– Det är ett slitsamt yrke och det känns i både axlar och rygg. Men kroppen återhämtar sig – det är i själen det gör ont. Det finns så många människor som man har tvingats lämna, som har varit döende och som jag inte har haft tid att ta hand om. De ögonblicken kan man inte sudda ut, det får jag leva med.
Det dåliga samvetet
Det var till slut stressen som gjorde att hon fick nog, som för så många andra. Hon visste från början att vårdyrket innebar ett högt tempo, men hon var inte beredd på vad stressen skulle göra med tiden. Den tid som borde ha lagts på omvårdnad försvann bland krisande vårdplatser och i samband med det dök en annan stress upp: det dåliga samvetet.
– Det är samvetsstressen som gnager in i själen på en. Vi kan ge jättebra vård och vill göra det, men vi får inte möjligheten. Och det är det största problemet. Vi känner att vi inte räcker till och det går vi sönder av, säger Monika Djurner.
När hon var nyutexaminerad i början på 2000-talet hade Monika Djurner sju patienter och hennes arbetstimmar sträckte sig mellan kvälls- och dagspass. Nu är tio patienter per sjuksköterska en självklarhet och det är ett krav att du ska kunna arbeta alla timmar på dygnet.
– Jag hade aldrig orkat arbeta som sjuksköterska i dag så som villkoren ser ut. Men jag vill ge dem som ska dit en sådan bra grund som möjligt. För det är världens bästa yrke, under rätt förutsättningar, säger hon.
Monika Djurner arbetar numera som vårdlärare och är engagerad i Vänsterpartiet.
”Är i ens bakhuvud hela tiden”
Kajsa Ejeby tog sin examen som sjuksköterska i juni förra året. Att hon sökte sig till yrket berodde på det höga tempot.
Hur känns det att arbeta med ett yrke som du vet kan komma att förkorta ditt liv?
– Det är obehagligt. Det är ju i ens bakhuvud hela tiden. Man vet inte vad som händer i ens kropp. Bara för att jag psykiskt klarar av det här just nu är det inte säkert att min kropp egentligen gör det. Men samtidigt är det så otroligt kul. Och jag vet att jag kommer att sluta innan det knäcker mig.