– Om vi hade haft regeringsmakten så tror jag faktiskt att det skulle ha sett lite annorlunda ut. Hela sjukförsäkringssystemet och a-kassesystemet har gjort att kostnader har överförts på kommunen. Det har gjort att individerna har krympt som människor för man får känna att man har sämre värde, och kommunens pengar har krympt, säger hon.

Det är mycket riktigt så att hon kom till makten under en tid av finanskris och borgerligt nationellt styre. Men nog finns det kommunala beslut att fatta? 

– Om vi hade haft obegränsat med pengar så hade vi kunnat kompensera. Jag tycker ändå att den fördelningsmodell som har funnits så gott det har kunnat har varit ett försök till utjämnande mellan stadsdelar. Och det har varit ett system som varit utefter behov, inte individ. Det har ju varit den ständiga stridsfrågan mellan oss och borgarna sedan urminnes dagar, men jag tror att om alla hade fått lika mycket av den pengen så hade vi också haft ännu större klyftor i dag, säger hon.

I somras gick 98,2 procent av niorna på Nordlyckeskolan i Torslanda ut med godkända betyg i alla ämnen. På Bergsjöskolan var siffran bara 18,5 procent. Anneli Hulthén står fast vid att hon inte tror på en central skolnämnd, besluten ska fattas lokalt. Men situationen är, som Stefan Löfven skulle säga, inte okej.

– Detta är också rikspolitik men vi kanske inte skulle ha gått från noll till total liberalisering på hela friskolesystemet. Vi skulle ha reflekterat lite grann över både det fria skolvalet och närhetsprincipen. Det är inget du kan rulla tillbaka för då skulle folk bli vansinniga, men skolan var ju under min uppväxt den plats där du träffades oavsett bakgrund. Lägenhetsbarnen, radhusbarnen och villabarnen hamnade i samma klasser och vi hade ändå någon form av relation till varandra. I dag har vi inte de relationerna, vi har inte de platserna, säger hon. 

”Ebo har spätt på segregationen”

En annan faktor som hon menar hämmar stadens möjlighet att påverka sin sammansättning är ebo, eget boende. Det innebär att asylsökande får extra ersättning om de skaffar eget boende, vilket leder till att många bosätter sig hos eller nära sina tidigare landsmän. Det finns dem som menar att ebo leder till snabbare integrering, men Anneli Hulthén hade hellre sett att staten stod för en första boendelösning.

– Ebo har varit med och spätt på segregationen. I den diskussionen blir individens fria val på något sätt ett överklassproblem, för det är inte det som det handlar om. Vi ska försöka forma en stad och vi vill se så mycket jämlikhet som möjligt, men vi känner oss ganska redskapslösa när vi inte kan styra vart människor ska bo i den första fasen, säger hon.

Också skolan påverkas. Ungefär hälften av de ensamkommande barnen har en person de kan bo hos, och de flesta av dem hamnar i ansträngda områden. 

– Vi kan försöka streta emot och lägga en plan på att nytillkomna barn som inte har anknytning får gå någon annanstans, men Sjumilaskolan tillsammans med några skolor till bär ändå det tyngsta lasset. Vi svensketablerade kan välja någon helt annanstans –  och vi gör ju det också. Varje person som får en chans känner ganska naturligt mindre solidaritet med lokalsamhället än med sitt eget barn och gör allt för att det ska gå någon annanstans, säger hon.

Men detta är ju genomfört. Vad kan man göra åt det i dag?

– Jättebra fråga. Med de nytillkomna barnen försöker vi nu se till att hela staden tar ett ansvar, det är inte bara Sjumilaskolan som får ta stora klasser. Men ta centrum som exempel – de har två grundskolor kvar som är kommunala och vi kan inte placera på friskolorna. På Västra Hisingen kanske alla är kommunala och då blir det en ojämlikhet oavsett vad vi försöker med, säger hon.

Det finns exempel på kommunala försök att minska gapet. Elva skolor har fått extra stöd genom den sociala utvecklingsfonden. Anneli Hulthén konstaterar att det gett blandade resultat och framhåller rektorerna som viktiga för utvecklingen. Vidare pekar hon på gratis kollektivtrafik för barn, låga avgifter i Kulturskolan och för instrumenthyra och det klassiska musikprojektet El Sistema som tros ge positiva effekter utöver musicerande. Barnhälsoindex och ett hundratal utpekade åtgärder genom den så kallade Closing the gap-rapporten ska också hjälpa till. 

