– Jag minns hur mamma frågade sig vem hon kunde låna 200 kronor av nu den här gången. Hon skulle försörja tre barn och ofta gick det inte ihop, säger Annika Strandhäll.

Mamman blev sjukpensionär redan när Annika Strandhäll var sju-åtta år, efter att ha jobbat som barnskötare. De bodde i en lägenhet i Bergsjön i nordöstra Göteborg. Ett område inbäddat i grönska, där miljonprogrammets höghus sträcker sig upp över skogen. Ett område som idag kallas socialt utsatt. Arbetslösheten är hög, få har eftergymnasial utbildning. Ännu färre blir ministrar. Annika Strandhäll är ett undantag. Men när frågan om ministerposten kom från Stefan Löfven efter valet 2014 tvekade hon inte.

– En man som fått frågan hade nog inte tackat nej. Jag brukar tänka så. Kvinnor är ofta för snabba med att tacka nej.

Hoppas på en kvinna

Fem år som minister blev det. I höstas lämnade Annika Strandhäll sin post som socialminister, efter att hennes man sedan 19 år tillbaka dog. Han tog sitt liv. Tillsammans har de två döttrar, som hon har behövt fokusera på det här halvåret. Samtidigt har hon haft kvar sin plats i riksdagen, och när hon fick frågan om att bli Socialdemokraternas jämställdhetspolitiska talesperson var svaret på många sätt självklart. Både för att hon gärna följer sin princip om att inte tacka nej, men kanske mest för att hon säger sig brinna för jämställdhet.

– Jag hade resonerat en del med Stefan Löfven om vad en sådan roll skulle kunna innebära, och vad det är partiet behöver förstärka i sin jämställdhetspolitik. Vi hade samma bild av uppdraget, och med tanke på att jag sedan många år haft ett brinnande engagemang för jämställdhetsfrågorna kändes det självklart att tacka ja.

Vad kom ni fram till, på vilket sätt behöver Socialdemokraternas jämställdhetspolitik förstärkas?

– Till stor del handlar det om det grundläggande. Mäns våld mot kvinnor måste prioriteras. Vi måste kämpa för att kvinnor ska få samma möjligheter att bygga upp sitt eget liv som män har. Vår roll ska vara att ta bort hinder på vägen. Det är det vi socialdemokrater har kämpat för även historiskt genom att ta bort särbeskattning, genom utbyggnaden av barnomsorgen, genom föräldraförsäkringen. Vi måste påminna om vad vi har gjort, och samtidigt visa vad vi vill göra. För mig som feminist är det oerhört provocerade faktiskt att unga kvinnor tycker att V, MP eller Fi har bättre jämställdhetspolitik än vad vi har.

Vad tror du att det beror på?

– Det är kanske så att vi behöver bli bättre på att profilera oss i de här frågorna, vara mer offensiva.

Tror du att det spelar in att det finns en bild av Socialdemokraterna som ett gubbigt parti?

– Ja det tror jag verkligen. Det finns en sådan bild, och det är kanske inte så konstigt. Partiet är gammalt och ser vi historiskt har det ju funnits interna stridigheter där de som kämpar för jämställdhetspolitiska reformer ibland haft det ganska tufft. Samtidigt ska man komma ihåg att vi numer är ett uttalat feministiskt parti som bedriver en feministisk politik. Det är på riktigt.

Ni har heller inte haft en enda kvinnlig partiordförande, förutom Mona Sahlin.

– Nej, den dag det är aktuellt att byta partiledare hoppas jag att det finns många kvinnor som kan tänka sig att ställa upp.

Kan du vara en av dem?

– Nu är jag ju inte minister längre, men generellt, kvinnor behöver tacka ja till mer. Vi behöver tro på vår egen kraft och förmåga.

Kan du se dig själv som statsminister?

– Det är ingen plan jag har men det klart att det är en position som ger en fantastisk chans att kunna påverka. Förhoppningsvis får en kvinna chansen nästa gång, det är dags för det.

Ansvar för löneglapp

Annika Strandhäll tycker också att Socialdemokraterna behöver bli bättre på att ta itu med det hon ser som ett av de största hindren för ett jämställt samhälle – de låga lönerna i kvinnodominerade yrken. Inte minst är problemet stort i den offentliga sektorn.

– Ska vi vara ett feministiskt parti måste vi göra något åt detta. Vi som parti konstaterar att ett av de områden där det varit svårt att förbättra arbetsvillkoren och få upp lönerna är den offentliga sektorn, men det är ju vi själva som är arbetsgivare! Vi har jobbat för att få bort deltiderna och få upp lönerna i olika steg, men det går inte att blunda för att det inte är tillräckligt.

Hon kommer in på hur kvinnor drabbas genom livet. Lönediskrimineringen, den ofta bristfälliga arbetsmiljön, hur ansvaret för hem och barn fortfarande inte är jämställt, att allt sammantaget slutar i en pension som för många är svår att leva på. Och hur tufft det är för dem som har det sämst – sådana som hennes egen mamma, ensamstående kvinnor med låga löner eller sjukersättning.

– Det är klart att min bakgrund har präglat mig, både i min roll som socialförsäkringsminister och i mitt engagemang för jämställdhet.

Barndomshemmet var inte politiskt. Samtalen handlade inte om klassklyftor eller jämställdhet. Men uppväxten väckte ändå Annika Strandhälls politiska engagemang. Och också någon slags revanschlust.

– Osäkerheten det innebar att det aldrig fanns pengar hemma väckte en vilja av att påverka och förändra. Det fanns aldrig några krav på mig, lyckades man få ett jobb hade man prickat av det viktigaste på listan, men jag kände väl ändå att jag kunde ta mig längre än så.

”Burit hennes röst med mig”

Även farmodern i grannförorten Kortedala har haft stor betydelse i Annika Strandhälls liv. Ensamstående och kämpande också hon, med ett yrkesliv i köket på Sahlgrenska sjukhuset bakom sig. Men alltid med kraft över till människorna i sin närhet. För bara några dagar sedan blev hon en av alla dem som gått bort i Covid-19.

– Hon var otroligt klok, generös och omtänksam, och fanns alltid där när jag hade det tufft hemma. Hon var en av alla dessa fantastiska kvinnor vars röster vi sällan hör i samhällsdebatten. Men jag har alltid burit hennes röst med mig. När vi debatterat hur vi ska utforma den ekonomiska familjepolitiken, eller när vi diskuterat hur många hundralappar mer en viss förändring får för de fattigaste barnfamiljerna, då har jag tänkt på kvinnor i hennes situation.

Under din tid som socialförsäkringsminister skärptes ändå Försäkringskassans riktlinjer, sjukskrivningsdagarna skulle ner. Många vittnade om att de nekades ersättning. Hur går det ihop med din erfarenhet och ditt engagemang för de som lever på marginalerna?

– Det var extremt jobbigt när man såg hur en del saker kanske slog för hårt. Det är livsfarligt när det blir pinnjakt. Under slutet av mandatperioden försökte vi åtgärda det på olika sätt, men vi nådde inte riktigt fram. Jag hade önskat att vi också lyckats driva igenom en förändring av regelverket för att bli förtidspensionär. Det är alldeles för tufft. Det är ett av mina största misslyckanden under mandatperioden.