– Jag ville möta människorna bakom propagandan och förstå vad som driver dem, säger den norske filmaren på besök i Göteborg.
”Vad hände med Grekland?” frågar sig Håvard Bustnes berättarröst i inledningen av Golden Dawn Girls. ”För mig var det blåa himlar och stränder, vindsurfing och vänliga människor. Ett sommarparadis för en kille från kalla Norden. Men det är trubbel i paradiset.”
Den här artikeln kommer från Fria tidningen. Teckna en prenumeration och få tidningen direkt i din mejlbox varje tisdag- och torsdagskväll!
Håvard Bustnes var likt många i omvärlden chockad när det nynazistiska partiet Gyllene gryning stormade in i det grekiska parlamentet med sju procents stöd i valet år 2012. Hur kunde ett militant och rasideologiskt parti på den allra yttersta högerkanten gå från att ha knappt 20 000 anhängare till nästan 450 000 röster på blott tre år?
I jakt på svar begav sig Håvard Bustnes till Aten. Trots att Gyllene grynings aktivister är kända för att ta till våldsamheter mot oliktänkande och kritiska journalister dök han rakt in i getingboet.
– Jag fick vara väldigt försiktig och förstod att det var farligt. Jag letade febrilt efter en grekisk fotograf, men kunde inte hitta en enda lokal filmarbetare som ville jobba på inspelningen. Alla var rädda för att råka illa ut, berättar Bustnes för publiken efter premiärvisningen av filmen på Göteborg filmfestival i veckan.
– Jag var nog lite naiv när jag gav mig in i detta, hade jag vetat allt jag vet nu hade jag nog inte vågat göra filmen.
Inspirerar andra högerextremister
Det är så grått, blött och kallt som det bara kan vara en januaridag i Göteborg när jag möter upp Håvard Bustnes dagen efter visningen. Vi ses i en hotellbar på Avenyn, ett stenkast från den plats där hundratals nazister demonstrerade ett par månader tidigare. Nordiska motstånds¿rörelsen (NMR) är en av många högerextrema grupper i Europa och Nordamerika som tydligt inspirerats av Gyllene grynings framgångar.
Att ett öppet antisemitiskt och invandrarfientligt parti, vars ideologi bygger på konspirationsteorier som Sions vises protokoll och Den nya världsordningen, kan bli tredje största parti i ett västeuropeiskt land ger marginaliserade extremistorganisationer som NMR hopp om en framtid där även de kan ta plats i maktens korridorer.
Drar nytta av missnöje
Håvard Bustnes vill med filmen höja ett varningens finger för vad som kan hända i tider av ekonomisk härdsmälta och politiskt haveri.
– Grekland kan ses som ett skräckscenario för vad som händer när samhället fallerar och klyftorna växer. Vi har sett tidigare i historien hur ekonomiska kriser leder till ett syndabockstänk där marginaliserade grupper pekas ut som problemet. Folk är arga och vill skylla problemen på någon och då är invandrare och judar en enkel måltavla.
Gyllene gryning har varit skickliga på att utnyttja missnöjet och har framställt sig själva som de enda som försvarar vanliga greker mot de av EU påtvingade åtstramningarna och den utbredda korruptionen inom samhällseliten, menar Bustnes.
– De är väldigt högljudda i många av de frågor som grekerna är mest upprörda över just nu.
Filmens förklaringsmodell om Gyllene grynings framgångar är bitvis förenklad och Bustnes ställer fler frågor än han ger svar. Men syftet var inte att göra en politisk film, det är en film om människor, förklarar han.
– Jag hade så klart kunnat intervjua experter och haft med massa fakta och statistik, men det är en annan film. Jag ville möta människorna bakom propagandan och försöka förstå hur de tänker, vad de är som driver dem.
Flera fängslades
Att det är de kvinnliga partimedlemmarna som är i filmens fokus var till början en slump. Precis när filmarbetet inleddes fängslades ett 60-tal medlemmar anklagade för att driva en kriminell organisation. Alla partiets 18 parlamentariker – nästan alla män – satt häktade i väntan på rättegång för delaktighet i en rad grova brott, bland annat det uppmärksammade mordet på den antifascistiska hiphopartisten Pavlos Fyssas i september 2013.
När alla de ledande männen satt inlåsta fick deras fruar, döttrar och mödrar ta deras plats i rampljuset.
– Jag tyckte samtidigt att kvinnorna var mer intressanta. Sättet som de berättade sin historia på gjorde mig väldigt nyfiken. De framställde männen som hjältar och jag ville förstå om de verkligen trodde på detta själva eller om de ljög för mig. Jag är nyfiken på hur vi bygger upp historier om oss själva, om vårt behov att göra oss själva till hjältar i våra egna liv.
Konservativ familjesyn
Gyllene gryning har en extremt konservativ syn på familjen där det är tydligt att männen bestämmer och kvinnornas roll är att avla så många barn som möjligt, förklarar han.
– De ska vara mammor och sköta om hemmet. Men samtidigt är många av dem högutbildade och moderna kvinnor, vilket i sig är en intressant paradox.
När männen fängslades tvingades kvinnorna ta en annan roll.
– De gick från att ha passiva biroller till att vara ledande aktivister och man kunde se hur de växte. På många sätt verkade de trivas med sina nya roll. Sedan släpptes männen och de återgick till att vara de stöttande kvinnorna i bakgrunden.
Nikolaos Michaloiakos i fokus
Filmens centrala gestalt är Ourania, ensamt barn till partiets grundare och obestridde ledare Nikolaos Michaloiakos.
”Jag är en soldat i Gyllene gryning precis som alla andra,” säger Ourania Michaloiakos när hon visar upp lägenhet i Aten. Vid sidan av universitetsstudierna i psykologi är 25-åriga Ourania invald i stadens fullmäktige där hon bland annat engagerat sig i kommittén för bortsprungna djur. ”Jag älskar vovvar och kissemissar” säger hon samtidigt som hon klär på sin chihuahua en gullig dräkt.
– Det är just den här dubbelhet som fascinerar mig, säger Håvard Bustnes och fortsätter:
– Hur de kan pendla mellan rollerna där de ena sekunden pratar som hjärntvättade maskiner till att i nästa ögonblick vara vanliga människor som lika gärna hade kunnat vara min syster eller farmor.
Fanns det inte en risk med att framställa dem i en positiv dager, att det blir en nazistisk propagandafilm?
– Jo, absolut. Och det var tydligt att de försökte ta kontroll över filmens narrativ och manipulera mig. Därför bestämde vi oss för att jag själv skulle medverka i filmen för att visa den ständigt pågående dragkampen mellan oss om vem som skulle styra berättelsen. Vi valde också att lyfta fram material som fångades mellan tagningarna när de under ett ögonblick tog av sig masken. Det var viktigt att visa på hur de försökte manipulera filmen och hur de ändrades när de trodde att kameran var avstängd.
Lyckades du med ditt mål att tränga igenom fasaden?
– Nej, det gick inte. Jag hoppades verkligen att jag kunde lära känna människorna bakom propagandan. Det är svårt att begripa hur Ourania kunde fortsätta förneka att hennes pappa är nazist när jag visar upp bilder på honom där han gör en Hitlerhälsning iklädd en brun uniform framför en tysk nazistflagga. Varför förnekar hon det när det är så uppenbart?
– Men jag hoppas att filmen hjälper folk att förstå lite mer, att fenomenet blir mer begripligt. Jag trodde att jag skulle möta skinheads som var väldigt annorlunda från mig själv. Det hade på ett sätt varit enklare att hantera. Men de är inte så annorlunda och det är det som skrämmer mig mest.