Under hösten har en annan utmaning samtidigt uppstått. 

Hur ska man klara att ta emot alla dem som söker asyl i en stad som redan är så delad som den är?

– Det har vi mejlkontakt och diskussioner om i stort sett dygnet runt för tillfället. Nu handlar det om att komma igenom vårt eget byråkratiska system och får byggt väldigt mycket mer än det vi redan har sagt. Vi får bygga modulbostäder och inte placera dem i de stadsdelar där vi känner att det redan är tungt. Att vi tänker igenom alla de misstag som vi eventuellt har begått förut när vi har tagit emot människor, säger hon.

Med Hulthén i spetsen undertecknade en rad ledande S-politiker i västsvenska kommuner en debattartikel om att kommunerna måste dela ansvaret och se de nya medborgarnas potential. Det var i september. Sedan kom de omtalade regeringsbesluten.

– Jag kan väl inte säga att jag klappade händerna för de beslut som togs... Det finns två risker med det vi gör nu. Att vi bara fokuserar på flyktingfrågan som ett problem. Och att vi tar musten ur och punkterar den otroliga känsla som det ändå var när så många ställde sig upp och sa att folk är välkomna. Sedan kan jag förstå att okej, vi kan behöva en paus. Men det är ett tungt beslut tycker jag. 

Bra samarbete

Hon konstaterar att kommunalanställda huggit i på andra områden än de är vana vid och pensionärer har återgått till arbete för att lösa situationen i Göteborg.

– Det känns som att vi fått till ett samarbete som vi nästan inte har haft innan för alla har sett att det är klart att vi ska hjälpas åt. Vi har varit jättesnabba på att öppna boenden när Migrationsverket så önskat och vi har försökt att avlasta Malmö i den mån vi kan. Det har varit jättetungt och frågar du våra socialsekreterare eller annan personal så bågnar de förmodligen – fast vi har klarat det! säger Anneli Hulthén som menar att det hela är en inställningsfråga.

– Segregation får inte bli synonymt med människor som flyr. Väldigt många människor som kommer nu har en utbildning och behöver inte alls vara segregerade om inte vi ser till att de blir det. Och segregation fanns ju när jag växte upp också, fast på ett annat sätt, säger hon. 

De senaste åren har kriminellt våld tagit liv och försatt människor i skräck. Det talas mycket om polisiära insatser, men vad kan staden göra bättre för att stoppa det? Anneli Hulthén pekar på resurser till fritidsaktiviteter, insatser för att skapa trygghet i områden och stöttning till föräldrar.

Har man börjat tillräckligt tidigt?

– Det kan jag inte svara på. Men vi måste se vad som händer runt omkring, med en ökad droghandel, trafficking, vapen och man måste ha någonstans att avsätta sina produkter. När den typen av aktiviteter ökar måste gäng eller unga rekryteras för att delta i själva handeln. Att tro att vi i Göteborg är en liten isolerad ö som inte påverkas av allting som händer utanför blir lite dumt. Det går ju nästan att räkna ut var vapnen kommer ifrån och att det blir dödligare våld när man skjuter varandra är också ganska lätt uträknat. Och ibland bråkar man om skitsaker, men ofta är det om vem som ska ha vilken marknad i stan och den upprätthålls ju av någon, det är ju någon som köper, säger hon. 

Att förebyggande arbete med barn och unga räcker tror hon inte heller, samhällsproblemet är för omfattande. 

– Du måste ha allt det andra också – hårdare vapenlagar, tuffare straff för dem som skjuter och bättre kontroll vid tullen. Kan man stoppa en bro kanske vi kunde stoppa dem som smugglar vapen den vägen också? säger hon.

Stadsplaneringsmässigt dras staden med otidsenliga avstånd där 50- och 60-talens satelliter inte kopplats samman och lämnat hål, som man nu vill fylla. Entusiastiskt pekar hon på såväl Frihamnen som Hammarkullen.

– På Gropens gård och Bredfjällsgatan har vi nu chans att göra mycket mer än vad som gjorts hittills. 

