Inte minst gäller oppositionens kritik bemötandet av USA:s nyinstallerade president. Under sina första veckor har president Trump sagt sig vilja expandera det amerikanska territoriet med Grönland, Gaza och Panamakanalen, lämnat WHO och Parisavtalet, infört sanktioner mot den Internationella brottmålsdomstolen (ICC) och lagt ner biståndsmyndigheten USAID – för att nämna ett axplock av de utspel som kan få långgående globala konsekvenser.

”Det är fascism vi ser”

När Donald Trump hotade ta över Grönland nöjde sig Sverige inledningsvis med skriftliga kommentarer från Utrikesdepartementet. Senare uttryckte statsministern sitt stöd till Danmark, men dröjsmålet var ett tecken på att regeringen var illa förberedd, anser Socialdemokraternas utrikespolitiska talesperson Morgan Johansson. Han understryker att det inte är läge att luta sig tillbaka.

– Det är inte sista utspelet vi ser, det kommer hålla på så här varenda vecka i fyra år.

Håkan Svenneling, Vänsterpartiets utrikespolitiska talesperson, ser en tendens inom högern att ta allt för lätt på innebörden av att Donald Trump nu leder USA.

– Man får inte tro att det blir någon sorts Trump light. Många högermänniskor resonerar ”Trump är konservativ och det är vi också, så det ska nog gå bra”, när det snarare är fascism vi ser i praktiken, säger han.

Sverige måste hjälpa ICC

Det krävs konkreta motåtgärder mot Trumps attacker mot internationella institutioner, anser Jacob Risberg, Miljöpartiets utrikespolitiska talesperson. Trump beslutade i torsdags om sanktioner mot ICC med sanktioner för att försvara Israels premiärminister Benjamin Netanyahu mot domstolen som utfärdat en arresteringsorder för krigsbrott i Gaza. 

Ett sätt att backa upp ICC kan vara att erbjuda teknologisk hjälp, anser Risberg. Han pekar på att domstolens arbete kan försvåras genom att tjänster från Microsoft och andra amerikanska företag inte blir tillgängliga om sanktioner införs.

– Vi behöver ett stärkt ICC, inte ett försvagat, säger Jacob Risberg och pekar på att antalet konflikter i världen är större än det varit sedan andra världskriget.

Ukraina går före FN?

När det gäller den fråga som dominerat svensk utrikespolitik de senaste åren – stödet till Ukraina – finns en stor samsyn mellan partierna. Ändå finns det fog för att påstå att skiljelinjerna i utrikespolitiken är ovanligt stora. Den prioritering som flitigt inpräntas av  både stats- och utrikesministern är att fokus ligger på närområdet och på svenska säkerhetsintressen. Nu skickas svensk trupp till Baltikum, medan engagemanget inom FN-systemet tonats ner.

– Just vi kan inte lösa världens problem, sa statsministern exempelvis när han talade på konferensen Folk och försvar i Sälen.

Att ta strid för en regelbaserad världsordning är helt avgörande.

Morgan Johansson anser att utrikespolitiken har gått från att vara aktiv och global till att bli passiv och regional kallar det en ”total missbedömning”, även ur ett snävt svenskt perspektiv. Inte minst mot bakgrund av attackerna på ICC och en världsordning byggd på internationell rätt.

– De stora problemen i världen är just globala. Att ta strid för en regelbaserad världsordning är helt avgörande för små och mellanstora länders säkerhet, säger Morgan Johansson.

Snarare borde man stärka sitt engagemang i afrikanska länder och det övriga globala syd för att bygga allianser som behövs för att försvara just den regelbaserade världsordningen, enligt Morgan Johansson.

– Risken är att länder som Kina och Ryssland håller sig framme istället. Det är ett stort strategiskt misstag som nu även USA gör.

Liberalernas utrikespolitiska talesperson Joar Forssell ser en en poäng med att prioritera närområdet, men anser att det finns"ideologiskt närområde" med likasinnade som går bortom geografin. Det kan handla om att stötta demokratiska krafter i Mellanöstern för att inte Irans inflytande ska växa och att bygga närmare relationer med asiatiska länder för att de inte ska knytas närmare Kina.

– Det är klart att då ligger det i vårt närområdes intresse att vi också engagerar oss i världen, säger Joar Forssell.

Strid om Israel-Palestina  

Som så många gånger förr väntas strid om relationerna till Israel och Palestina under onsdagens debatt. Håkan Svenneling vill se ett tydligare svenskt stöd för Palestina. Trumps utspel om att ta över Gaza och fördriva palestinierna därifrån understryker behovet av att Europa tar ansvar för återuppbyggnad av Gaza och för att skapa förutsättningar för en fredlig utveckling. 

– Man kan inte förlita sig på att USA blir en positiv kraft i fredsprocessen, EU och Sverige måste agera mycket mer självständigt i förhållande till USA.

Morgan Johansson noterar ökade attacker på Västbanken från bosättare under den bräckliga vapenvilan i Gaza och fruktar att Israel flyttar över kriget till Västbanken. Också han efterlyser ett starkare svenskt engagemang för Palestina. När S-regeringen tillträdde 2014 erkände Sverige Palestina som stat. Men när den palestinska utrikesministern nyligen besökte Sverige togs hon inte emot av Maria Malmer Stenergard.

– Kontakterna mellan den svenska regeringen och den palestinska staten förefaller alldeles för svaga, säger Morgan Johansson.

Joar Forssell instämmer i att det behövs goda relationer med den palestinska myndigheten. Men för att fred ska vara möjlig på sikt måste Hamas upphöra existera, anser han.

– Syftet med hela organisationen är att utrota Israel, då säger det sig självt att det inte går att upprätthålla en fred och en vapenvila för att Hamas kommer att bryta den.

Långsiktigt skulle en palestinsk stat slå undan grogrunden för Hamas, tror Joar Forssell.  Att Hamas och dess allierade nu är kraftigt försvagade innebär en möjlighet som nu måste tas tillvara, anser han. 

– Vi måste se till att de inte får nya vapen och inte får upp förmågan att bedriva krig igen. 

Glömt diplomatin

Kriget i Ukraina har motiverat såväl svenskt medlemskap i Nato som kraftfull upprustning av försvaret. Men samtidigt har fredsförebyggande arbete och diplomati glömts bort, anser Jacob Risberg och nämner ett nedlagt UD-nätverk för kvinnliga medlare som exempel. Sverige borde tvärtom öka sina ansträngningar att bidra till sådant som diplomati, demokratisering och fri press runt om i världen.

– När alla springer på samma boll och ökar militariseringen blir det en ond spiral som måste brytas någonstans. Det enda sättet att göra det är att minska konfliktnivån.