–  Generellt är vi mer benägna att hjälpa andra som på något sätt står oss nära, kulturellt eller geografiskt. När vi dessutom befinner oss i en tid av nöd eller kris som hela tiden uppmärksammas så blir den mer påtaglig. Vi pratar om den, tänker på den, och blir då också mer benägna att hjälpa till, säger han.

Att många själva känner någon som har drabbats, eller i alla fall känner någon som är i en riskgrupp, gör att vi lättare kan relatera. Det gör att vi också att vi i högre grad än annars vill göra en insats.

– Den här pandemin kommer nära oss eftersom vi nog alla har äldre i vår närhet. Och inte bara det, vi riskerar också att bli sjuka själva även om vi inte tillhör någon riskgrupp.

Ständigt påminda

Men borde vi inte känna ett behov av att hjälpa till annars också, borde vi inte kunna relatera till äldre ensamma till exempel? Jo, vissa av oss gör det, menar Olof Johansson Stenman, men för de allra flesta av oss krävs det något utöver det vanliga för att vi verkligen ska erbjuda vår hjälp.

– Problem som finns runt oss ständigt, som att vissa har det svårt, är inget vi tänker på, för det är det normala. Nu är nyhetsrapporteringen extrem, och det påverkar folks mentalitet.

Arvid Erlandsson, docent i psykologi som forskar om hjälpande, håller med. En kris vi ständigt blir  påminda om engagerar vi oss i.

– Det finns alltid ett behov av hjälp i världen. I vanliga fall blir vi påminda om det genom olika välgörenhetsorganisationer som ringer oss eller stoppar oss på stan. Nu blir vi påminda konstant via media. Det är som att vi får indirekta förfrågningar om att ställa upp flera gånger om dagen. Då är det också en del av oss som gör det.

Så vilka är det som erbjuder sig som frivilliga, som ställer upp fast ingen egentligen kräver? Att generalisera är svårt, enligt Arvid Erlandsson. Personlighetstyp är oftare förklaringen än att personen skulle tillhöra en viss ålder, kön eller klass.

– Vissa söker mer eller mindre upp människor att hjälpa, det är som en del av deras identitet. Andra säger nej nästan oavsett hur stort behovet av hjälp är. Många är någonstans i mitten. De kanske donerar något vid jul, eller är månads­.givare. Sedan tycker de att de har gjort sitt.

Känner ansvar

Det finns dock studier som visar att kvinnor är något mer benägna att hjälpa än män, enligt Olof Johansson Stenman. De som har en positiv samhällssyn är också i högre grad villiga att hjälpa andra, än de som har en negativ syn. Även ens känsla av ansvar spelar in, säger Arvid Erlandsson. Och där går det att se vissa skillnader beroende på politisk tillhörighet.

– För de flesta är det ens familj som står en närmast, dem känner man ansvar att hjälpa. De som står lite mer åt vänster politiskt tenderar att ha en lite bredare ansvarscirkel.

Så är det känslan av ansvar som driver oss att hjälpa, eller gör vi det för att det får oss att må bra? Arvid Erlandsson menar att det är lite av en myt att vi mår bra av att hjälpa. Istället är det framförallt att vi aktiverar oss som får oss att må bra.

– Det beror förstås på vilket sätt vi hjälper. De allra flesta mår bra av att vara aktiva, särskilt tillsammans med andra. Men att hjälpa kan också innebära att du möter människor som har det svårt, att du ser mer lidande. Och det mår vi kanske inte så bra av.

Samtidigt är det kanske inte det som ska vara syftet med att hjälpa – att må bra.

– Hur vi mår av det borde inte spela så stor roll. Istället tänker jag att vi ska hjälpa för att det finns ett behov, för att andra människor behöver hjälpen. Förhoppningsvis kan vi komma ihåg det även när vi inte befinner oss i ett krisläge.

Alicia Fahlgren

Göteborg, hjälper riskgrupper att handla

– Jag har anmält mig frivillig och sagt att jag kan handla åt folk, men än så länge har ingen hört av sig. Däremot hjälpte jag en tant igår med rullator, som hade handlat tre tunga kassar. Jag och en till hjälpte henne hem. Hon borde ju inte ha handlat själv, men många har nog svårt för att be om hjälp. Då får man tvinga sig på dem lite. För mig känns det självklart att ställa upp. Jag är student, jag har fria tider, har cykel och kan röra mig. Det känns inte jobbigt alls att handla åt andra. Jag tror att det finns en rädsla hos många nu, som gör att vi blir snällare mot varandra. Alla känner själv någon gammal, det gör att det kommer lite närmre.

Tomas Jämtbäck

Stockholm, driver hjälpsajten Vi mot Corona tillsammans med Niklas Palmqvist

– Egentligen var det Niklas mamma som kom med idén om en tjänst där man kan matcha sådana som behöver hjälp med sådana som vill hjälpa. Niklas gjorde sidan på sin fritid och nu fungerar jag som någon slags marknadsförare. När han bad mig kändes det självklart, jag har själv inget jobb just nu, så då kan jag lika gärna lägga lite tid på något som kan vara till nytta. Det har blivit tydligt nu, hur viktigt det är att vi hjälps åt och bidrar med det vi kan. Att så många har folk i vår närhet som drabbas eller kan drabbas tror jag gör att man känner att man vill hjälpa till.

Maria Stenius

Eskilstuna, syr ansiktsmasker och skyddsvisir

– Min dotter jobbar inom vården och berättade att skyddsutrustningen började ta slut, så då tänkte jag att jag ju kan hjälpa till och sy. Jag jobbar som textillärare och hade det mesta materialet som behövs hemma. Nu har jag sytt en låda som jag har lämnat på barnavdelningen på centrallasarettet i Eskilstuna, men jag har inte hört något från dem, så tillsvidare avvaktar jag innan jag fortsätter. Behövs det så har jag gjort kanske 100 skyddsvisir också som nästan är klara. Kan jag ställa upp så är det klart att jag gör det känner jag.

Devansh Mehta

Göteborg, hjälper riskgrupper att handla

– Jag jobbar på Volvo lastvagnar och får just nu betald permittering, så då kändes det självklart att lägga tid på att hjälpa dom som behöver hjälp. I vanliga fall är jag volontär i ett projekt där vi organiserar fika för äldre som bor ensamma. Nu har jag hjälpt en av de äldre som jag annars brukar köra till fikat med att handla. Jag har också anmält mig i en Facebookgrupp och sagt att jag gärna hjälper andra som behöver det. Det är en väldigt speciell situation nu, och jag har min familj i Indien, så det finns inte så många andra som behöver min hjälp nu. Jag vill göra det jag kan.