Lena Padukova har just kommit hem från Svalbard och kan inte få nog av solen, utanför det röda huset med vita knutar med fåren runt hörnet. De norska skogskatterna stryker kring hennes bara fötter och på framsidan åker den kamouflagemålade robotgräsklipparen runt, runt. Idyllen, dit hon flyttade för ett år sedan, står i skarp kontrast till hennes andra liv.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Lena har alltid varit äventyrligt lagd och tillbringade mycket tid i naturen under uppväxten i Ryssland. Pappan kom från Sibirien, där familjen tillbringade somrarna med att fiska och plocka svamp. Som 13-åring kom Lena Padukova till Göteborg, efter att föräldrarna fått forskningskontrakt här. Läste gymnasiet på Hvitfeldska och tog examen i systemvetenskap. Men smet iväg så mycket hon kunde. Skrev magisteruppsats i Indien, flyttade till Norge. Karriären stod länge i fokus, som vd, managementkonsult och styrelseledamot. Tills hon fick nog en dag.
– En kompis berättade om sin plan att segla jorden runt och jag konfronterade honom och sa att du har ju pratat om det här i fem år. Varför är du fortfarande här? berättar Lena Padukova.
Vännen skyllde på att han inte hade någon besättningsmedlem.
– Då skakade jag hans hand och sa jag okej, jag hänger på.
Korsade Atlanten
Lena Padukova hade visserligen aldrig seglat förr, men tänkte att ”hur svårt kan det vara?”. Föräldrarna var helt förstörda. Alla skrek i kör att det var omöjligt. Men hon började gå kurser och tog skepparexamen. Och efter många turer bar det slutligen av. Hon och vännen seglade från Sverige till Skottland och de brittiska öarna, och sedan vidare till Spanien, Portugal och Medelhavet. Där beslöt sig Lena för att fortsätta på egen hand, som besättningsmedlem på andra båtar. Det tog en månad att korsa Atlanten. I Karibien köpte hon en båt ihop med en annan kompis och fortsatte som kapten, 27 år gammal. Totalt var hon ute i nästan två år och tog sig ända bort till en ö utanför Australien, där de tvingades lämna båten över orkansäsongen.
Lärde sig leva med rädslan
Att segla är tufft. De jobbade i fyra-timmarsskift, dygnet runt.
– Man måste vara beredd på att bli väckt mitt i natten efter tre timmars sömn för att ett segel måste justeras eller det har hänt någonting. Ofta måste saker ske väldigt fort och du kan inte säga att du behöver gå på dass eller ta på extra strumpor. Om man väntar för länge kan det vara livsfarligt.
Hon var rädd, men lärde sig att leva med rädslan.
– När man är ute på Nordsjön och båten börjar läcka och propelleraxeln börjar lossna och man vet att om man hamnar i vattnet så har man bara några minuter på sig att leva. Det finns inga räddningstjänster så långt ut till havs och så mycket som kan hända. Trillar man överbord så kanske man dras efter båten och drunknar direkt. Slår det en blixt i masten så dör alla omedelbart – i bästa fall. Man kan få blindtarmsinflammation ute till havs.
"Ta på dig dykarutrustning och kolla propelleraxeln i förväg. Operera bort blindtarmen om du är rädd för det."
Lena Padukova menar dock att de flesta risker går att mildra på ett eller annat sätt.
– Ta på dig dykarutrustning och kolla propelleraxeln i förväg. Operera bort blindtarmen om du är rädd för det. Ordna en åskfångare. I slutändan kommer det ändå finnas risker som inte går att ta bort. Det är som att man har döden med dig i cockpiten och man omfamnar den, säger hon.
Det svåraste ögonblicket på hennes egen strapats var under en nattlig åskstorm utanför Colombias kust.
– Vi hade motorhaveri, det var så mycket som var fel på en och samma gång. Blixtarna var tjocka som träd och slog omkring båten. Det värsta som kunde hända var att bli paralyserade av strömmen ifall blixten slog i masten, och ligga där när båten sjönk.
Det gick bra. Lena Padukova menar att det är mänskligt att känna rädsla, men att det gäller att analysera sina känslor.
– När the going gets tough får man tvivel. När man är full av adrenalin, trött och kall och inte vill befinna sig där. Då behöver man ta perspektiv - varför är jag rädd nu om jag inte var rädd förut?
Det är några av råden hon brukar ge sina klienter. Ett annat är att i förväg testa hur man funkar i jobbiga situationer.
Valde äventyrslivet
Efter tiden på sjön gick Lena Padukova tillbaka till att jobba inom IT och fortsatte med äventyren vid sidan av.
– Det var inte många oceaner kvar, så jag tänkte att nu tar jag mig uppåt.
Hon utbildade sig inom isklättring och alpinvandring. Började med fjällen i Skandinavien och fortsatte med Alperna och Europas högsta berg, Elbrus, på 5 642 meter, i Kaukasus.
– Klättring lämnar avtryck inom alla bitar i livet. Det som ser omöjligt ut är inte omöjligt, säger Lena Padukova, och fortsätter:
– Kvinnor inom IT- och managementbranschen får extra uppförsbacke på grund av kön. När jag bestiger berg får jag samma uppförsbacke som alla andra.
Till slut kom hon till en punkt då hon kunde välja att fortsätta med karriären eller bli professionell äventyrare. Hon beslöt sig för att testa vingarna. Sedan i våras har hon drivit egna bolaget Adrenalena och har, förutom de personliga strapatserna, lett äventyrsresor för andra och jobbat som coach och föreläsare. Till specialområdena hör Arktis, Kaukasus och Ryssland, dit hon även lotsar journalister vid behov, och agerar tolk och dörröppnare.
– Förr drog jag in jättemycket pengar och gjorde sedan av med jättemycket pengar. Allt gick till äventyren. Nu bestämde jag mig för att plus minus noll är gott nog.
"Worst case är att vi blir fast i Ryssland på grund av byråkrati och is. Best case är en arktisk jordenruntomsegling."
Seglar med 70-årig sjöman
Lenas Padukovas nästa långresa i juli går till Nordostpassagen, sjövägen norr om Skandinavien och Ryssland, som hon ska segla ihop med 70-åring sjöman som är gammal i gamet.
– Worst case är att vi blir fast i Ryssland på grund av byråkrati och is. Best case är en arktisk jordenruntomsegling. Allt handlar om väder och is, om det är för mycket så kommer men inte igenom.
Hon räknar med att vara borta i upp till två månader. Turen kommer att gå på runt 80 000 kronor. Redan i september börjar nysjöisen formas och då går det inte att fortsätta.
– Det kommer att vara jävligt tufft, på grund av vädret, isen och björnarna. Byråkratin kommer vara en stor faktor. Och det kommer att vara jättekallt och fuktigt hela tiden, man kan glömma varm dusch och personlig hygien.
Drivkraften är att utmana sina rädslor. Det är så man växer som människa, tycker Lena Padukova.
– Kärnan i coachningen är inte bara att tänka efter vad vi vill, utan att uppnå det och se att begränsningarna framförallt ligger inom oss själva.
Men ibland ligger de största utmaningarna kanske mer på det personlig planet.
– Jag är mindre rädd på de extrema expeditionerna än när det handlar om relationer, tillit och känslor, erkänner hon, och avslutar:
– Förr i tiden när jag var singel kunde jag bara släppa allt och göra livsfarliga grejer utan något som helst problem. Det är så lätt riskera livet när man inte har något att leva för.
