– Nej, rädisorna får du för de är över sedan i går. Du ser här att blasten är lite tråkig, men lägg dem bara i lite kallt vatten, säger Gun-Britt Johansson och packar ner rädisorna i en påse.
Några farbröder solar sig på en bänk en bit bort och lekplatsen på Kvilletorget är full av barn. Klockan är halv tolv på lördagsförmiddagen och Gun-Britt håller öppet i ett par timmar till.
– Jag jobbar lika mycket som en vanlig arbetare gör på en vecka, konstaterar Gun-Britt som jobbar torsdag till fredag, men långa dagar.
Andra handlare försvann
1961 tog hon och hennes man Alf över Johanssons gård i Björlanda, liksom torgplatsen. Då fanns det åtminstone åtta–nio stånd till på torget, i dag är det bara Gun-Britt kvar.
– 54 år… Jag odlar inte så mycket längre, men på sommaren har jag blommor och så säljer jag saltgurka som jag lägger in. Min pojk har inte lust längre. Han är 67 år vet du och de vill ha sin frihet, säger hon och sorterar bland äggen.
Det flesta varor har hon köpt på partihallarna, men som någon säger så vänder hon på varje paprika för att kontrollera kvaliteten och priserna är låga. Många kunder tar med sig egna äggkartonger att fylla. De flesta kunderna är stammisar och nästan alla är pensionärer.
– Vi är barndomskamrater, säger Gun-Britt om George Trölsegård som just lämnat över sin lilla handlingslista, och en kaka i bageripåse till Gun-Britts kaffe.
De talar om att han ska hem och byta om för att gå på en konfirmation. Och om en gammal bekant vars aska ska spridas i havet under dagen. De flesta kunderna och de som handlar mest bor inte i Kville utan kommer från andra delar av Hisingen, centrum eller ända från Frölunda.
– På fredag morra’ kommer de och så står de här och pratar. Kommer du ihåg det eller det och kommer du ihåg när vi gick i skolan. Och så är de 80 år allihopa, säger Gun-Britt och ler.
”Aldrig slängt någonting”
En av de lite yngre kunderna som handlar varje vecka är Marika Lyon.
– Hon har mycket färskare varor än i butikerna. Jag har aldrig slängt någonting jag har köpt av Gun-Britt, det hinner aldrig bli dåligt innan nästa helg. Och så har hon bättre priser än i butikerna, säger Marika Lyon som också brukar hjälpa till att packa ihop de tunga bordsskivorna när dagen är slut.
En änkeman i Backa hjälper henne att packa upp på fredagsmorgonen.
– Jag har besvär med ryggen men jag bär ju flera hundra kilo, fast i femkilossäckar, varje dag när jag är här, säger Gun-Britt när kommersen lugnat ner sig en stund.
Gravid som 17-åring
Det finns mycket tid för att tala minnen över backarna med äpplen, apelsiner och de små färskpotatisarna. Alf dog när Gun-Britt var 49 år. Varje vecka, utan undantag, går hon till kyrkogården och sköter sin ungdomskärleks grav. Hon fann en ny sambo, men även han har gått bort.
– Jag var bara 17 år när jag blev gravid. Jag minns än i dag när mamma skulle berätta det för pappa. Han stannade upp i trappan och vände sig om. Han sa: “Och jag som hade tänkt göra ett stort kyrkbröllop för dig.” Jag var hans allt, jag var enda tösen. Men det gick ju inte då för jag skulle ju få barn och då fick man inte gå in i kyrkan. Utan vi fick gå till prästgården och viga oss. Men pappa ordnade ändå bröllopsfest i tre dagar, säger hon.
Hon var 30 år när hon sedan tog över gården från sin far. Och hon bor kvar ännu.
Sonen Kent Johansson och hans fru Marja Johansson kommer förbi på Kvilletorget. De pratar lite och får ett referat av dagen som gått innan de ger sig av för att titta på löparna som strax ska börja springa Göteborgsvarvet.
”Skulle inte kunna gå i pension”
Blomkålen och jordgubbarna är slut. Det är svårt att veta hur mycket som går åt på lördagar; fredagar är den bästa försäljningen. Försäljningen är mycket mindre nu än förr men att, som sonen, sluta jobba finns inte på kartan.
– Jag skulle inte kunna gå i pension. Bara gå hemma ensam på gården, nej gode Gud. Jag har detta att se framemot, att prata med mina kunder. De är mina kompisar.