Andra änden av stan som verkligen är segregerad då – fler hyresrätter i Långedrag och Askim?

– Jättegärna! Men då är det ständiga problemet att vi oftast inte äger marken där. Det kommer några få hyres- och bostadsrätter i Skintebotrakten och lite på Askims torg om jag inte kommer ihåg fel. Vi får börja tänka på att vi ju kan växla mark också, säger hon. 

Ett område som blivit väldigt diskuterat är omgörningen av Kvillebäcken. 

Hur ser du på det i dag?

– Kanon!

Och kritiken om hur det genomfördes?

– Jag hör vad man säger och jag lyssnar seriöst på dem som pratar om att vi har gentrifierat. Å andra sidan så var delar av det bland de mest bedrövliga områden som fanns i Göteborg. Det var hög kriminalitet och socialsekreterare hörde av sig och sa att barn och ungdomar från flera stadsdelar åkte dit ner på kvällen och var i ganska ruffiga miljöer med svartklubbar. Det var inte tryggt och det fanns väldigt lite bostäder. Jag tycker att vi har gjort ett bra jobb där. Och du kommer alltid att få gentrifieringsdiskussionen när du tillför något nytt och framför allt byggande i en stadsdel som redan finns. 

När hon nu lämnar ordförandeskapet i kommunstyrelsen sitter hon kvar i Socialdemokraternas verkställande utskott och i kommunfullmäktige. Till och med i mars även i Stadshus AB:s styrelse och beroende på sin efterträdare i SKL:s styrelse tills vidare. Något nytt heltidsjobb har hon inte skrivit på för.

– Men jag har tackat ja till uppdrag i styrelsen i Stadsmissionen här i Göteborg, det ska bli jättekul.

Först väntar en två veckor lång intensivkurs. 

– Jag ska läsa spanska! Jag hamnar i Nerja, det är väldigt svenskt och nära Malaga. Jag tror halva Göteborg är där nere. Det låter inte klokt men jag har lovat att lära mig. När vi lämnade tillbaka textilierna i Peru så var det så pinsamt att inte kunna säga något på spanska. Och eftersom man blev hedersmedborgare i Lima så tyckte jag att det var schyst att säga att nästa gång jag kommer så lovar jag att jag kan prata lite spanska, säger hon och konstaterar att hon gärna vill resa till Kuba i framtiden.

Vad blir den största utmaningen för din efterträdare?

– Att kunna genomföra beslut över huvud taget är en utmaning. Att få alla delarna av Göteborg att gå ihop, att fortsätta minska klyftan med systematiskt arbete och inte tro att det finns några quick fix. Och att överleva hela byggperioden med Västsvenska paketet. Då tänker vi oftast på Västlänken, men det kommer att bli lika krångligt när vi stoppar ner Marieholmstunneln, eller bygger om Hisingsbron – lite stök blir det ju. Det finns lite kvar att göra. 

Anneli Hulthén om...

Sitt sätt att styra och skillnaden mot sin företrädare:

– Jag har delegerat av den enkla anledningen att man är ett lag i kommunstyrelsen. Jag har velat förändra bilden av att det är en som bestämmer för så är det inte, om det är någon som tror det. 

Korruptionen:

– När du kommer in i ett system i Sverige så tror du alltid att det är perfekt och att vi har allting på plats för vi är sådana i Sverige. Det fanns system i Göteborg som kanske var bra för 50 år sedan, men de var inte bra nu. I dag är öppenheten mycket större och det går inte att försöka gömma undan något. 

Framtiden med det Västsvenska paketet: 

– Det kommer göra fruktansvärt mycket för hela regionen (...) Med tiden när vi blir lika moderna som Stockholm och Malmö och får tre stationer så kommer det att hända väldigt mycket saker runt de stationerna. Det kommer vara skitjobbigt fram tills dess, det kommer att grävas och folk kommer vara förbannade, men sedan, när det är klart, tror jag att det blir jättebra.

Klimatet och utsläpp av växthusgaser:

– I och med att vi satt det jättetuffa målet i klimatstrategin att vi ska ner från åtta ton till två ton per individ så har vi att göra. Det är klart att våra liv som vi lever i dag tär mer på planeten än de liv våra föräldrar levde. Bara köttkonsumtionen för 20 år sedan var mycket lägre än i dag.