Efter ett år då kvinnojourens boende stått tomt, bestämde de sig i höstas för att lägga ner. Och sedan årsskiftet finns inte Partille kvinnojour längre.

– Det är jättetråkigt, vi vet ju att vi fortfarande behövs. Men vi såg tyvärr inget annat val än att stänga, säger Anki Bloom, som engagerat sig i jouren i tio år, och även är ordförande i den ideella föreningen Kvinnojourer i Väst.

För några år sedan var kvinnojourens rum konstant fullbelagda, men sedan slutade kommunernas socialtjänster att hänvisa kvinnor dit.

– Plötsligt tvärdog det bara.  Sannolikt beror det på att fler kommuner upphandlar skyddade boenden nu, och anlitar då privata aktörer istället, säger Anki Bloom.

Anlitar både privat och ideellt

Margareta Antonsson, socialchef i Partille, menar att de anlitar både privata och ideella jourer, men då i en annan kommun.

–  Ofta bedömer vi att den kvinna som behöver skydd inte bör befinna sig i sin hemkommun. Då är kvinnojouren i Partille inte ett alternativ. Tidigare hade vi mer av ett samarbete med  Partille kvinnojour, säger hon.

Varför samarbetet har förändrats kan hon inte riktigt förklara. Men hon menar att det är beklagligt att kvinnojouren tvingas stänga.

– De har ju erbjudit mycket mer än tak över huvudet, så på så sätt hade vi önskat att de varit kvar. Samtidigt är det viktigt att veta att kvinnor i Partille som behöver hjälp får det eftersom vi använder kvinnojourer i andra kommuner, säger hon.

”Tragiskt”

Att erbjuda boende till kvinnor som behöver det har bara varit en del av Partille kvinnojours verksamhet – i övrigt har arbetet bland annat handlat om att ge samtalsstöd och följa med kvinnorna på möten. Ekonomin har dock varit beroende av den ersättning jouren får för kvinnor som bor hos dem. Utan boende blev det för tufft att driva jouren vidare.

– Det är tragiskt att det skulle sluta så här. Framförallt för de kvinnor som hade behövt vårt stöd. Vi har lång erfarenhet av att stötta kvinnor, vi har ett kontaktnät, vi vet vad som behövs för de här utsatta kvinnorna, säger Anki Bloom.

Flera andra ideella kvinnojourer har liknande problem – boenden står tomma. Även i Ale gjorde det att kvinnojouren fick lägga ner. Enligt Alva kvinnojour, som jouren hette, berodde det på att kommunerna i närheten börjat upphandla skyddat boende, och då skrivit avtal med privata aktörer. I upphandlingarna ställs ofta krav på till exempel dygnet-runt-personal och en viss säkerhetsstandard på boendena. Något som gör att de ideella jourerna sällan kan konkurrera. Som en protest mot upphandlingarna har Roks, riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige, dessutom tagit beslutet att medlemsjourerna inte ska delta i upphandlingar. Anki Bloom är rädd att stor kompetens går förlorad när de ideella jourerna anlitas allt mindre.

– Vi har själva haft kvinnor som blivit placerade på privata boenden och som ringt till oss och varit förtvivlade, som sagt att det bara är en förvaringsplats. Vi med lång erfarenhet av jourarbetet jobbar ju inte så, vi vet att det behövs väldigt mycket mer än en säker byggnad för att kvinnor ska kunna komma tillbaka och få ett bra liv, säger hon.

Kommuner har låg kunskap

Jenny Westerstrand, ordförande för Roks, är orolig också hon. Den kvinnojoursverksamhet som i 40 år till stor del bestått av ideellt engagemang, och där mängder av kunskap har byggts upp, riskerar att försvinna, menar hon.

– Vi ser fler upphandlingar, fler privata aktörer som ger sig in i det här och erbjuder boende, men inte allt det andra som ideella kvinnojourer gör. Samtidigt märker vi att många kommuner har skrämmande låg kunskap om mäns våld mot kvinnor. Jag är allvarligt oroad över utvecklingen. Får det här fortsätta är jag rädd att den rörelse som i 40 år har funnits för utsatta kvinnor, som har skjutit in tankar och idéer som lett till den vassaste lagstiftningen i världen vad gäller mäns våld mot kvinnor, kommer rasa, säger hon.

Om ett förslag från arbetsmarknadsdepartementet som las i somras går igenom, lär ännu fler kommuner upphandla skyddade boenden. Enligt förslaget ska skyddade boenden ses som en ekonomisk verksamhet – vilket innebär att boendena ska upphandlas.

– Det skapas en marknad kring våldsutsatta kvinnor. Istället för att se till kvinnorna och barnens behov, blir det viktiga att uppfylla ett antal regler för att kunna vinna en upphandling. De privata aktörer som vinner upphandlingen ska tjäna pengar, det klart att det påverkar vilket stöd de kan ge, säger Jenny Westerstrand.

Nya krav

Även i Motala har kommunernas förändrade inställning märkts av. Josephine Diffner, vice ordförande i Motala kvinnojour, menar att numer kräver kommunerna dygnet-runt-personal och så kallat skalskydd – att fönster och dörrar har en viss säkerhetsstandard. Det har gjort att jourens nyrenoverade boende stått tomt i nästan ett år.

– Det är krav som inte funnits innan. Vi kvinnojourer har alltid arbetat med en lågtröskelverksamhet. Våra skyddade boenden är till för alla kvinnor som är utsatta eller hotade av en man. Vi upplever att våldet och hoten behöver vara grövre för att en placering ska ske, och därför har man börjat kräva annan yttre säkerhet, säger hon.

Saknar kunskap

Josephine Diffner menar att det tyder på att de som placerar kvinnorna inte har kunskap om våldet och vilka insatser som behövs. Något som riskerar att gå ut över kvinnorna.

– Jag är rädd att många av de kvinnor som tidigare fick bo hos oss, kvinnor som behöver skydd och stöd nu tvingas stanna kvar i våldet. Och de som ändå får en placering på något av de här privata boendena riskerar att gå miste om det viktiga stöd vi jourer kunnat ge, som handlar om att bygga upp kvinnorna igen, så att de kan återta sitt livsutrymme, säger hon.

Både hon, Anki Bloom och Jenny Westerstrand befarar att marknadsanpassningen också kommer göra att vissa mindre seriösa aktörer ger sig in i branschen. Något som redan har hänt – Dagens ETC avslöjade i våras att personerna bakom ett av de bolag som vann upphandlingen om skyddade boenden i sex Stockholmskommuner, tidigare straffats för ekonomisk brottslighet, drivit hem för ensamkommande utan tillstånd, och dessutom åtalats för att ha misshandlat sina egna barn.