Som den lojala tjänsteman han är drar sig Kumlaanstaltens chef Jacques Mwepu för att betygsätta Tidöavtalet. Men bland förslagen om skärpta straff och mer repression finns också ett löfte om en kraftig expansion av Kriminalvårdens verksamhet. Det löftet får tummen upp av Mwepu.
– Jag är tacksam över att man talar om hela kedjan från utredare och domstolar till påföljder. Man inser att man inte kan öka polisens kapacitet utan att tänka på oss i Kriminalvården, säger han.
När fler ska låsas in på längre tid är behovet av fler platser skriande, enligt Jacques Mwepu. Kumlaanstalten har idag 517 intagna på 432 platser. Nästan en femtedel får dela på en tio kvadratmeter stor cell. Till toaletterna finns ingen dörr, enbart ett draperi.
”Trampar på avdelningen”
Konsekvenserna av överbeläggningen är många, menar Jacques Mwepu. Ett fängelse består inte bara av celler.
– Om vi inte har lokaler dit de intagna kan gå varje morgon och få struktur i vardagen går de och trampar på avdelningen, säger Jacques Mwepu.
Att hitta fysisk plats för sysselsättning, utbildning och programverksamhet är ett problem, att rekrytera rätt personal är ett annat. Den bild som finns av en allt mer hänsynslös kriminell värld hjälper inte till att locka anställda, konstaterar Jacques Mwepu.
– Med den debatt som förs är det inte så lätt att attrahera fler till oss.
Med trängseln följer också konflikter. Hot och våld har ökat, både intagna emellan och mot personalen.
– Vi får problem med att splittra olämpliga konstellationer. Det där kriget som pågår där ute flyttar in på anstalterna.
Med många intagna på liten yta blir det svårare att komma åt negativa ledare och bryta en kultur där våld ger makt, enligt Jacques Mwepu.
Sammantaget försämras förutsättningarna att lyckas med uppdraget att minska återfallen i brott.
– Vi behöver ha möjlighet att komma åt varje intagen individuellt i en lugn och stödjande miljö.
Sju av tio återfaller inte
Det är om detta Jacques Mwepu helst vill prata. Om innehållet i verksamheten, den kriminalvård som han menar är så framgångsrik. Till 70 procent framgångsrik, närmare bestämt. Sju av tio intagna återfaller nämligen inte i brott inom tre år efter att de friges från någon av Kriminalvårdens fängelser eller påbörjar en påföljd inom frivården.
Man kan ana att Jacques Mwepu finner ett visst nöje i att slänga ur sig den siffran.
– Folk tror inte att det stämmer, men det är baserat på gedigen statistisk uppföljning.
När det gäller de tyngst kriminella – spelar det då någon roll vad ni gör på anstalterna? Handlar det inte rent krasst att hålla dem borta från gatan?
– Det spelar jättestor roll vad vi gör med de intagna! Givetvis måste de inkapaciteras, sättas bakom lås och bom, när de är hos oss. Det måste understrykas. Men sedan då? Vill du bo granne med den som vi inte ha arbetat med, som bara blivit förvarad?
Ju bättre kriminalvård, desto färre brottsoffer, lyder Jacques Mwepus mantra. Men ska man fortsätta att lyckas – och lyckas bättre – måste också andra ta vid efter muck, menar Mwepu. Han talar om ett ”organisatoriskt mellanrum” där frigivna fångar lätt trillar ner när de kommer ut.
– Vi behöver skaka hand med alla andra samhällsaktörer. Bostadsbolag, kommuner, regioner, arbetsförmedling, socialtjänst och så vidare. Vi börjar bryta onda cirklar på anstalten, det behöver fortsätta ute i samhället.
Jacques Mwepu är varsam med orden. Tidöavtalets repressiva förslag tar han inte ställning till. Som det vistelseförbud som ska utredas. Om det genomförs ska den som avtjänat straff för grov brottslighet kunna förbjudas att vistas inom ett visst geografiskt område, i syfte att bryta upp kriminella strukturer där de fått fäste. Desto tydligare är Jacques Mwepu med sin förhoppning om lyhördhet från makthavarna när politiken ska genomföras. Den som beläggs med vistelseförbud måste få stöd av samhället, inpräntar han.
– Man behöver bli erbjuden bostad och sysselsättning på den nya orten.
Mammorna står kvar
Ett annat avsnitt i Tidöavtalet, som inte precis hör till de mer omstridda, handlar om insatser för att bryta nyrekryteringen. Här hoppas Jacques Mwepu på krafttag.
– Grovt kriminella profiterar på barnen, konstaterar han.
Receptet har han klart för sig: Föräldrar måste få stöd och engageras mer, innan det gått för långt. I praktiken oftast mammorna, enligt Jacques Mwepus erfarenhet av vilka anhöriga det är som vänt sig till honom under 25 år i Kriminalvården. Inte sällan är det de som står kvar när papporna och samhället svikit.
– Varför inte involvera mammorna mer i tidigt skede? Att stödja dem när barn börjar skolka eller på andra sätt avvika från samhällsnormer, innan de kommer till mig på anstalten.
Man ska jobba tillsammans med mammorna, inte tynga dem med mer ansvar än de redan har, manar han. När någon börjar skolka exempelvis, behöver man hjälpas åt från flera håll. Få riskfaktorer för kriminalitet väger så tungt som att misslyckas i skolan.
– Man måste absolut tvinga dem att vara i skolan, men hur gör du när du är ensamstående mamma och vårdbiträde? Då behöver vi jobba med socialarbetare, fritidsledare och andra.
