– Jag känner att det är för lite och för sent. De har fortfarande inte fattat vidden, säger Ingmari Pagenkemper, vd på Cirkus i Stockholm, som arrangerar konserter, teater, musikaler och shower, med en normalkapacitet på drygt 1 600 åskådare. 

– Vi som lever på att sälja ut våra ställen hjälps inte ett smack av det här. Om vi ska ha två meters avstånd mellan gästerna så skulle det innebära cirka 400 besökare. Det kan ingen leva på. De stora produktionerna, med musikaler och shower, räknar vi att vi behöver minst 600-800 gäster för att i längden någon gång kunna gå plus minus noll. Det kommer inte att hjälpa oss. Vi kommer att tappa tre fjärdedelar av våra gäster, men tvingas öka personalen jättemycket för att kunna garantera smittsäkra arrangemang. 

Att den långdragna publikbegränsningen slår extremt hårt mot kulturen, har otaliga kulturutövare vittnat om den senaste tiden. Cirkus är inget undantag.

– Vi har förlorat 100 procent av alla intäkter. Jag har behövt säga upp i princip hela driftpersonalen. Det är ett fåtal kvar som är permitterade. Huset har varit helt igenbommat, berättar Ingmari Pagenkemper.

Hon tror att detta kan få förödande konsekvenser på längre sikt.

– Många privatteatrar kommer att gå i konken, och de lär inte komma tillbaka utan det blir H&M istället. Och det är ett enormt kompetenstapp, framförallt bland alla de som arbetar bakom scenen. Tekniker, maskörer, scenografipersonal. Många har redan börjat leta sig till andra utbildningar, för de fattar att branschen är körd. 

Cirkus kommer sannolikt att överleva tack vare sina ”kulturgalna ägare”, bland annat Björn Ulvaeus, tror Ingmari Pagenkemper. Men det ser värre ut för många andra privata kulturaktörer.

– Vi kommer nog stå kvar, men bara tack vare våra ägare. Rent krasst så finns det ingen ekonomi. Och det scenariot gäller för de flesta andra i branschen. 

Det ekonomiska stöd som gått ut till kulturbranschen ska nu utökas med ytterligare 1,5 miljarder kronor. Pengar som är välkomna, men kommer för sent, menar Pagenkemper.

– Det borde kommit mycket tidigare. De borde haft en större lyhördhet för vad som krävs. Jag har full respekt och förståelse för att ingen har varit i den här situationen förut det är fine att det tar tid. Men bristen på engagemang och empati från regeringen har varit det värsta. Man borde haft en dialog med vår bransch mycket tidigare. Vi har bett om hjälp sedan i våras och det har varit en öronbedövande tystnad fram till för ungefär en månad sedan då det började komma igång med möten. Nu upplever jag att dialogen är igång och att vi har hittat ett gemensamt språk, men det borde ha skett redan i april, då hade vi kunnat rädda sommaren. Varför kan det vara tusentals på Gekås eller på stränderna, men vi teatrar får inte öppna. Jag förstår att det handlar om förordningar, men det är ändå fruktansvärt orättvist.