Augusti 2018 och några veckor kvar till riksdagsvalet. Mehdi Rezai är orolig över vad som ska hända efteråt, om det blir en borgerlig regering. Kommer gymnasielagen rivas upp då? Hans sista chans, kommer den att försvinna? Han berättar om sin oro, hur trött han är på ovissheten, när vi träffas i den gamla prästgården i Brodalen utanför Lysekil.
Nu, september 2019. Rummet i prästgården har bytts ut mot en egen lägenhet i centrala Lysekil. Gångavstånd till skola och jobb. Ett rum och kök som är hans alldeles egna. Nya möbler, en gigantisk tv som upptar halva väggen.
– Det är fredag idag va? Om några timmar har jag bott här i exakt två veckor, säger Mehdi Rezai.
”Kunde inte andas”
Mycket har hänt under det här året. Förutom flytten har tyngd ersatts av lättnad. Oron har satts på paus. Det måste få vara så ett tag, menar Mehdi. Han måste få tro att allt kommer att ordna sig.
– Jag orkar inte kämpa mer. Jag har gjort det i fyra år nu. Man kämpar i ett land man aldrig varit i, man vet ingenting om samhället, har inte någon familj runt sig, man kämpar och kämpar och vet att det ändå kan bli så att man måste åka tillbaka. Jag orkar inte det mer, säger han.
Mehdi fick sitt besked om att han får stanna enligt gymnasielagen i april. Då hade det gått över ett halvår sedan han skickade sin ansökan till Migrationsverket.
– Min lärare som hade pratat med min advokat ringde och berättade. Jag kunde inte andas. Sen kändes det som att det varit så jättelänge, som att jag hållit andan. Att inte veta var psykiskt tärande, säger han.
Mehdi märkte att han förändrades efter beskedet. En slags tyngd han knappt varit medveten om släppte.
– Jag ser stor skillnad i mig själv. Jag går till skolan, studerar, tänker att jag kanske har en framtid här. Innan var jag också i skolan, men jag kunde inte koncentrera mig. Inte där, ingenstans, säger han.
Många av Mehdis vänner har också fått stanna. Men han känner även sådana som inte vågade hoppas, som slutade skolan för att det kändes lönlöst, som tappat tron på det svenska systemet.
– Migrationsverket och politikerna ändrar sig hela tiden. Det går inte att lita på någon. En del ger upp, säger Mehdi.
Trivs med människorna
Själv tycker han att han har haft ganska tur. Hans förtroende för politikerna och för Migrationsverket har visserligen också minskat – men inte förtroendet för svenskar i allmänhet.
– Många är väldigt snälla och hjälpsamma. Jag trivs med människorna här, de är de snällaste människor jag har mött. Jag har kämpat mycket, men också fått kontakter så jag kunnat hitta jobb och lägenhet, säger han.
Nu när skolan börjat igen efter sommaren hoppar han in som vikarie i hemtjänsten eller på ett boende för unga på helger och kvällar. Det gör att han har råd med egen lägenhet, och att han inte är beroende av socialtjänsten.
– Jag tycker inte om socialtjänsten. Det är mycket bättre att klara sig själv. Nu kan jag göra vad jag vill för mina pengar. Jag kan spara, jag kan bjuda mina kompisar på något, jag ska skicka hem lite. Jag är trött ibland, men det är ändå värt det.
Yrkesprogram ska ge jobb
Så småningom, när gymnasiestudierna är över om knappt två år, hoppas Mehdi att han ska få ett bra jobb som ger ännu större trygghet. Han går på byggprogrammet och tror att chanserna är ganska goda.
– Jag valde ett yrkesprogram för att det skulle vara lättare att få jobb. Det är ju min chans sen, att få ett jobb så att jag kan få stanna på riktigt. Egentligen vågar jag inte hoppas för mycket, men det borde ändå gå, säger han.
Samtidigt tycker han att gymnasielagens krav på arbete efter sex månader är för hårda. Han menar att en konsekvens är att många gör som honom – läser ett yrkesprogram för att det är mest strategiskt.
– Själv ville jag nog hellre läsa något så jag kunnat gå på universitet sedan. Och jag känner många som är jätteduktiga i skolan, men som ändå inte vågar läsa något där det är osäkert om de får arbete. Vi måste ju tänka så. Hela vår framtid hänger på det.
Ett drygt år har gått sedan de första ansökningarna om att få stanna i Sverige enligt den nya gymnasielagen började komma in till Migrationsverket. Nu har så gott som alla som ansökt fått sina besked.
Totalt har drygt 7 300 av 10 000 ensamkommande fått besked om att de får stanna. Men uppehållstillståndet gäller bara i 13 månader. Det innebär att det för många är dags att ansöka om förlängning. Något som oroar många av de ensamkommande, säger Daniel Moradi, ordförande för Ensamkommandes förbund.
– Många vet inte riktigt vad som gäller, och är oroliga för att de kanske inte klarat skolan och vet inte om de får stanna då. Andra är oroliga för att de går sista året och vet att de snart måste ha hittat ett jobb. Många känner att de fortfarande lever i ovisshet, säger han.
För de ensamkommande som läser ett introduktionsprogram är utmaningarna ofta stora. För vissa av dem gäller det att bli behörig till ett nationellt gymnasieprogram senast efter 13 månader för att få förlängt uppehållstillstånd, medan andra har två 13-månaders perioder på sig (beroende på vad för slags introduktionsprogram de läser). Därefter gäller samma sak: behörighet för annan utbildning eller arbete.
Tuffa förutsättningar
Lisbeth Lundahl, professor i pedagogiskt arbete, och Åsa Sundelin, forskare i pedagogik, som båda arbetar med ett forskningsprojekt om hur elever går vidare från introduktionsprogram, är kritiska till hur gymnasielagen är utformad.
– Pressen är orimlig. Många av de här ungdomarna har missat mycket av sin skolgång, de har kommit ensamma till ett nytt land, kanske flyttats runt mellan olika städer och skolor, och ska få gymnasiebehörighet på ganska kort tid för att undvika att skickas ut ur landet, säger Åsa Sundelin.
Rättsosäkert system
De menar också att systemet är rättsosäkert. Slumpen, om en elev haft tur att få bo i en och samma stad, lyckats rota sig och kunna koncentrera sig på skolan, kan avgöra hela framtiden. För den som fått en stökigare start i sitt nya land är förutsättningarna betydligt sämre. Dessutom sätts allt för stor press på skolan, menar de.
– Betygssättningen kan avgöra hela framtiden för de här eleverna. Det blir ett extremt tryck på skolpersonalen, i något som egentligen handlar om asylrätt, säger Lisbeth Lundahl.
För de som nu har tagit studenten, eller som läser sitt sista år, ökar också pressen. Sex månader efter avslutade studier måste de ha ett arbete – annars får de inte stanna i Sverige.
– Det är svårt för vem som helst att få jobb på ett halvår. Ensamkommande har ofta inte så mycket kontakter, så det klart att många är oroliga, säger Daniel Moradi.
