”Medan männen har haft tid att skriva sin och Miljöpartiets historia har kvinnorna varit upptagna med vardagsbestyr och barnuppfostran”. Så beskrivs det av Eva Bovin, partiets allra första sammankallande och viss mån partiledare, i den bok som Monika Aune och dåvarande partikollegan Katarina Folkeson bestämde sig för att göra själva. 

– Vi ville undersöka hur det stod till med jämställdheten egentligen, säger Monika Aune. 

Sju kvinnor som på olika sätt spelat roll under partiets första tid intervjuades. ”I första ledet – De gröna kvinnorna som banade vägen”, släpptes i samband med Miljöpartiets kongress i höstas. Och förutom att de delar erfarenheten av att ha bollat engagemanget med att ta hand om familjen, av att hålla partimöten i köket samtidigt som barnen ska matas eller nattas, så berättar de också om att ha blivit hårt åtgångna just för att de är kvinnor. 

– De tidiga språkrören Marianne Samuelsson och Eva Goës blev båda utdefinierade som kvinnor av pressen. Deras pressmeddelanden noterades inte, men när det manliga språkröret tog samma text och skrev under med sitt namn publicerades det, säger Monika Aune.

Porträtterades som gås

Eva Goës, som var språkrör under 80-talet, fick utstå både kritik och hån för att hon ansågs vara annorlunda i den rådande politiska verkligheten. Hon ville lyfta fram de mjuka värdena och barnen, sjunga på valmöten och tala om fred. 

– I Härnösand där hon bodde drevs det en kampanj mot henne där det sattes upp affischer som anspelade på hennes namn och där hon porträtterades som en gås, berättar Katarina Folkeson. 

Även internt i partiet mötte Eva Goës motstånd. Hon var språkrör tillsammans med Birger Schlaug och när hon skulle väljas om ställde han ett ultimatum. Hon skulle ersättas, annars skulle han själv dra tillbaka sin kandidatur.

– Hon var hela tiden ifrågasatt. Men det var aldrig något snack om ifall Birger skulle få fortsätta. Han var stjärnan, säger Katarina Folkeson. 

Birger Schlaug ville istället ha Åsa Domeij vid sin sida. Hon ställdes mot Eva Goës i språkrörsvalet 1987. Åsa Domeij berättar själv i boken om hur debatten på kongressen kom att handla om vem som var mest kvinnlig av de två kandidaterna. 

”En argumentationslinje var att det manliga språkröret skulle vara jättemanligt och Birger Schlaug var ju så manlig, tyckte man, med hans skägg och så. Och vad gällde det kvinnliga språkröret så sa man att Eva Goës är så kvinnlig för hon har fött sex barn. Eva är mycket kvinnligare än Åsa så Eva är det perfekta kvinnliga språkröret.”

Kvinnligheten ifrågasattes alltså hos båda kandidaterna. Det kunde vara både för mycket och för lite. Eva Goës blev omvald 1987, men förlorade 1992 när Birger Schlaug skulle väljas igen och vägrade ha henne som språkrörskollega. Åsa Domeij blev aldrig språkrör. 

– Genom partiets historia har ett antal kvinnliga språkrör valts som ett komplement till mannen, säger Monika Aune. 

”Mina citat - Birgers bild”

Marianne Samuelsson, som värvades till Miljöpartiet när hon tog strid mot planerna på en avfallsplats för atomsopor i närheten av hennes hem utanför Vårgårda, tog över som språkrör under 90-talet. Även hennes pressmeddelanden och debattartiklar ignorerades men publicerades om de undertecknades med Birger Schlaugs namn.

”Det hände att jag blev intervjuad och att texten sedan bildsattes med ett foto av Birger Schlaug”, berättar hon i boken. Då kom kritiken från medlemmarna att hon inte nådde ut tillräckligt. Även från kvinnor, trots att partiet redan från börjat byggt upp strukturer för att stärka kvinnor. 

”Det är ibland svårt att leva som man lär”, konstaterar Marianne Samuelsson i boken.

– Kvinnorna i toppskiktet stöttade inte varandra. Man förhöll sig till makten och makten fanns hos männen. Det var ett rationellt beteende, säger Monika Aune. 

Redan från början fanns ändå en idé om jämställdhet i Miljöpartiet. Listorna skulle varvas med varannan kvinna varannan man och minst 40 procent av vardera kön skulle vara representerat i politiska organ. Det har ändå gjort att Miljöpartiet varit annorlunda än andra partier, tror Katarina Folkeson.

– Många har nog gått med i partiet just eftersom jämställdhet har varit en viktig fråga. I andra partier har andra politiska frågor varit de viktiga.

Men partiet har slipats i kanterna och blivit allt mer likt de andra partierna i sin struktur. 

– Är man inne i politiken så vet man att det handlar om makt. Det handlar om viktiga positioner. Och ju längre upp man kommer desto färre blir platserna att bråka om, säger Katarina Folkeson som själv har lämnat politiken och Miljöpartiet. 

Manligt ledarskap ingen snackis

Då är vi framme vid nutiden. Miljöpartiet har gått igenom en turbulent tid. Kvinnliga språkröret Märta Stenevi har avgått efter en tids sjukskrivning. Hennes ledarskap har ifrågasatts och inför valet av det manliga språkröret Daniel Helldén gick ryktet att Stenevi inte ville ha honom som parhäst. Men Helldén valdes och Stenevi lämnar. Upprepar sig historien? Har kvinnorna fortfarande inte nått halva makten?

– Det ser ju likadant ut som när Goës fick backa. Men jag vill ändå säga att jag vet ingenting om det här med Daniel Helldén och Märta Stenevi, säger Katarina Folkeson. 

Men hon är övertygad om att en del av förklaringen till att Märta Stenevi lämnar finns i att hon är just kvinna. 

– Det handlar om de klassiska könsrollerna. Märta Stenevi får kritik för att man tycker att hon har en tuff ledarstil. Det skulle inte vara en sådan snackis om det var en man. Jag tror att man förväntar sig, precis som i alla andra delar av samhället, att en kvinna ska leda väldigt mjukt. 

Monika Aune håller med. 

– I alla organisationer där det finns starka kvinnor som ledare brukar sådana här saker uppstå. Ett internt krypskytte där man försöker sänka ledaren. Har det funnits ett internt krypskytte mot vårt språkrör i vårt parti så känner jag mig otroligt besviken. Min uppfattning är att ett språkrörs uppgift inte i första hand är att leda kansliet, det är att jobba externt och föra ut vår politik.

Risk för manfall

Varken Katarina Folkeson eller Monika Aune vill säga att Miljöpartiet är jämställt idag. Monika Aune, som fortfarande har förtroendeuppdrag, är bekymrad över att det verkar som att männen håller på att försvinna ur partiet. 

– Man kan se det på arbetsmarknaden, i organisationer och i samhället. När kvinnorna kommer in och det börjar bli jämställt, i samma stund börjar männen sakta men säkert förflytta sig därifrån. Det vore bra om vi i Miljöpartiet funderade på hur vi ska behålla den starka ställning vi har haft som Sveriges mest jämställda parti. Det var vi som öppnade dörren för kvinnorna. Vi började med kvotering och fick andra partier att följa efter.