I Sverige råder det organbrist och många dör i väntan på nya organ, trots att en klar majoritet av den svenska befolkningen är positivt inställda till att donera sina organ efter sin död. Den nya lagen om organdonation ska underlätta för vården att ge så kallad organbevarande behandling till möjliga organdonatorer, efter att det tagits beslut om att patientens liv inte går att rädda och annan behandling avbrutits. Sådan behandling kan innebära intensivvård eller andra åtgärder för att bevara organens funktioner inför transplantation, med förhoppningen att det ska öka antalet möjliga donationer.
Lena Wahlberg är forskare i allmän rättslära med särskild inriktning mot medicinsk rätt vid Lunds universitet och har tillsammans med forskarkollegor engagerat sig för frågan. Hon är kritiskt till den lagen men motsätter sig inte behovet av en reglering.
– Vi är inte emot organbevarande behandling i sig. Problemet vi ser med förslaget är att många kommer att sakna faktisk möjlighet att tacka nej till sådan behandling, säger hon.
En okunskap om ämnet
Wahlberg menar att lagen i princip gör att man får ge organbevarande behandling på en människa så länge som man inte har någon anledning att tro att den här personen motsätter sig, till exempel om hen uttryckligen motsatt sig verbalt eller i skrift. Det blir problematiskt menar hon då det kan finnas en okunskap om ämnet eller språkbarriärer.
– Vi ser en risk att många människor, kanske de som inte har svenska som förstaspråk, inte kommer att känna till att organbevarande behandling överhuvudtaget existerar. Vet man inte att det existerar så har man ju ingen anledning att på förhand uttrycka att man inte vill ha det, säger Lena Wahlberg.
Lagen över 20 år gammal
Den ideella organisationen Mer Organdonation, Mod, har sedan 2012 jobbat med frågan kring organdonationer och har länge velat se fler möjligheter att donera organ.
– Den lag som finns nu är över 20 år gammal och är dessvärre otydlig och innehåller brister. Dessa brister leder till osäkerhet inom sjukvården och att många av de som är positiva till donation inte ges möjlighet att donera, säger Micaela Hamrin, intressepolitisk chef på Mod.
Informationsinsatser
Micaela Hamrin menar att organbevarande behandling egentligen bara är vanlig intensivvård. Den enda skillnaden är att den organbevarande behandlingen ges efter att läkare tagit beslut om att inte fortsätta vård då patientens skador är för svåra eller att patienten inte kommer att överleva.
– Jag vill också förtydliga att det i praktiken inte går att säga ja till organdonation, men inte vilja ta emot organbevarande behandling. Utan organbevarande behandling så kan det inte bli någon donation, säger Micaela Hamrin.
För Lena Wahlberg är en stor del av kritiken just att man inte ska ha möjligheten att påbörja en organbevarande behandling innan viljan är fastställd. Hon hade velat se en lag där regleringen är mindre ingripande, genom att till exempel tillåta att pågående behandling fortsätter medan man utreder viljan, men att man inte får påbörja en ny organbevarande behandling. Alternativt att man kombinerar lagen med informationsinsatser så att alla har möjlighet att känna till lagen.
Ett mycket utsatt läge
Mods Micaela Hamrin tror att lagen kommer att leda till allt fler som vill donera organ kommer kunna göra det, men forskaren Lena Wahlberg tror att lagen kan skada förtroende för donationsverksamhet.
– En person är i ett mycket utsatt läge när det bestämts att den livsuppehållande behandlingen ska avslutas. I det läget är det särskilt viktigt att personen inte behandlas instrumentellt utan att det säkerställs att personens vilja respekteras, säger Lena Wahlberg.
