Krisen som inte blev någon kris

– Nej, det var ingen kris, inte för samhället. För de enskilda människorna som tvingades fly är det förstås en kris men här har vardagen för de allra flesta Sundsvallsbor flutit på som vanligt. Visserligen fick elever ha sin idrottsundervisning på annan plats och föreningar fick sina träningar flyttade, men annars tror jag påverkan var försumbar, säger Ulla Näsman.

Hon är kommunens flyktingsamordnare, en tjänst som tillsattes i november förra året i samband med att de tre idrottshallarna ställdes i ordning som boenden.

– Det har inte medfört några större ansträngningar för samhället eller den kommunala organisationen att ta hand om flyktingarna som har kommit hit, konstaterar hon.

Många tragedier

Idrottshallarna har nu tömts och flyktingarna har flyttat vidare. En del till kommunens nya evakueringsboende i en före detta förskola, andra har spridits över hela landet. På ett personligt plan finns många tragedier och många av flyktingarna har också bott betydligt längre i gymnastiksalarna än de 3–7 dagar som var tänkt. 

– Vissa har bott över 60 dagar på Katrinelunds gymnastiksal vilket naturligtvis är mycket påfrestande. Många är barnfamiljer som har bott där under lång tid, säger Ulla Näsman.

Som situationen är just nu behövs inte de tillfälliga boendena i gymnastiksalarna. Men Ulla Näsman påpekar att man inte vet hur flyktingströmmarna kommer att förändras. Det kan komma en ny ”kris”.

– Då kommer vi att ha en bättre beredskap, vi har lärt oss mycket under de här månaderna. Det här var inget tillfälligt. Jag tror att vi kommer att titta tillbaka på hösten 2015 och säga att det var då som Europa och Sverige förändrades. Det här är en historisk händelse, säger Ulla Näsman.

Frågan är också hur vi tar emot alla de människor som redan finns här. I dag finns cirka 1 600 asylsökande i Sundsvall. Fakta är att de kanske kommer att bo i ett asylboende i upp till två år innan de får besked om de får uppehållstillstånd. 

– Det är en viktig fråga för framtiden hur vi ska jobba med integrationen under tiden man väntar. Att sitta i flera år på ett asylboende är ju destruktivt för alla. Samtidigt är det här människor som kan vara en stor tillgång för oss i Sverige, inte minst för oss i Norrland där vi bor glest. Här måste kommunen ta ett större ansvar, men även företag, frivilliga, föreningar, hela samhället måste bidra. 

Många vill hjälpa

Ulla Näsman har inte märkt någon rasism eller främlingsfientlighet i sitt uppdrag.

– Tvärtom, det är många som hör av sig och undrar hur de kan hjälpa till och vi har också många frivilliga och organisationer som har hjälpt till och gjort vardagen lite enklare för de som har kommit hit. 

Ulla Näsman har tidigare arbetat som kultur- och fritidschef och har ett tillfälligt uppdrag som flyktingsamordnare året ut. 

– Det bästa med jobbet är alla möten med dessa fantastiska, talangfulla och modiga människor. När jag träffar dem känns det så självklart att vi ska hjälpa till, säger hon.