BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Vi är på Svalbard – världens nordligaste boplats. I dag bor omkring 2 500 personer i öriket, varav de flesta i huvudorten Longyearbyen. Isbjörnarna är cirka 1 000 fler.
– Men det är så här jag vill ha det, leva nära naturen och det vilda, säger han.
Krille, som alla kallar honom, jobbar som kock, men det är hundspann och livet i vildmarken som är centralt för honom.
Han är född i Storlien för 30 år sedan och även om familjen flyttade tidigt till Stöde har kopplingen till fjällen varit stark, familjen hade renar och for ofta till fjälls.
– Jag tillbringade flera dagar i sträck på fjället redan som liten och jag har längtat tillbaka till att bo i fjällmiljö. Som vuxen har jag tillbringat massor av tid i Abisko. Tidvis har jag bott i en enkel fjällstuga där och maximalt träffat tre människor på ett halvår, berättar han.
Kör hundspann med turister
För snart två år sedan lämnade han kockjobbet på restaurang Invito i Sundsvall och bosatte sig i Longyearbyen. När han inte kockar jobbar han som hundspannsförare och guide. Utöver uppdraget som hundspannsförare satsar han även på annan guidning, som skoterturer och båtturer för turister och besökare.
Kristofer är även engagerad i Hjelpekorset som frivillig – han var med och grävde efter överlevande efter snöskredet i Longyearbyen den 19 december förra året.
– Vi blev själva evakuerade då. Huset vi bodde i var i riskzonen för nya skred, berättar han.
Som grädde på allt snömos har han utbildat sig till isbjörnsvakt.
– Då följer man med på expeditioner av olika slag för att säkra deltagarna från attacker. Alla har ju inte kunskap om hur man hanterar vapen, säger Kristofer som själv har jagat sedan barnsben.
Attacker förekommer
Just det där med vapen är lite speciellt på Svalbard. Många går beväpnade till vardags, även inne i byn. Isbjörnsattacker är inte direkt vanliga, men de förekommer. Liksom det faktiskt förekommer att en enstaka isbjörn kommer in till byn även om det är ute vid fjordarna de ses mest.
Oavsett var man möter sin björn gäller det att vara beredd. Inte på att skjuta för att döda – på Svalbard är man rädd om sina isbjörnar – utan för att i första hand skrämmas. Men hjälper inte ett skrämskott är det endast en välriktad kula som kan stoppa en anfallande best.
– Visst ska man ha respekt för alla vilda djur. Men då det gäller isbjörnar är det snäppet viktigare. De är oberäkneliga och kan anfalla utan minsta förvarning. Det måste man ha klart för sig och vara utrustad och utbildad för om man ska vistas i det vilda på Svalbard.
Att man dessutom måste vänja sig vid att dagen varar ett halvår i taget med strålande sol dygnet runt, och att natten likaså är ett halvår lång med totalt mörker från oktober till april är också något att ta i beaktande.
– Mörkerperioden kan vara tung, men det är faktiskt jobbigt när solen lyser 24 timmar om dygnet i ett halvår också.
Stor tolerans
Livet på Svalbard i dag är ändå rätt bekvämt, det finns de som bor i byn och aldrig lämnar den, och då är det som att bo i vilket samhälle som helst. Men flertalet som kommer hit gör det just för att det är en sådan utpost som det är och för att uppleva det som bara en sådan plats kan erbjuda.
– Det här är ju en isolerad plats på jorden. Ändå möter man så olika människor här på ett nära sätt. Man får höra deras historier och deras åsikter på nära håll. Och på något sätt är allt lättare att acceptera här – både människorna och det de står för, även om det inte stämmer överens med mig.
Så närhet och utsatthet skapar tolerans?
– Det finns något som kallas Svalbardmentalitet som innebär att alla hjälper alla, även en ovän...
Kristofer har en förkärlek till det han kallar det enkla livet. Som i fjällstugan i Abisko utan bekvämligheter och i total ensamhet.
– Där får man känna sig själv, ta reda på sina begränsningar och vad man klarar. Man öppnar sig för sig själv, på något vis, funderar han och fortsätter:
– Det är så okomplicerat, det livet.
För på Svalbard har han inte bara hittat hem, han har också mött kärleken i Therese från Östersund som delar hans stora intresse för hundar och ett liv nära naturen.
Svalbard är en ögrupp som ligger cirka 120 mil söder om Nordpolen. På dessa breddgrader har man bara en dag och en natt per år, solen går ned i slutet av oktober, sedan är det mörkt dygnet runt till i mitten av april då solen åter går upp.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Svalbard är en extremt extrem miljö där endast sten och vatten i olika former utgör landskapet. Här finns inga träd eller buskar, men en hel del örter och liknande. Det mesta som växer här blir aldrig högre än 10 cm. Det är en märkligt karg miljö, oändligt vackert i vinterskrud, liksom på våren då den lilla växtlighet som finns blommar.
Svalbard är ett viktigt centrum för polarforskning, huvudsakligen knuten till universitetet i Longyear-byen som är ögruppens huvudort. Här finns också ett frövalv där cirka 4,5 miljoner fröprover från världens viktigaste grödor lagras.
Den gruvdrift som har exploaterat ögruppen existerar fortfarande, men minskar. Här har flera olika nationer brutit stenkol – även Sverige under åren 1917–1925.
Gruva 7 är den sista kolgruvan i Longyearbyen som är i drift, men på andra ställen bryts det fortfarande kol i viss skala. Kolet som utvinns i byn förser byns energiverk och enda värmekälla med kol. På övriga orter klarar man värmeproduktionen huvudsakligen med dieselaggregat.
Samtidigt som gruvdriften minskar ökar turismen. Och det ger nya arbetstillfällen för många. Inte färre än 42 olika nationaliteter jobbar och bor på Svalbard.
Vilket kanske till viss del hänger ihop med Svalbardtraktaten, ett fördrag som ingicks den 9 februari 1920 och som ger medborgare i de cirka 40 länder som har undertecknat rätt att flytta dit, jobba och bedriva näringsverksamhet. Före traktatets upprättande betraktades Svalbard som ett ingenmansland – här finns ju inga infödda.
Svalbard är tilldelat Norge, men med vissa begränsningar och är ett neutralt territorium. Norska lagar gäller, men till exempel får inte Norge ta ut mer skatt av de boende i öriket än vad som krävs för Svalbards lokala behov. Vilket innebär att skatten är nästan löjligt låg.
