dubbeljobbar, eller kanske bär med sig traumatiska händelser i bagaget, är det fria skolvalet bara rent teoretiskt. Man har varken kraft, ekonomi eller kunskap att utföra det i praktiken.
Även grundskoledirektör Anders Malmquist ser bekymmer med det fria skolvalet. Den etablerade skolforskningen visar att systemet leder till ökad segregation.
– Hade man utgått från ett mer blandat samhälle så hade det inte varit några problem. Men i dag handlar det snarare om att välja bort ett utsatt område. Det är positivt för de elever som kan göra aktiva val. Kvar är elever som befinner sig i ett socialt utanförskap.
”En eller två av tio elever får godkänt”
Inom Malmö stad försöker man jobba kompensatoriskt, bland annat genom att se till att skolor i utsatta områden får bättre resurser och fler lärare.
– Men detta handlar egentligen bara om att lindra symtomen; roten med bostadssegregeringen är svårare att komma åt. Det finns ingen enkel lösning – då hade vi valt den direkt, säger Anders Malmquist.
Rektor Jaklina Stankic säger sig dock inte ha upplevt det fria skolvalet som något negativt för just Lindängeskolan.
– Just på lågstadiet har runt tjugo barn slutat, och vi blir ju alltid lika ledsna när elever lämnar skolan. Men ofta finns det naturliga skäl, som att familjen ändå ska flytta. De flesta som bor här i området går hos oss.
Hon framhåller att Lindängeskolan fått positiv uppmärksamhet på senare tid och att det också finns barn från andra stadsdelar som söker sig hit.
Malin Harder delar dock inte den optimistiska bilden. Trots framgångar råder alltjämt stora skillnader mellan skolorna – det märks såväl i klassrummen som i elevernas avgångsbetyg. I de mest utsatta skolorna får bara en eller två av tio elever godkänt betyg i samtliga ämnen. I de bästa skolorna är förhållandet det omvända: nio av tio får godkänt.
– Med sådana siffror kan väl ingen påstå att vi har en jämlik skola!?
