BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
– Ja, så var det ju. Även om det var lika många kvinnor som var ute och klistrade plakat och engagerade sig i olika frågor var det männen som dominerade, säger Iréne Matthis.
Vid den här tiden är hon själv ung och engagerad läkarstudent. Och hon är, trots att hon är kvinna, ordförande för den vänsterintellektuella organisationen Clarté.
– Det började med att jag fick ta över som ordförande i Stockholm, eftersom han som valts inte klarade uppdraget. Senare blev jag ordförande för riksorganisationen. Karin Boye var den enda kvinnan som haft uppdraget före mig.
Fick koka kaffe
Men trots att Iréne Matthis fick det prestigefyllda uppdraget stärktes snarast hennes övertygelse, det som blivit allt mer uppenbart, att kvinnor värderas annorlunda än män. Kvinnor begränsas, kvinnor har inte samma rättigheter.
– Jag var ordförande men det var ändå alltid jag som skulle koka kaffe. När jag gifte mig 1960 blev det jag som lagade mat, trots att vi båda läste medicin och var lika upptagna. Och det är bara några exempel av många sådana små detaljer som började lagra sig på hög.
Iréne Matthis började reagera på den privata erfarenheten. Hon läste på och blev allt mer engagerad i kvinnorättsfrågor. Men trots att en slags politisk medvetenhet präglade den vänsterrörelse hon själv var en del av, möttes hennes invändningar av ointresse. När hon under ett redaktionsmöte 1966 med den socialistiska tidskriften Zenit föreslog att de skulle publicera en uppmärksammad text av den brittiska feministen Juliet Mitchell, var reaktionen hos övriga redaktionsmedlemmar omedelbar.
– De reste sig upp och gick. Till och med min man och de två andra kvinnorna i redaktionen gick ut.
Bubblar under ytan
Men det fanns ändå fler som likt Iréne Matthis ville förändra situationen. Eva Moberg hade publicerat boken ”Kvinnans villkorliga frigivning”, Barbro Backberger släppte den feministiska stridsskriften ”Det förtryckta kvinnoidealet” och litteraturdocenten Karin Westman Berg höll könsrollsseminarier i Uppsala. Samtidigt går Gunilla Thorgren hemma och är arg. Arg för att samhället gör det omöjligt att vara ensamstående mamma. Arg för att hon och hennes barn inte räknas som familj. För att det inte går att kombinera ett yrkesliv med att vara ensamstående förälder.
– Det var ingen som pratade om det här. Männen var totalt ointresserade, även de som var engagerade i 68-rörelsen! Och det var knappast bättre bland de etablerade politikerna.
Så när Gunilla Thorgrens vän Louise Walldén frågar om hon vill följa med till en studiecirkel för att prata om kvinnofrågor är svaret givet. Gunilla Thorgren kände hopp. Här kunde hon få utlopp för sin frustration och tillsammans med andra jobba för en förändring. Samma hopp tändes hos Iréne Matthis när hon fick frågan om att vara med i det som kom att kallas Grupp 8.
– Jag hade just kommit hem från Brasilien där jag varit i ett år och väntade mitt andra barn när Gunnel Granlid ringde mig i maj 1968 och frågade om jag ville vara med. Då i början var vi bara ungefär åtta stycken, men det var en fantastisk känsla redan från start. Det kändes så viktigt, säger Iréne Matthis.
Stor uppslutning
Kvinnorna i Grupp 8 träffas regelbundet. De läser på, sammanställer fakta över hur kvinnans situation i Sverige faktiskt ser ut, och tar fram en programförklaring. I juni 1970 har de efter ivriga diskussioner bestämt sig för att öppna gruppen och bjuda in fler.
– Vi skrev affischer i A4 format med en text som var ungefär, ”Är du missnöjd med din situation, vill du ha förändring, kom till Stadsmuseet”. Aldrig hade vi kunnat vänta oss att det skulle leda till att så många kom! Salen var helt full. Vi blev alldeles häpna, säger Gunilla Thorgren.
Därefter växte Grupp 8. Mängder av lokalorganisationer bildas, och i april 1972 samlas drygt 1 000 personer för att demonstrera längs Stockholms gator på väg till Moderna museet, där Grupp 8 har satt upp utställningen Kvinnor. Grupp 8 både hörs och syns. Deras krav om fri abort, daghem åt alla och rätten till arbete går inte längre att ignorera. Men fortfarande finns ett motstånd från såväl vänstern som högern.
– Vi blev anklagade för att attackera hemmafruarna, för att vi tog ifrån barnen deras mödrar, för att vi splittrade vänstern. Från början fick vi inget som helst stöd från 68-vänstern, och hela fackföreningsrörelsen var emot oss eftersom de menade att fler kvinnor i arbete skulle sänka lönerna. Våra krav innebar en attack mot gamla mönster, säger Iréne Matthis.
Börjar få medhåll
Det nybildade kristdemokratiska partiet kallade dem mördare för att de vill legalisera abort, och de beskrevs som aggressiva, hysteriska manshatare. Men i takt med att Grupp 8 växte, började fler och fler hålla med dem.
– Orättvisorna var så uppenbara, så även de kvinnor som inte ville förknippas med oss stöttade ändå våra krav. De problem vi utgick från var sådant alla kunde känna igen sig i, säger Gunilla Thorgren.
Även männen på vänsterkanten började tona ner sin kritik. Och många av de krav Grupp 8 ställde blev så småningom verklighet.
– Det socialdemokratiska kvinnoförbundet hade ett program som till stora delar liknade vårt, och de hade stöd av Olof Palme. Men utan oss hade de antagligen inte fått igenom sitt program. Vi var många, högljudda och tuffa. Partiet hade fram till att vi började höras kunnat ignorera kvinnoförbundet, säger Gunilla Thorgren.
Både hon och Iréne Matthis menar att kvinnorörelsen förmodligen var de största vinnarna av de grupperingar som föddes då för 50 år sedan, 1968. Trots det uppenbara motståndet lyckades de skapa förändring.
