Vintern förra året. Fyra samtal på en dryg månad. Varje gång sjukhuspersonal som berättade att de hade henne hos sig, att hon levde och att hennes hjärta inte hade stannat den här gången heller. Hon hade varit medvetslös, slutat andas, men just nu levde hon. Fyra gånger i rad överlevde hon. Tack vare slumpen, tack vare att någon faktiskt hade hittat henne i tid och ringt ambulans. De där veckorna är jobbiga att tänka på, säger Robban Widell.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
– Jag kan förklara det med ord, men för den som inte har varit där, som inte har varit med om att ens dotter är så gott som död, kan inte förstå hur det känns.
Hans dotter Bim hade överdoserat heroin. Hon hade andra droger i kroppen också, men det var heroinet som gjorde att hon slutade andas. För Robban Widell och hans fru var överdoserna på sätt och vis ingen överraskning. Dottern har varit drogberoende i ungefär tio år. I perioder har det varit bättre, och hon har haft ett annat, mer vanligt liv. Tävlat i westernridning, intresserat sig för fågelskådning, nästan maniskt ägnat sig åt origami. Oavsett vad hon har gjort har hon gått in för det totalt. Samma sak med drogerna.
– Hon blir alltid oerhört duktig på det hon gör. När hon började intressera sig för droger så var det samma sak. Som 15-åring kunde hon alla substanser i alla droger och deras kemiska beteckningar och vilka som kunde paras ihop. Hon har alltid gjort allt på väldigt stort allvar, säger Robban Widell.
Planerar begravningen
Den senaste tiden har varit någorlunda stabil. Bim bor hemma hos sina föräldrar, och går ett så kallat subutexprogram för att bli drogfri. Samtidigt hänger känslan av maktlöshet och den ständiga oron kvar. En telefon som ringer kan fortfarande betyda det värsta.
– Som förälder är du chanslös. Världen finns där ute, vi kan inte skydda henne från den. Men på något märkligt sätt har det blivit vardag. De nästan omedvetna tankarna som finns i bakhuvudet, att vi redan har planerat vår dotters begravning. Vi vill våga hoppas att allt blir bra, ändå bär vi den känslan med oss, en slags beredskap.
Drömmen är att Bim ska bli drogfri. Men innan de har nått dit hoppas Robban på en förändring av svensk narkotikapolitik. Samtliga fyra gånger då Bim höll på att dö klarade hon sig förmodligen tack vare Naloxon. Det är ett preparat som antingen tas som nässpray eller injiceras, och som häver överdosen. Men för att den ska kunna rädda liv måste den som tagit överdos snabbt få preparatet – annars kan det vara för sent. Ändå är det i dag bara sjukvården som får ge Naloxon.
– Vi har haft ren tur. Hade inte vår dotter hittats i tid så hade hon inte levt idag, säger Robban Widell.
"Borde göras receptfritt"
I många andra länder, som i Kanada och Norge, delas Naloxon ut till de drogberoende själva. Även i Sverige förespråkar många en sådan modell. Nyligen ansökte landstingen i Skåne och Stockholm om att få skriva ut nässprej med Naloxon till narkotikaberoende, men nu har Läkemedelsverket sagt nej. I sitt beslut skriver de att den nuvarande lagstiftningen gör att det inte går. Bland annat eftersom medicinen förmedlas vidare till en tredje okänd part – den som har tagit en överdos kan ju inte ge sprejen till sig själv.
Robban Widell har liten förståelse för den förklaringen. Naloxon är helt ofarligt, och kan inte användas för missbruk. Därför borde det inte spela någon roll vem som hanterar det, menar han. Mikaela Hildebrand, folkhälsovetare och redaktör för den nya antologin Dogmer som dödar – vägval för svensk narkotikapolitik, håller med.
– Naloxon borde göras receptfritt. Det handlar om en livräddande insats, säger hon.
Nolltolerans ger problem
Mikaela Hildebrand menar att synen på Naloxon på sätt och vis är en typisk konsekvens av svensk narkotikapolitik. Visionen om nolltolerans – att ingen ska hamna i ett missbruk – har lett till stelbenta regler. Åtgärder för dem som redan är i ett missbruk har inte prioriterats tillräckligt.
– I Sverige har man blundat för hur verkligheten ser ut. Man tror att man kan straffa bort narkotikaberoendet. Men det har lett helt fel, säger Mikaela Hildebrand.
Att narkotikadödligheten är den näst högsta i hela EU är ett bevis för det, menar hon. Socialstyrelsens senaste siffror från 2014 visar att nästan 800 personer dog av narkotikarelaterade orsaker det året. Överdoser ledde till 93 dödsfall per en miljon invånare. Samma siffra för hela EU är 18. Mikaela Hildebrand är övertygad om att Naloxon hade kunnat förhindra en betydande del av dödsfallen. Och även från politiskt håll verkar det nu finnas en vilja att se över regelverket. Socialutskottet vill skynda på en lagändring.
– Man måste undanröja de hinder som finns. Vi har en stor överdödlighet i Sverige bland missbrukare, och finns det nu ett preparat som kan rädda liv ska det så klart vara tillgängligt, säger Anna-Lena Sörensson (S), vice ordförande i Socialutskottet.
Minister ser över möjligheter
Folkhälsominister Gabriel Wikström har sagt att han ska se över vad det finns för möjligheter i vår. Robban Widell hoppas att han tar tag i frågan med en gång.
– Varenda dag det dröjer kan innebära att någon dör i onödan. För vår del hade varit en trygghet. Om vi visste att vår dotter hade Naloxon på sig, då skulle vi också veta att hennes chanser att överleva en överdos ökar betydligt.
